Försvarsmakt

Ska träffa min mamma imorgon, hon och hennes kompisar är på spa-resa här söderöver. Det känns riktigt trevligt att kunna se fram emot det. Jag kan tolerera henne mycket bättre nu, och hon har på något sätt mjuknat och blivit mer tillgänglig. Det underlättar att inte ha uttalat eller outtalat familjekrångel ovanpå allt annat.

Idag har jag ett jag-skadar-inte-mig-själv-stolthetsryck. Min kropp börjar återvända till mig. Jag ställer upp armén på min egen sida av slagfältet, med näsan framåt. Jag kan fortfarande få tankar på det, visst, särskilt när jag blir så där dysforiskt rastlös, men avståndet mellan tanke och handling ökar och ökar. Det börjar kännas lite motbjudande, så där som jag tror att det känns för den som aldrig gjort det. Hur hållbart det är vete tusan, får jag ett rejält psykbryt så kan vad som helst hända. Men för idag känns det som en stor seger.

Jag har inte heller haft självmordstankar sedan slutet av april. Jag menar inte enbart planer, utan jag har överhuvudtaget inte velat dö. Inte en enda dag. En sådan skillnad mot 2000-talet. Kanske är det här mitt decennium?