tisdag 27 oktober 2009

Andas

Natten var inte så vacker, men ett par timmar efter andra dosen Risperdal kände jag hur huvudet stillnade, som om flingorna i snögloben dalade ner och lade sig tillrätta. Inte zombie, inte Stesolid-luddigt, mer som att vakna ur en kaosdröm av flaxande kajor.

Är alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att utveckla sig, jag kan lätt räkna upp flera katastrofscenarion, men det jag tror är att det kommer att bli bättre nu.

Ser verkligen fram emot Göteborg, att få resa lite lagom, träffa mina barn, träffa fina vänner. Lite liv.

Nu är den stora frågan: får all packning plats i medelstora ryggsäcken eller får det bli resväskan? Det här kräver lite eftertanke... ;)

(Blir nog inte att jag bloggar eller läser bloggar resten av veckan, så ha det så bra alla.)

måndag 26 oktober 2009

Färdig

Kände ändå ut i tåspetsarna imorse hur trött jag är på att känna än si och än så. Mannen pushade också på att jag skulle ringa min läkare, så det blev så. Dr B trodde som jag att det skulle kunna vara Abilify som stökar till det, så den ska väck nu, och så blir det tillbaka till Risperdal. Biverkningarna är inte så kul men den jagar bort tomtarna på loftet. Just nu känns det viktigast. Orkar inte ha det så här. Vila vill jag ha.

Nu ska jag sätta på en film att somna till.

söndag 25 oktober 2009

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)


Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.


lördag 24 oktober 2009

Energislöseri

Påklädd, fixad före 9, har t.o.m. ätit kycklinggryta till frukost. Som en rymdfärja på startrampen, fast utan kontrollerad nedräkning, kan lyfta när som helst. Eller inte. Jag har absolut inget jag måste göra idag, bara diverse "borde" av större eller mindre dignitet som jag inte vill befatta mig med ändå. 

Nu kan jag visst inte skriva mer för tankarna bara studsar.

fredag 23 oktober 2009

Vindstilla

Undviker att känna efter. Har haft det mysigt, ätit lunch nere vid stranden, klippt håret. Har en massa saker jag kan distrahera mig med, bara jag kommer mig för. Det borde gå.

Duracellkaninstek

Trött på att saker inte bara kan flyta på, att man är tvungen att hantera det ena eller andra. Trött, jag och sex miljarder andra människor.

Men det blir något speciellt när det inte handlar om yttre situationer, sånt som går att definiera som "här är jag, där är ett problem". Det är bara mitt osynliga psyke som spökar, jag är problemet. Man sitter där i tv-soffan och känner spänningen byggas upp, tills det inte går att sitta stilla. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan balkongdörren och ytterdörren, ett längdhoppslångt avstånd. Hålla hårt hårt i armarna för att inte börja kasta saker. Inte ledsen, inte deppig, inte upprörd över något särskilt, bara med en kaotisk energinivå i kroppen som omgiven av hattifnatter, håret borde ha sprakat. Släpp mig då! Jag vill inte! Blodstänkta inre scener drar och avskräcker. 

Jag hade tur, Mannen var hemma. Han såg till att få i mig Stesolid och tog mig ut en stund, körde till havet och till Statoil och köpte en massa saltlakrits. Som tur är tar jag inte benso dagligdags och är inte särskilt tillvand, så effekten blir hyfsat stark och jag kunde slockna sen.

Så visst, happy end. Den här gången. Men det känns otroligt otryggt att ha sånt inom sig. Att ständigt behöva vakta sig själv.

Idag är jag lite tröttare, lite mer dämpad, men rastlösheten ligger fortfarande på lur, smyger upp och nerför ryggraden, fast jag ska lura den. På något sätt.

torsdag 22 oktober 2009

Bubbelplast

Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).

Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang. 

Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.

Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still. 

onsdag 21 oktober 2009

Apotekskund

Bara lite introvert pillersnack, för att jag vaknade 5 och inte har haft något bättre för mig än att älta mitt liv som sjuk i huvudet, haha. Fast det finns en positiv sida på saken också, jag har testat att köra utan mediciner och det har aldrig varit någon hit, nu försöker jag åtminstone vara delaktig i min behandling. Har jag lite koll på vad medicinerna gör så känner jag mig inte fullt så mycket som en sjukling när jag tar dem, det blir mer en teknisk pryl.

Hur sköter man inte sin medicinering? Efter anekdata på nätet. Men ärligt talat har jag haft rätt mycket nytta av vad "vanliga konsumenter" haft att säga om sina mediciner. Så jag har spanat runt lite angående min humörmässiga svajighet.

