Bara lite introvert pillersnack, för att jag vaknade 5 och inte har haft något bättre för mig än att älta mitt liv som sjuk i huvudet, haha. Fast det finns en positiv sida på saken också, jag har testat att köra utan mediciner och det har aldrig varit någon hit, nu försöker jag åtminstone vara delaktig i min behandling. Har jag lite koll på vad medicinerna gör så känner jag mig inte fullt så mycket som en sjukling när jag tar dem, det blir mer en teknisk pryl.
Hur sköter man inte sin medicinering? Efter anekdata på nätet. Men ärligt talat har jag haft rätt mycket nytta av vad "vanliga konsumenter" haft att säga om sina mediciner. Så jag har spanat runt lite angående min humörmässiga svajighet.
Visserligen känns det i skrivande stund inte som något att bry sig om, lite upp och ner, vadå, så är det väl för alla. Har dock ett litet logiktroll sittandes kvar i ett hörn av hjärnan som obönhörligt tar fram pekpinnen och poängterar att
- jag kan inte vara bombsäker på att inte uppåtsvängarna eskalerar tills jag helt tappar omdömet (jag dricker redan mer alkohol än normalt bara för att det är så kul, och pengarna rinner genom fingrarna)
- deppen blir visserligen inte så långvarig nuförtiden, men ändå intensiv ett par dagar med allt vad det medför när det gäller risk för självskador osv. , och den kommer som ett brev på posten efter varje uppåtskutt
- det kan i värsta fall dra iväg till ett sånt där ruggigt blandtillstånd som i våras (överenergi, sömnlöshet, extremt svarta tankar och smärre vanföreställningar)
Även snyggt listat tror jag inte riktigt på det, men men...
Har telefontid med dr B nästa vecka. Folk på nätet har tipsat om att Abilify kan vara en bov i dramat, att den ger vissa bipolära för mycket skjuts uppåt. Precis vad jag inte ville höra. Ett neuroleptikum som inte gör mig till en sömnig zombie, ingen viktökning, boostar sexlivet och ja, gör en glad och pigg då... Lyckopiller, med andra ord. Men det ska vara hållbart i längden också, suck. Får väl se vad fabror doktorn säger.
Man får passa på att ha kul så länge.
(Hörde just ifrån en gammal vän, roligt, hon sa att hon läser bloggen så det här är en intern vinkning till henne! )
Mediciner är svåra saker. Jag tycker att jag har fått mer psykos-symtom sedan jag började käka antipsykotiska. Och hur vet en egentligen om medicinen hjälper om en inte riktigt vet hur en mår?
SvaraRaderaHoppas att du kan hitta något som hjälper dig.
Kram!
Det är svårt det här med mediciner, själv tror jag inte att jag skulle våga ge upp medicineriet, jag vet hur jag var innan jag började ta dem, rena texas.
SvaraRaderaMen det är klart man måste få reflektera och fundera, man vill ju vara med när man ska stoppa i sig kemikalier.
Hoppas du och läkaren kommer fram till en lösning och att du kanske får behålla Abilify??
Tack Charlyene och Miriam för kommentarerna.
SvaraRaderaDet är jättesvårt ibland, man blir tvungen att efter bästa förmåga analysera "vad har jag för problem - hur har dessa områden förändrats, har något kommit till eller försvunnit, vad sammanfaller i tiden?" Svårt om man är van att försöka stänga av.
Men jag har nog rätt hyfsad koll nuförtiden tror jag. T.ex. vet jag att för mig är SSRI och SNRI no-no, antipsykotiska ofta bra. Jag tror litiumet hjälper till att hålla självmordstankarna borta, det stämmer tidsmässigt. Att Abilify kanske gör mig uppskruvad har jag tänkt på lite smått rätt länge, bara inte velat ta till mig. Men jag har redan idéer om tänkbara alternativ så det känns ändå rätt ok.
Och att gå utan mediciner, nej det gör jag inte om, inte en gång till.
Jag borde kanske pröva en ny medicin, bara det att jag inte vågar. Orkar inte med tiden när man sätter ut den gamla och in den nya. tala om att vara zoombie.
SvaraRaderaDet är som en djungel med dessa mediciner.
Hoppas ni kommer fram till något lämpligt för dig.
Kram
Bloggullet - jag är nog mer sån att om jag inte är nöjd med en medicin så är jag beredd att stå ut med lite obehag för att byta och kanske hitta något bättre. Men det är klart, numera tar jag inga antidepressiva och de är ju värst att börja och sluta med, för mig åtminstone.
SvaraRaderaJo visst är det en djungel.
Jag är inte särskilt bekymrad just nu, det löser sig.
Kram!