Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).
Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang.
Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.
Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still.
Jag läser mycket sällan nyhetstidningar eller andra tidningar för jag finner ingen glädje eller utbyte av dom. Samma sak med tv. Sitter hellre vid datan.
SvaraRaderaYlva - jo, datorn känns friare och man kan själv skriva, inte bara ta emot. Särskilt om man har lite svårt att koncentrera sig ibland, då kan man hoppa hit och dit som man inte kan göra med tv:n.
SvaraRaderaOj vad jag känner igen mig i det du beskriver! Du satte orden på det som är i mig med! Man lever i sin lilla bubbla.... och guldstjärnan får vänta till bättre tider :)
SvaraRaderaNu är jag äntligen tillbaka efter två dygn utan internet.
SvaraRaderaHar läst ifatt hos dig här men är trött (sov som bajs inatt) och ont i skallen så är lite tom på ord. Ville i alla fall visa att jag fortfarande lever =)
Kramkram
ane - jo, de bättre tiderna kommer nog någon gång, de också.
SvaraRaderaMaria - hej! :)
SvaraRadera