Visserligen känns det i skrivande stund inte som något att bry sig om, lite upp och ner, vadå, så är det väl för alla. Har dock ett litet logiktroll sittandes kvar i ett hörn av hjärnan som obönhörligt tar fram pekpinnen och poängterar att 

  1. jag kan inte vara bombsäker på att inte uppåtsvängarna eskalerar tills jag helt tappar omdömet (jag dricker redan mer alkohol än normalt bara för att det är så kul, och pengarna rinner genom fingrarna) 
  2. deppen blir visserligen inte så långvarig nuförtiden, men ändå intensiv ett par dagar med allt vad det medför när det gäller risk för självskador osv. , och den kommer som ett brev på posten efter varje uppåtskutt 
  3. det kan i värsta fall dra iväg till ett sånt där ruggigt blandtillstånd som i våras (överenergi, sömnlöshet, extremt svarta tankar och smärre vanföreställningar)

Även snyggt listat tror jag inte riktigt på det, men men...

Har telefontid med dr B nästa vecka. Folk på nätet har tipsat om att Abilify kan vara en bov i dramat, att den ger vissa bipolära för mycket skjuts uppåt. Precis vad jag inte ville höra. Ett neuroleptikum som inte gör mig till en sömnig zombie, ingen viktökning, boostar sexlivet och ja, gör en glad och pigg då... Lyckopiller, med andra ord. Men det ska vara hållbart i längden också, suck. Får väl se vad fabror doktorn säger.

Man får passa på att ha kul så länge. 

(Hörde just ifrån en gammal vän, roligt, hon sa att hon läser bloggen så det här är en intern vinkning till henne! )

tisdag 20 oktober 2009

Tillräckligt

Tycker mig alltid hamna i ett gränsland med suddiga konturer, vad är nödvändigt roligt och vad är negativ överstimulans? Nu är en Göteborgsresa på tapeten. Det är ett absolut behov för mig att träffa mina barn regelbundet (särskilt som de också verkar vilja träffa mig). Sedan finns det flera vänner däruppe som jag blir glad av att få en pratstund med. Så på ett plan ger det massor av energi, samtidigt som det lätt blir så att jag kör slut på mig. Det är en väldigt fin linje mellan uppåt och neråt i min hjärna. Jag pratade iallafall nyss med äldste sonen, som jag kommer sova hos, och bestämde att jag stannar tre nätter istället för två. Lite mer tid att sprida ut sällskapslivet och andas emellan.

Som jag mår just nu skulle alla få må. Flyt. Är kär. Har barn som är underbara människor. Är inte rik men räkningarna blir betalda (mest tack vara Mannen förstås). Har en härligt vacker höstbukett på köksbordet och en krämigt god ost att tugga på. Många fina människor att tänka på, en del är nära vänner eller mer avlägsna vänner, en del kanske bara bekanta, men de ger mig kraft att tro på mänskligheten. Kommer t.o.m. jämförelsevis bra överens med min mamma nuförtiden och det är banne mig inte alla som går ihop med sina dagars upphov. Jag har Psyko H som får mig att testa de tankemässiga gränserna, och dr B som ärligt verkar vilja hjälpa på sitt vis. Och nämnde jag Mannen? ;) Jag unnar alla människor den upplevelsen, att få stå så nära någon utan att behöva ge avkall på sin egen identitet. Han försöker inte begränsa mig utan hejar på mig när jag tar mig för något nytt. (Jodå, han har sina svagheter han också. Han är t.ex. patologiskt morgontrött och tidsoptimist. Han kallar sina medtrafikanter för "skånska kärringar". Och så är han rätt dålig på att planera resor, men då får ju jag göra det istället. :))

Ok, jag kanske är lite smått uppvarvad nu men det betyder inte att det jag säger inte är sant. Ibland tror jag att jag faktiskt ser verkligheten tydligare så här, allt det som finns runt omkring oss hela tiden och är fantastiskt. Inte för att jag egentligen tror att var-lycklig-i-nuet-spåret är lösningen på allt, vi måste ju också vara otillfredsställda med här och nu ibland för att förändring ska ske. Men rent krasst själviskt så är jag hellre lycklig med det jag har än olycklig för allt som borde vara, jag är ändå ingen rädda-världen-personlighet, jag är alldeles för småskuret egocentrisk.

Hushållsenergi

Nu har jag diskat och strukit 5 på morgonen. Kaffet är roligt att brygga och smakar underbart. Är ensam hemma så jag sjunger högt till musiken i hörlurarna som jag bär i ett försök att visa hänsyn mot grannarna, ganska missriktat då de antagligen mycket hellre skulle lyssna till originalversionen av Viva la Vida än min karaokeröst - tur att här inte är särskilt lyhört.

