Delårsrapport

Idag känner jag mig lite rastlös och utspejsad. Längtar efter sällskap, fast inte vem som helst vilket begränsar utbudet. Nej, orkar egentligen inte med någon annan än nätvännerna som befinner sig på ett hanterbart avstånd. Mannen jobbar till imorgon bitti. Nåväl, imorgon blir det desto roligare, då kommer min äldsta son och hälsar på. Jag hoppas att jag inte som kontrast blir för trött då. Men det brukar oftast vara att jag håller igång så länge jag bara kan.

Eftersom jag fått en tid till dr B i september så började jag på ett skelett till lägesrapport. Jag kan inte skriva klart den förrän någon dag innan, så att informationen är aktuell, men det blir en sorts meditation över hur de senaste månaderna har varit. Känner ett sådant nästan överdrivet behov just nu av att ha ett grepp, minnas, veta, sortera. Återskapa mig själv genom det förflutna. Har läst min gamla blogg och journalen en gång till. Inte för att jag tror att några torra medicinska anteckningar ska förklara mitt liv, de är mer hållpunkter för minnet - ja just det, det var sensommar och min mamma kom och hälsade på och vi satt i trädgården, och jag lärde känna X, och min son började på universitetet, och... Jag blir mer och mer beroende av hållpunkter för att minnas, om det är åldern, ect, sjukdomen, att jag helt enkelt har mer att minnas, eller en kombination.

Tänk att folk kan skriva självbiografier! Det är nästan ofattbart för mig, hur kan man få med det man vill på ett sätt som är begripligt? Visserligen skriver jag kanske en löpande självbiografi på nätet, men det är fragment, utan pretentioner på att vara mer än ströläsning, kanske Mitt Livs Novell. Att skriva en bok är heligt. Att sätta ett avtryck, avsiktligt. Och varför? Är det så där som lärare gör, man förklarar för sig själv genom att förklara för andra? (Så som jag gör i mitt mikrokosmos.)