Mannen jobbade igår, han jobbar dygnspass så då är han borta hela natten också. Han fick hantera mig över telefon, stackarn, för jag fick ett kraftigt ryck av rastlöshet och sug efter icke-bra saker. Nu i efterhand ser jag att det kanske hängde ihop med ett telefonsamtal tidigare på kvällen, någon okänd som ville prata om sina sekt-erfarenheter. Det kan verka så oskyldigt, man sitter och babblar gamla anekdoter, som lumparminnen, skrattar och ojar sig. Men mörkret som ligger därunder finns fortfarande kvar hos mig, även om jag byggt många lager av ljusare minnen ovanpå.
Kanske är det en del av livet, att lära sig acceptera att man kan inte fixa allt hos sig själv. Smärta och osäkerhet kommer att finnas kvar. Förhoppningsvis kan det lära en lite ödmjukhet och att inte ta det ljusa i livet för givet.
Känner igen det här med mörkret som ligger under, man sitter och skrattar och långt där nere finns det i djupet.
SvaraRaderaJa vi trivs väldigt bra ihop. Han är så otroligt social och ska vara med överallt :) För mig gör det ABSOLUT ingenting om föräldrarna behöver lite avlastning, inte ens när jag är där för jag tar mer än gärna hand om den lilla godingen :)
SvaraRaderaKram
Som du säger så har man bara lagt lite fernissa över ångesten och gamla minnen, det behövs bara lite skrapande så är de framme igen.
SvaraRaderaJag satt häromdagen och pratade gammalt elände och är så glad att jag inte är i den situationen längre.
Kram
Jo, man får väl försöka glädja sig åt att man åtminstone inte är kvar i situationen, att det bara är minnen även om de är nog så efterhängsna.
SvaraRadera