Jaha, jag ser det ju själv - kanske lite hypovarning. Det känns osannolikt. Det gör det alltid. Och det var bara några dagar sen sist. Så nej, det är nog bara en liten blipp. Men något har hänt med mönstret, dessa tvära kast och att jag faktiskt är mer tid i sträck uppåt än neråt (även om jag kan vara rejält dyster när jag väl är låg), jag känner inte igen det från förr om åren. Roligare än att vara en vandrande reklampelare för depression men jag är ändå lite nervös för att det ska balla ur helt en dag.

Ett par timmar kvar innan Mannen kommer hem. Det känns hemskt trevligt att inte känna sig ensam när jag är ensam hemma, men ändå tycka att det är tomt och längta. Fast den stackaren är säkert rätt trött och inte direkt på humör för en fru som skuttar runt som en hysterisk spaniel och vill bli aktiverad nu genast på en gång. Jag får tvångsplacera mig framför någon film så kanske jag somnar om. Och vaknar på något helt annat emotionellt ställe. A day in the life.


måndag 19 oktober 2009

Fyrklöver

Lycklig. Det känner jag mig ikväll. Ofta.

Jag vet att det kan verka bakvänt.  Men jag tror allvarligt att jag är lyckligt lottad jämfört med många, även s.k. normala. 

Vanlig

Så plötsligt: en dag då skallen uppför sig som en vältränad hund, varken hoppar och skäller eller tvärvägrar att röra på sig. Kan kolla kontoutdraget med tanke #1 "betala räkningar" snarare än "fy fan så fattig jag är" eller "wheee, shopping!" Äta frukost som inte består av Gott&Blandat. Planera en Göteborgsresa utan att känna att jag måste klämma in maximalt med umgänge på minimalt med tid (ok, det kommer ju hinna ändra sig innan dess, men tanken är god...) Känna att det är ok att bara besvara ett par mail och skriva ett blogginlägg,  inte behöva beta av hela inkorgen eller gömma mig överväldigad från världen. Diska men skita i dammsugningen (som jag ändå har seriöst svårt för pga ljudet som känns som ett överfall på hjärnan). Göra det som känns lagom, överkomligt, respektfullt mot mig själv. Även när jag är "normal" ligger jag inte på en "normal" prestationsnivå, men jag kan ta hand om mig.

Jo, jag har sovit mina 8 timmar.

söndag 18 oktober 2009

Ljusare

Ju längre dagen går, desto bättre känns det. Vi pratade just om att kanske sticka iväg till ett friluftsområde bredvid en sjö, bara ta det lugnt. Idag lyser ju faktiskt solen!

Morgontrött

Redde upp (?) gårdagens magplask medelst stora lass av sprit, sex och socker. Är fortfarande ledsen men lite mindre svartsynt. Förutom den stora krisen i våras (då jag var inlagd fem veckor) har jag inte varit suicidal mer än i små parenteser på ett par år. Det är skillnad. Där tror jag att medicinerna faktiskt är effektiva.

Borde göra tråkiga saker som att städa, men energin är borta. Det får bli som det blir.

lördag 17 oktober 2009

Bly

Har sovit bort större delen av dagen. Det är sånt här som ger mig fobi mot att sova, det går ju inte att undvika för kroppen behöva vila till slut, men fy för sören vad dåligt jag mår efteråt. På gränsen till tårar hela tiden, huvudvärk, svarta minnen, generad för att jag visserligen till viss del kan spela normal men jag kan inte vara det.

Åh vad jag önskar just nu att jag kunde läsa böcker, försvinna in i en annan värld en stund...

Får väl gå och göra något, vad som helst.

Askul

Tog stesolid och hoppade tillbaka till sängen strax efter 6. Sov drygt 6 timmar till. Mår som en överkörd igelkott som legat ute i solen några dagar i sällskap med kråkorna.

Aktivering

Lite tråkigt är det att vara vaken när alla andra sover, det måste erkännas.

Jag har de senaste tre timmarna

  • skrivit snälla saker på nätet
  • skrivit självömkande saker på nätet
  • läst och jämfört flera vädersajter
  • stickat
  • gjort sjukgymnastens styrkeövningar
  • duschat
  • druckit kaffe
  • uppdaterat humördagboken (fast det är ursvårt att göra objektivt)
  • skummat DN utan att minnas vad som stod där
  • frågesportat på vetgirig.nu


Jag har inte

  • gått och lagt mig igen
  • tagit stesolid
  • strukit soffkuddsöverdragen
  • druckit alkohol
  • skadat mig
  • gjort mig av med verktyget i garderoben
  • gjort en backup på lösa hårddisken
  • kommit fram till meningen med livet


Motsträvig

Trist att dåligt samvete inte alls räcker som motivation alla gånger. Ingen sömntablett i natt inte. Jag börjar få jobbig ångest i kroppen, men har ännu mer ångest över att sova en massa och vakna som ett deppvrak med självmordsplaner.

fredag 16 oktober 2009

Önskelista

Fick upp som reklamlänk på gmail "Res till Amsterdam!"

