Sömnkaos

Efter en kommentar:

Jag och min störda sömn

En del av min bipolära sjukdom är påverkat sömnmönster. Mitt normala sömnbehov är runt de klassiska 8 timmarna. Är jag deprimerad känner jag mig trött och seg och kan sova 10-12 timmar och ändå vakna trött och på dåligt humör. Är jag hypoman klarar jag mig plötsligt på 3-5 timmar, skuttar runt tidigt på morgonen och tycker alla är tråkiga som sover. Ibland kan jag vara i någon sorts blandtillstånd där jag är överenergisk men har nattsvarta tankar, då sover jag inte heller så mycket men ligger och vrider mig i ångest.

Samtidigt är jag sömnbrists-missbrukare. Jag vet om att det inte är nyttigt för kropp och själ att slarva. Ibland skiter jag hjärtligt i det. Jag kan nämligen provocera fram ett uppskruvat, ofta lätt euforiskt tillstånd genom att inte sova så mycket. Det har varit ett sätt genom åren att ta sig upp ur deppen, något jag gjort spontant utan att direkt vara medveten om det. Nu när jag är medveten har jag dåligt samvete för det, vilket inte alls hindrar mig från att göra det. 

Problemet är att what goes up must come down. Instabiliteten ökar. Det tar inte många dagar innan korthuset rasar. Och ständiga upp- och nergångar sliter på hjärnan.

Jag har inga problem alls med att somna, bara lägga huvudet på kudden. Däremot vaknar jag några gånger på natten. Ofta skulle jag mycket väl kunna somna om ifall jag försökte, istället för att sätta mig med en kopp kaffe vid datorn och slösurfa.

Jo, jag har fungerande sömnpiller (nitrazepam är bäst, propavan funkar också) men tar dem sällan. Det bär mig så emot. Nästan så att jag har lite fobi mot att sova, jag associerar mycket sömn med att vara låg och trött.

I natt borde jag sova ordentligt. Men jag orkar inte konfrontera sömntabletten. Jag vet vad som är bäst och gör tvärtom. Min inre trotsiga barnunge regerar.