söndag 30 november 2008

Adventsljus

"I'm dreeeaming of a whiiiite Christmassss" Julsångsbruset piffas i år upp av det faktum att vi ska ha en julkonsert med kören och var och varannan jullåt man hör finns på repertoaren. Sanslös tanke att man ska stå och sjunga på scen inför en publik - det här är alltså en "jag-kan-inte-sjunga-kör" där sångröst inte är ett krav för att vara med. Men å andra sidan - det finns redan en och annan som uppträder på scen utan att ha sångröst, kan de så kan jag. ;)

Pepparkaksbak, julskyltning, glögg. Adventisk dag. Det var verkligen mycket folk på stan. Vi köpte en massa lotter till förmån för olika lokala föreningar, vann en rökt makrill. Sen gick vi på krogen och åt fläskfilé.

Jag sitter vid laptopen i köket och Mannen vid sin dator i arbetsrummet, ändå känner jag hans närvaro så tydligt, så tryggt.

Revidering

Fick plötsligt nog av den gulliga bakgrunden och stylade om igen. Back to basics.

lördag 29 november 2008

Trots att jag bara druckit två glas, jag avstår från att bli full med tanke på alla piller, så har jag fortsatt till det sentimentala tillbakablickande stadiet. Så mycket snurriga grejor man har gjort. Bara en sån sak som att skaffa barn vid 22, med någon man varit tillsammans med bara några månader, utan att tänka igenom det alls innan. Det hade kunnat gå hur som helst. Hågkomster paraderar genom huvudet. Jag kan visserligen önska att jag åter hade vissa av de möjligheter som ändå fanns när jag var yngre, men önskar mig tillbaka till den tiden gör jag inte. Det är bättre att minnas de bra dagarna i ett rosenskimmer väl förankrad på den trygga sidan av 40.

Toner från 70-talet...

Ackord

November är högt på min lista över saker som vänligt men bestämt kommer att utplånas när jag blir universums härskare. Det är en halvtimme att gå hem från stationen och det regnade ihållande och iskallt hela vägen. Men snart är det december, ha!

Annars var det en trevlig dag, inte märkvärdig på något sätt, men shoppade loss lite. En snyggt julröd väska, ja det där med jul är egentligen underordnat, jag gillar rött och passar på när det finns i affärerna. Och så ett par jeans att jobba i. Några av mina gamla par kommer jag inte i längre ens med skohorn, och jag vill ha tre par att växla mellan. En hel del av jobbet är lagerarbete, flytta runt på tygrullar och sånt, ganska dammigt.

Nu har jag satt upp stjärnan och ljusstaken och gjort pepparkaksdegen. Har sett om The secret life of the manic depressive efter inspiration från Kimmi men känner mig märkligt distanserad. Lite av det gamla vanliga "men jag är inte knäpp, jag behöver bara skärpa mig, det är mitt eget fel att saker har gått åt helvete och nu ska det bli bättring!" Jag ser själv det ironiska i att ha levt med den slingan i huvudet hela livet och aldrig riktigt ha lyckats med den där skärpningen. Ändå... visst tror jag på det. Någonstans. Känner att jag just nu måste avstå aktivt från att svepa in mig i den lockande förnekelsen.

Jaja, nu dricker jag Geisweiler och lyssnar på käck pop, just nu The Submarines. Såg dem i Göteborg senast och fick en cd signerad av Blake (tjejen) komplett med en gullig ritad ubåt. "Inga bekymmer i världen"-musik.

fredag 28 november 2008

Framskridande

Nu är det äntligen bestämt att jag ska börja arbetsträna på onsdag. Var där på möte idag och blev hjärtligt välkomnad. Jag tror det blir bra att göra lite nytta. Ska vara där måndagar, onsdagar, fredagar, 3,5 timmar. Skönt att ha dagar emellan att varva ner på. Går det bra blir det längre pass så småningom, helst är det ju meningen att jag ska klara heltid till slut, men det återstå att se...

Som det är just nu tror jag det kommer gå bra att arbetsträna, men det är så beroende av att jag får ha någorlunda stabilt mående, och där har man ju inga garantier.

Dr B ringde igår och sa att litiumvärdet ligger rätt ok nu på 0,5 och det ser bra ut för övrigt, utom att TSH-värdet har stuckit iväg vilket innebär att sköldkörteln kanske håller på att tappa funktion. Det är en vanlig biverkning till litium, enligt FASS särskilt i början av behandlingen hos kvinnor över 40, vilket ju helt stämmer in på mig. Ska ta ett annat prov på sköldkörtelhormon och se hur det ser ut, kanske får jag börja med Levaxin (syntetiskt hormon). Jag var förberedd på att detta kunde hända. Vet att när jag testade sköldkörteln för några år sedan var jag redan på gränsen till låg, så det här skulle mycket väl ha kunnat komma oavsett. Det känns inte särskilt dramatiskt.