Psyko H sa "Mindre Amsterdam och mer sömntabletter!" Sen drog han upp en enormt ångestskapande episod så det var lite svettigt där i en timme. Fast inget som inte en dos Ikea-terapi kunde bota. Nu sitter jag som en drottning på en blå tron.

Vill ha: Solsken. Champagne. Nätshopping. Prinsesstårta. Vassa saker. Ett badkar. Hög musik. Får väl bara det sistnämnda. :/

torsdag 15 oktober 2009

ImseVimseSpindel

Köpte garn, tänkte att jag kan sticka en halsduk när jag ändå vimsar runt på nätterna. Har lagt upp maskorna, vi får väl se hur det går. 

Skulle ha träffat Psyko H idag, men det blev uppskjutet till imorgon. Känner mig kanske inte så pigg på att gå dit och förklara den senaste veckan, ord ord ord, men jag brukar ju alltid plikttroget gå dit så jag lär väl göra det ändå. Jag vill bara flyta omkring, men känner mig tvungen att dissekera allt som händer. Hm.

Vips så försvann den här dagen. Har knappt gjort så mycket mer än att klänga på Mannen. Inte för att han klagar.

Jag skulle vilja ha ytterligare något självcentrerat att skriva om (eftersom det enda jag kan skriva om är mig själv), något att pyssla med inatt, men det är lite tomt.

Nattamat

Cognac och Marabous mörka mintchoklad är en helt ok kombination. Jag har levt på godis, kakor och frukt idag. Och stekta champinjoner. Försöker titta på förra avsnittet av True Blood som jag har inspelat, men jag måste upp och röra på mig hela tiden. 

För att fortsätta på sömnspåret så känns det en aning hotfullt ibland att gå och lägga sig. Man vet aldrig i vilket tillstånd man vaknar upp. Tack och lov kommer jag sällan ihåg särskilt mycket av mina drömmar nuförtiden, tror det kan vara en medicinbiverkning, jag tycker det är ansträngande att drömma. Pålagrade bilder och tankar som man inte har bett om. Fast några gånger när jag varit lite uppe i det blå så har jag tyckt att drömmarna varit väldigt underhållande, som en cirkus i skallen. Talande katter minns jag särskilt en gång. Men i det stora hela är jag inte särskilt förtjust i att ha omedvetna processer på gång. Psyko H berättade en gång om en kollega som hade haft en hel del läkare och psykologer som klienter, någon av dem hade sagt "Jag har alltid trott att det finns ett undermedvetande, bara inte att jag hade ett." Lite så känner jag också...

Ibland blir mina fixa idéer lite jobbiga. Just nu har jag kommit på att jag vill ha en arbetsstol vid skrivbordet, nu när jag har ett rum att ha datorn i, istället för den vanliga typ köksstolen som jag sitter på nu. Det är förnuftigt i och för sig, skulle vara bättre för kroppen om jag kunde sitta tillräckligt högt och med stöd för ryggen. Men jag blir så ivrig, vill köpa nu genast på en gång. Det är nästan lite blå handduks-varning (internt skämt). Kollar Ikeas hemsida och försöker gissa vad som skulle funka, fast det givetvis är omöjligt utan att provsitta. Som tur är kommer nog Mannen att bromsa, att jag inte absolut måste ta det imorgon (som nu är idag), och jag kan ju inte få hem den utan att han kör bilen, har inte körkort själv. (Och kommer för övrigt aldrig att ta körkort, är livrädd.)

För stunden lyssnar jag bara på riktigt tacky gamla 70-80-90-tals hits. Går igång på Walking on sunshine och Final countdown. 

Om det fanns en röd tråd i det här inlägget så är den sedan länge borttappad.

onsdag 14 oktober 2009

Sömnkaos

Efter en kommentar:

Jag och min störda sömn

En del av min bipolära sjukdom är påverkat sömnmönster. Mitt normala sömnbehov är runt de klassiska 8 timmarna. Är jag deprimerad känner jag mig trött och seg och kan sova 10-12 timmar och ändå vakna trött och på dåligt humör. Är jag hypoman klarar jag mig plötsligt på 3-5 timmar, skuttar runt tidigt på morgonen och tycker alla är tråkiga som sover. Ibland kan jag vara i någon sorts blandtillstånd där jag är överenergisk men har nattsvarta tankar, då sover jag inte heller så mycket men ligger och vrider mig i ångest.

