*Obs! snack om vikt och kroppsuppfattning*
Jag har tråkigt så jag fortsätter att blogga.
Funderar på om jag borde banta. Jag är fet enligt BMI så det är inte enbart ett fåfängeryck. Svår avvägning: ska jag prioritera min fysiska eller min psykiska hälsa? Det som skrämmer är minnet av en kort period för flera år sedan. Tidigare i mitt vuxna liv har jag alltid vägt ungefär lika mycket, övre delen av normal. Så sattes jag på Zyprexa och vips hade jag gått upp ett par storlekar på nolltid. Inte bara det, men jag tänkte ständigt på mat på ett hjärntvättat sätt. Slutade med Zyprexa och kilona rann av lika snabbt, och lite till. Plötsligt fick jag kommentarer, även av flera i psykpersonalen - för jag var nämligen inlagd, mådde skit. Alla var så positiva till min viktnedgång. Jag kände mig plötsligt invaderad. Att manliga skötare skulle kommentera min kropp. Blev också rädd för att gå upp. Skulle jag äta hela tallriken havregrynsgröt? Stort obehag.
Sedan fick jag något annat piller och gick upp till min normalvikt igen, och saken bleknade bort.
Nu några år senare har jag en hel del medicinkilon. Jag är tvehågsen. Det vore ju säkert nyttigt om jag gick ner. Men klarar jag att ha mindre mat i magen och mer mat på hjärnan?
Usch ja. Jag är i såna tankar jag med. Skall jag banta eller vara tjock för alltid. Jag hatar när jag ser mig själv på bild för den där jävla dubbelhakan hänger där. Så det blir banta för min del. Men jag vet inte hur för att inte trilla tillbaka i mina svältartankar.
SvaraRaderaKanske om du tog det väldigt långsamt? Ett steg i taget, och väldigt små steg. Så att omställningen inte blir så stor och både magen och hjärnan hinner vänja sig?
SvaraRaderaKram!
Japp, det blev verkligen en happy ride bland alla karuseller:) Love it!
SvaraRaderaAnnars säger jag som Charlyene "ett steg i taget och väldigt små steg"...så att "både magen och hjärnan hinner vänja sig".
Kram och godnatt på dig!
Det viktiga är inte hur mycket du väger, utan att du mår bra. Mår du dåligt över din vikt så försök att röra dig lite till och minska på godis och annat skräp. Försök att inte bli besatt av kaloriräkning eller dylikt för då mår du inte bra av det. Ingenting ska gå till överdrift liksom. Du har tid på dig, så ta det med ro och gör små förändringar som inte påverkar psyket så mycket.
SvaraRaderaOch vad har jag för rätt att tala? Här sitter jag och är helt jäkla ätstörd, har också mat på hjärnan. Hela tiden äta och kan inte sluta när jag börjat. Och då är jag ändå viktopererad. Besatthet. Har lidit över min vikt ända sedan barn och haft ätstörningar sedan dess. Varit fet hela mitt liv och mått väldigt dåligt över min kropp. Har inte kunnat ta det i små steg, utan antingen har jag "bantat" ordentligt eller gett fan i det ordentligt. Allt eller inget. Men inget av det har jag mått bra av. Och som sagt, maten är en besatthet och trots viktop så har jag fortfarande väldigt, väldigt svårt att få hjärnan att hänga med. Tänker på mat hela tiden nästan och får megaångest så fort jag äter. Undrar när man ska känna sig nöjd?
Så försök verkligen att inte bli besatt på något sätt. Ta det lugnt med mycket små förändringar. Oftast är det allt som krävs. Du har tid på dig.
Förstår dina tankar och skickar över en *VARM KRAM*.
Ylva - ja det är just det, hur tänka på vad man äter utan att tänka på vad man äter?
SvaraRaderaCharlyene - tänk att jag vet i teorin att det är precis så jag måste göra... men att verkligen omsätta det i praktiken utan att det blir att jag springer och väger mig varje dag? :/ Hatar att jag kan bli så fixerad.
SvaraRaderaKram!
My - så härligt att du fick din kick! :)
SvaraRaderaJag har i några år "umgåtts" med folk med ätstörningar, jag tror det har gjort mig rädd, det verkar som helvetet på jorden. Tror om mig själv att jag skulle kunna hamna där jag med, har ju varit så fast i självskadandet. Jag vet inte, kanske är det annorlunda nu när jag mår bättre?
Kram!
Puffan - det som oroar mig lite är just nu mest hälsoaspekten, att man hela tiden får höra hur övervikt ger hjärtproblem och diabetes och jag vet inte allt. Nu när jag slutat tänka på självmord ska jag ju inte äta ihjäl mig...
SvaraRaderaDet låter helt hemskt att ha det som du. Man måste ju ha mat varje dag så man blir ständigt påmind. Jag hoppas verkligen att det ska bli bättre för dig så du slipper kämpa så.
Jag tröstäter en del. Mat är ett sånt fantastiskt lugnande medel. Dessutom hatar jag känslan av att vara hungrig, det är rent plågsamt. Hellre varm eller kall.
Men sedan jag slutade med Risperdal för ett litet tag sedan har jag slutat gå upp mer i vikt så kanske jag åtminstone kan hejda utvecklingen.
Kram!
Tack alla för att ni kommenterar när jag vet att det är ett känsligt ämne för er. <3
SvaraRaderaVar försiktig med "bantandet", så det inte drar igång tankarna och handlingarna åt fel håll. Se upp med det innan, för det är ett rent helvete att hamna i äs-träsket och så svårt att ta sig ur. Försök att tänka, "jag kan äta allt i måttlig mängd". Huvudsaken är ju faktiskt att du mår bra inuti och att du inte börjar använda maten som ett destruktiv medel. Det är så lätt att hamna där. Vad gör några kilon hit eller dit, egentligen? Om du vill gå ner en del i vikt för att du tror du kommer må bra av det, så gör det. Men som sagt gå varsamt fram. / Kram!
SvaraRaderaMy - tack för dina ord. Just för att jag varit så fixerad vid annat destruktivt så tror jag att jag kanske har förutsättningar för att bli fixerad vid mat. Och det vore ju inte bra...
SvaraRaderaKram!