Har fikat på stan med en kompis i 1 tim 10 min och är följdaktligen 99% hjärndöd (den sista procenten sitter här och skriver).
Mannen är hos tandläkaren och sedan åker han bort på jobb t.o.m. fredag kväll. Det känns tomt redan i förväg.
Känner mig så abnormt fet. Och hungrig. Och rädd för att överhuvudtaget tänka på saken, jag blir så självanklagande på ett icke-konstruktivt sätt. Fast det är svåra tankar att mota bort.
Ok, något positivt: jag har gått i kortärmat på stan och känt mig någorlunda bekväm, stundtals glömmer jag bort ärren helt, spanar inte överkänsligt efter om någon stirrar. Jag skulle inte ha kortärmat på ett 60-årskalas eller en anställningsintervju, men i vardagslag underlättar det mycket, framför allt psykologiskt, att inte stöta ut sig själv redan innan andra ev. gör det.
Hejdå från den sista procenten.
Till att vara den sista procenten som skriver så tycker jag att du gör det väldigt bra. Ok, förstår precis vad du menar, det är energikrävande att fika eller ja, ha umgänge över huvudtaget. Bra gjort! Tycker jag. Och bra gjort att gå i kortärmat, kanske skulle jag våga nån gång också. Kram!
SvaraRaderaMiriam - kram på dig!
SvaraRaderaDet har faktiskt varit rätt bra rent mentalt för mig att gå i kortärmat, vilket jag gradvis började med för ca två år sedan. Det finns fortfarande sammanhang där jag inte gör det, men annars tycker jag att a) det avdramatiserar det hela lite, alla i hela världen är inte upptagna med att stirra på mina armar och b) det har hjälpt mig att röra mig bort från självskadandet, att mer och mer (inget som kommer över en natt) känna ett avstånd till självskadandet, att jag låter ärren blekna.
Men en förutsättning har nog också varit att jag en stor del av tiden mår mycket bättre än jag gjorde för 5-6-7 år sedan.
Ja, den där sista procenten, den innehöll precis det där lilla hoppfulla stråt som jag behöver just nu. Tack:D
SvaraRaderaYou're welcome, My. Vi är här på jorden för att backa upp varandra, i slutändan.
SvaraRadera