Samtidigt är jag sömnbrists-missbrukare. Jag vet om att det inte är nyttigt för kropp och själ att slarva. Ibland skiter jag hjärtligt i det. Jag kan nämligen provocera fram ett uppskruvat, ofta lätt euforiskt tillstånd genom att inte sova så mycket. Det har varit ett sätt genom åren att ta sig upp ur deppen, något jag gjort spontant utan att direkt vara medveten om det. Nu när jag är medveten har jag dåligt samvete för det, vilket inte alls hindrar mig från att göra det. 

Problemet är att what goes up must come down. Instabiliteten ökar. Det tar inte många dagar innan korthuset rasar. Och ständiga upp- och nergångar sliter på hjärnan.

Jag har inga problem alls med att somna, bara lägga huvudet på kudden. Däremot vaknar jag några gånger på natten. Ofta skulle jag mycket väl kunna somna om ifall jag försökte, istället för att sätta mig med en kopp kaffe vid datorn och slösurfa.

Jo, jag har fungerande sömnpiller (nitrazepam är bäst, propavan funkar också) men tar dem sällan. Det bär mig så emot. Nästan så att jag har lite fobi mot att sova, jag associerar mycket sömn med att vara låg och trött.

I natt borde jag sova ordentligt. Men jag orkar inte konfrontera sömntabletten. Jag vet vad som är bäst och gör tvärtom. Min inre trotsiga barnunge regerar.

Tjatter

Så frustrerande när orden tumlar runt som ett planktonstim i huvudets ocean men jag inte har något att säga. Vet verkligen inte vad jag skulle skriva, vad jag gör här just nu, samtidigt som jag har ett närmast fysiskt behov av att kommunicera, skratta, existera. Sedan 4 har jag varit vaken och otåligheten gnager i mig. Har redan mailat folk och skrivit på något forum, och jag kan inte få ur mig hur mycket nonsens som helst. Jag vill vara engagerad, men allt simmar bara rakt igenom skallen utan att lämna andra spår än tillfälliga vattenvirvlar.

Skit också att Mannen ska jobba idag, och den enda kompis jag egentligen vill umgås med här i stan är nog bortrest. Hade jag råd skulle jag dra till Göteborg nu på studs. Jaja.

Om 10 min ska jag väcka Mannen, då kan jag dra igång med disken, är det inte rätt skrattretande att se fram emot dagens diskomgång, jag är inte ens det minsta städfreak! 

tisdag 13 oktober 2009

Soffliggare

Dagen blev sådär jättelugn trots att jag faktiskt känner mig rätt energisk. Ok, jag sov nyss i soffan någon halvtimme, blev ju tidigt imorse, nu är jag pigg igen. Mannen är ledig, vi åt lunch ute och handlade lite mat, sen har vi bara häckat i soffan, ätit äppelpaj och fortsatt se på Medium. Hon har ett sånt gullegulligt familjeliv som jag kan relatera känslomässigt till just nu. Även om jag inte alltid kan se ett helt avsnitt utan att somna till, men det gäller all tv och film.

Ibland vill jag bara skratta åt kontrasterna. Är det här verkligen mitt liv? Dr B ringde, han hade fått ett meddelande från akutläkaren. När jag sa att jag mådde jättebra lät han lite fundersam. Jag sa bara att det hade varit snurrigt i helgen men det gick över. Så det blir att jag får ringa om det är något, annars har jag en telefontid i slutet av månaden. Konstigt sånt där, just nu känns det förstås som om jag aldrig mer kommer att må dåligt. Jag är trögfattad som tusan, känslomässigt trögfattad, jag är rent logiskt mycket medveten om att svackorna kommer, vet en hel del om vad som händer och hur det yttrar sig och vad jag kan behöva göra, men när det inträffar står jag ändå där som slagen av blixten.

Skit samma. Just idag mår jag bra! Imorgon får jag roa mig utan Mannen (han jobbar 24-timmarspass). Men något kan jag garanterat hitta på. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam, det är bara att jag hellre är med Mannen om jag har ett val...

Segskrivet

Jag mår oförskämt bra. I detta fall är det verkligen oförskämt, eftersom jag inte gjort något vettigt för att må så, snarare tvärt om. Livet är komplicerat.

Vi bakade focaccia och jättegod äppelpaj igår, sen ett glas vitt vin och soffan och prata. Mannen är modig, både frågar och tacklar svaren han får. Han tyckte att jag borde skriva om vissa saker men jag är ytterst tveksam, eller snarare övertygad om att det vore en urkass idé, så kanske jag gör det i min enkvinnas-blogg bara för att spara det någonstans. Så har jag något lagom okvalificerat att pyssla med så här en tidig tisdagsmorgon.

Det tar verkligen osannolikt lång tid för mig att skriva något, vad som helst. Som om mina ord har många långa, trånga gångar att kravla sig igenom innan de når ytan. Jag känner dem krylla därunder fast marken här uppe ser öde ut. Bara en observation.

Kaffe.


måndag 12 oktober 2009

Ordletande

Mår bra idag. Väldigt bra. Hur jag nu ska kunna förklara det för Mannen när jag var ett sånt tvättäkta psykfall igår. Känns som att jag är skyldig honom en förklaring på ett och annat, men det är svårt för mig att se vad jag behöver klargöra i mitt beteende och mina tankar om jag inte råkar få precis rätt frågor, inte ovilja från min sida utan bara att jag inte alltid fattar vad andra inte fattar, och heller inte alltid kan formulera det som är bilder och intryck i min hjärna, snarare än något verbalt. Men Mannen förtjänar att inte bli utesluten.

Tvärvägrade psykakuten igår och det är jag glad för. Jag är inte ett dugg suicidal så vad skulle de ha gjort? Gett mig en Atarax och en klapp på huvudet? Det kan jag göra själv utan att sitta tre timmar i ett läskigt väntrum först.

Det är intressant att inte ha så många ord fast man har många tankar. Jag ska gå och göra lite praktiska, här-och-nu saker.

söndag 11 oktober 2009

Aritmetik

Ångest.

Har börjat räkna igen. 09-10-11 - talserie. 2009-10-11. Tre nollor och tre ettor 3*3=9  3*9=27  2+7=9  3^3=27  9*9=81  8+1=9  9*10=90  9+0=9  9*11=99  9+9= 18  1+8=9  jag behöver nog inte fortsätta.

Jag vet att det är knäppt. Jag kan inte sluta. Och det finns fler datum framöver. 17. 18. 20. 23. 29. Äh. Om jag ens vore mattenörd, men det är ren ångest. Jag tror att något ska hända. Fanfanfan.

lördag 10 oktober 2009

Kvarlevor

Mannen jobbade igår, han jobbar dygnspass så då är han borta hela natten också. Han fick hantera mig över telefon, stackarn, för jag fick ett kraftigt ryck av rastlöshet och sug efter icke-bra saker. Nu i efterhand ser jag att det kanske hängde ihop med ett telefonsamtal tidigare på kvällen, någon okänd som ville prata om sina sekt-erfarenheter. Det kan verka så oskyldigt, man sitter och babblar gamla anekdoter, som lumparminnen, skrattar och ojar sig. Men mörkret som ligger därunder finns fortfarande kvar hos mig, även om jag byggt många lager av ljusare minnen ovanpå.

Kanske är det en del av livet, att lära sig acceptera att man kan inte fixa allt hos sig själv. Smärta och osäkerhet kommer att finnas kvar. Förhoppningsvis kan det lära en lite ödmjukhet och att inte ta det ljusa i livet för givet.

fredag 9 oktober 2009

Ryggrad

Sjukgymnasten hade fått ut svaret på min MRI av ryggen, och den förslitning på facettleder (spröten som sticker ut från ryggkotorna) i ländryggen som syntes där stämde helt överens med hennes bedömning av mina symptom, så hon var väl rätt nöjd med att ha träffat rätt. Nu ska jag fortsätta göra styrkeövningar hemma, och promenera. Kanske börja jympa försiktigt, det är längesen nu, men jag vet ju att jag tycker det är kul bara jag kommer igång och får lite kondis. Gym ger jag upp alldeles för lätt, behöver känna lite grupptryck. ;)

Hon är en väldigt trevlig person, inga konstiga reaktioner på mitt psykfalleri utan snarare intresse och empati, så det var hemskt kul att hon sa att hon tycker att jag är trevlig och lätt att jobba med. Och faktiskt, jag kan själv se att på senare år har jag har blivit bra på att samarbeta med vårdpersonal. Visst är det fullkomligt absurt om man ska behöva vara en "duktig patient" för att bli bra bemött, men samtidigt är de bara människor och reagerar i högre eller lägre grad på mitt beteende. Det finns totalpuckon, vandrande katastrofer, men annars är många möjliga att hantera om man har tålamod och försöker se saker även ur deras perspektiv. Jag tror jag börjar hitta ett läge där jag kan vara icke-aggressiv men ändå få saker jag vill ha.

Nu är min hjärna kokt så jag får hitta på något lagom intelligensbefriat att göra.

Förnöjd

Gick upp 05.30 men det är ok, jag somnade före midnatt. Har så jäkla kul ihop med Mannen, vi satt bara och pratade och skrattade hela kvällen.

Kanske har medicinförändringen börjat stabilisera saker nu, jag vill iallafall tro det. Jag är inte speedad, bara ganska glad och nöjd, inte med allt i livet, men med det jag behöver mest just nu, familjen, lugn och ro.

Hinner väl inte filosofera så mycket mera, ska till sjukgymnasten strax. Har inget emot att gå dit, hon är trevlig och förhoppningsvis (även om jag inte är direkt förväntansfull) kanske övningarna ska hjälpa, men att behöva klä på sig och göra sig iordning är det som tar emot - fast jag redan varit uppe i flera timmar. ;)

torsdag 8 oktober 2009

Korkeken

Tror det är inverterat vårväder ute - regn, sol, regn. Väldigt skönt att se regndroppar med en fönsterruta tryggt emellan.

Mår rätt bra men inte för bra. Tänkte supa till lite försiktigt ikväll. Laga kycklingpaj med Mannen, kanske se ett par avsnitt av Medium. Just idag är jag väldigt nöjd med att leva stillsamt, omärkvärdigt, ointellektuellt. Bara spegla mig i min kärleks ögon och stänga av den stora världen.

Hade ett rätt intressant snack med Psyko H om oberoende/beroende, hur det yttrar sig hos mig. Han sa att han har en bild av mig som en mycket autonom person som vill gå mina egna vägar, och Mannen har också ofta sagt att han ser mig som envis och självständig, vilket blir rätt lustigt att höra när självbilden är att jag är väldigt mesig och låter mig styras hur som helst. Den synen på mig själv kommer kanske dels från att jag haft långa perioder i det förflutna då jag verkligen låtit mig trampas på, även om jag haft trotsiga perioder också. Dels har jag någon sorts ouppnåeligt ideal av att vara totalt obunden, en tjuren Ferdinand under korkeken, vilket funkar sådär när man samtidigt älskar att ha människor omkring sig. Lite lättare har det ändå känts sedan jag insåg att alla människor som lever i ett högteknologiskt samhälle är enormt beroende av andra, jag kan inte fixa rent vatten eller värma lägenheten eller skaffa fram en liter rågmjöl på egen hand. Ferdinand passar inte in. Långsamt lär jag mig att sammanhang med andra människor inte automatiskt behöver betyda en tvångströja. 

Har mycket att tänka på här. Men nu ska jag krypa ner i soffan och skåla med Mannen.

onsdag 7 oktober 2009

Fotnot

En snabb blixt av medvetande: sitter fem en onsdagsmorgon och dricker min andra kopp kaffe, målar naglarna skalbaggssvartgröna och mimar med stora gester till All by myself - kanske borde ta det lite lugnt idag, haha.

Tänk om man vore en djävulssopp...

Glasmosaik

Middagen i söndags gick väl bra trots att jag inte alls var upplagd. Det är ändå kul att träffa Mannens barn. Men oj så trött jag blir av sånt.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt! Måndagen åt jag lunch med Mannen och en person till, och fikade med en kompis. Efter det kände jag mig som en krossad busskur, små flagor överallt, begränsad utsikt, inget skydd mot vinden. Rastlös på det mest obehagliga sättet, satte mig några minuter framför tv:n, gick omkring och plockade med saker utan att egentligen orka göra något, satte mig igen och bankade nävarna i soffan. Kom till slut på att ta fram spikmattan, och det hjälpte tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig.

Men tisdagen ljusnade det lite. Blev på bra humör när Mannen kom hem. Höll mig i övrigt för mig själv, och det funkar ju bättre då, även om det blir alldeles för tråkigt i längden.

Planerar en nyårsresa upp till min mamma, vilket är modigt i sig, även om hon och jag är lite mer på samma våglängd nuförtiden än förr. Men ena sonen och hans sambo följer med, vilket känns tryggt. Har just upptäckt sporten med att jaga SJ:s billiga biljetter - för oss tre blir det minst 4000 kr billigare enkel väg än normalpriset! Helt sjukt.

Hos Psyko H i torsdags gjorde vi en tidslinje över mitt liv. Helvete vad obehagligt det är att minnas, och då menar jag inte bara jobbiga händelser utan överhuvudtaget, själva minnesprocessen, att behöva släpa på gamla jag som man aldrig kan bli av med, att ha huvudet fullt av bilder och associationer man inte har full kontroll över. Det känns som något hotfullt som står tätt bakom ryggen och inte låter sig fångas. 

Jag skulle nog ha valt det blå pillret.

söndag 4 oktober 2009

Pseudoilska

Spritter i benen, fast inte av ljus och glädje. Vill kasta saker, porslin, möbler, sånt som skulle säga "krasch" och bli jobbigt att sopa upp. 

Vet inte riktigt vad det här är, har ingen aning om varför jag är arg och krypande rastlös. Visst blev jag lite triggad av pratet om resor igår, men bara jag får andas lite så är det högst överkomliga problem, jag är inte tvungen att åka någonstans, det går att anpassa resan, osv. Kanske är det en kedjereaktion, en stark känsla sätter igång andra starka känslor under ytan, och så står man där med en sopptallrik i kasthanden. Nu är jag oftast inte så extremt impulsiv, så det blev inget krossat, även om jag såg sekvenserna i huvudet om och om igen, inklusive vad som kan göras med vassa skärvor. Mannen fick som oftast rycka in och lugna. När jag är agiterad på det sättet hjälper egentligen bara kraftiga sinnesintryck, och helst att bli omhållen hårt (fast bara av någon som jag litar på till 110%, alla andra ska hålla sig på 5 meters avstånd).

Det gick tydligen inte över av lite sömn som jag hoppats, men nu får jag skärpa mig rejält, ett par av Mannens barn kommer på middag idag. Är iofs bra att behöva ta itu med matlagning (behöva och behöva, Mannen kan också laga mat, blir säkert att vi gör det tillsammans och det är ju roligast). Får sysselsätta mig ett tag nu med att filosofera över det viktiga ämnet efterrätt.

lördag 3 oktober 2009

Beslutsångest

Nu regnar det igen. Jag är så himla fjompig, hatar kall blöt vind i ansiktet, är det för uselt ute finns det inga dåliga kläder vad mig anbelangar, bara dåligt väder. Så inga hurtiga stavpromenader när det är så här. Känner mig lätt klaustrofobisk.

Egentligen inte dåligmående. Eller kanske. Igår var en riktig mysdag. Men åkte på rejäl ångest i förmiddags, en sån där krypa ihop till en boll, skaka och snyfta-attack, när Mannen började prata om att åka till Berlin (finns släkt att hälsa på där). Sen skäms jag för att vara en sån mes, Berlin är ju inte andra sidan jordklotet precis. Svårt att veta ibland vad som är orimliga farhågor som ska utmanas och kommer att lösas upp som dimma i solljus när man väl är där, och vad som är empiriskt välgrundade försiktighetsåtgärder. Är plötsligt så ohyggligt trött på allt vad psykisk instabilitet heter. Vill för allt i världen inte sänka mig själv och i värsta fall bli inlagd igen, kanske krävs det just nu att jag blir enormt tråkig och fast i rutiner. Jag har redan ett stort projekt att konfrontera, att resa till min mamma vid nyår. Det räcker. (Eller så kanske jag tänker helt tvärtom imorgon.)

fredag 2 oktober 2009

Egenkärlek

Ett par sänkta dagar. Som vanligt. Jobbigt sitta-på-nålar-rastlös igår kväll, men nu när jag vaknade vid 4 kändes det som om världen hoppat rätt igen.

Tänkte vidare angående självskadandet... Som säkert många andra så är jag en blandning av självständig och osjälvständig, vill vara unik och vill anpassa mig. Kanske har jag svårare än en del att få det här att gå ihop. Har tillbringat många år i miljöer där det kändes nödvändigt att försöka följa med strömmen och inte synas, det är nästan en reflex att vara diplomatisk och "snäll". Samtidigt finns en kraft som kämpar för mig själv med näbbar och klor, som vill kräva saker för egen del. 

När jag låter bli att skada mig för att andra tycker att det är ohälsosamt och destruktivt och jobbigt så känner jag mig övergiven, som att jag förväntas för tusende gången att gå in i en "snäll" identitet som osynliggör mig (jag skriver "snäll" för jag tycker inte att det är fel med äkta snällhet=godhet och vänlighet, utan jag pratar om "snällhet"=tystnad och anpassning). Det som borde vara positivt upplevs som en fälla. Till slut gör man som en fångad räv och biter av sin egen fot hellre än att sitta fast. Visst kan självskadande uppfattas som ett stort misstag, men jag måste ge mig själv rätten att begå misstag, fatta korkade beslut och leva med konsekvenserna, annars dödar jag min själ. Det har varit mycket lättare att hantera impulserna de senaste dagarna, sedan jag bestämde mig för att jag får om jag vill. Nu hittar jag lättare argument för varför jag ändå inte vill. Just nu. Och tankarna anfaller mig inte alls lika ofta.

Idag ska jag försöka att bara ha det extra trevligt med Mannen. Regn och rusk ute, men man behöver ju inte gå ut. :)