Inser lite yrvaket att det snart är 1:a advent. Jag julpysslar inte särskilt mycket. I vår överbelamrade lägenhet finns inte så mycket plats för heminredning. Men lite ambition har jag faktiskt ändå, även fast det kanske är lite överkurs när vi ändå inte bjuder in en massa folk till jul, men jag tror jag ska byta till julgardiner i köket, ställa upp en ljusstake och en stjärna. Baka pepparkakor tror jag, även om det får mig att känna mig som ett reportage i Hemmets Journal, men jag tycker verkligen att det är gott. Kanske ett par amaryllisar, blommor är aldrig fel. Även om jag inte ägnar mig helhjärtat åt julandet så är jag inte anti-jul. Jag har inga horribla jultrauman bakom mig, inga vedervärdiga släktingar eller fylleslag, på något sätt har jag bara aldrig kommit in i det på riktigt. Tror jag gör likadant i år som förra året att jag åker upp till Göteborg några dagar före jul och firar med ungarna. Mannen ska jobba ett 24-timmarspass från julaftons morgon till juldagen, så själva julafton slappar jag nog bara. Äter risgrynsgröt och sätter på lite cheesy julmusik som jag kan sjunga högt till. Det är ok.

torsdag 27 november 2008

Livstecken

Att jag inte skriver någonting beror bara på att jag inte haft lust. Varken att blogga själv eller läsa andras. Jag är sån, får perioder då jag behöver rensa skallen, eller balansera upp - när jag måste ta in mina vänner irl har jag mindre mentalt utrymme för online-livet, och två av mina vänner har mycket krångel i livet just nu.

Jag mår bra annars, känner mig helt normal igen.

måndag 24 november 2008

Situation

Något normaliserad nu. Eller åt det hållet. Fast känner mig lite bakfull fortfarande, bakfull inte på alkohol men på mina egna känslor. Lite seg och desorienterad.

Det här börjar bli en följetong ju - ska ta litiumprov imorgon men fick inga provremisser, så jag fick ringa litiumsköterskan denna veckan också. Hon hade visserligen skickat dem i fredags den här gången, men de kom ändå inte med posten idag, så jag fick hämta nya i psykreceptionen. Har svårt för att bli arg på henne för jag gillar henne, och jag har sån koll att det löser sig ändå, men för en patient som inte hade samma ordning hade det blivit lite extra krångel. Hon lät åtminstone generad när jag ringde.

Ta i trä, det funkade riktigt bra hos min psykolog idag. Jag kunde prata lite om de saker som gör att jag drar mig undan, att jag känner mig i underläge från början och inte vill göra mig ännu mer sårbar genom att lägga stor vikt vid vad han säger, för jag upplever det som att jag inte har marginaler nog att utsätta mig för vilka risker som helst. Inte för att jag tror att han har ont uppsåt, det känns som jag måste vara övertydlig om det. Jag tror verkligen att han är en schysst person, men jag har erfarenheter av att schyssta personer kan göra en mycket illa utan att ens mena det. Så jag kan liksom inte lugna mig själv med att "det är ok, han vill väl" och bortse från omständigheterna. Och omständigheterna är att som psykpatient är man alltid i underläge i kontakten med vården. Det är jag som behöver, jag som har problem, jag som inte fixar att reda ut min situation, jag som måste anpassa mig till regler och rutiner oavsett mina behov... det är väl ingen människa som skulle ha kontakt med vården om man inte var desperat. Nu känns det ändå lite bättre efter idag, tror att vi båda såg saker lite klarare. Så jag fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig.

Jag blir åtminstone inte knäckt av det hela. Lite jobbigt, ja, men det raserar inte mitt liv. Kanske ska jag se det som ett tecken att jag ändå är starkare än jag tror nu och har råd att vara mer öppen. Den som lever får se, och leva har jag tänkt göra.

Mannen står och gör laxpudding, så himla gott!

Kylslaget

Vaknade flera gånger inatt, drömde massor. Har den där känslan i kroppen av att ha jobbat hårt, men minns bara fragment. 

Fortfarande kallt ute, jag fryser bara av att titta ut genom fönstret. Jag är ingen vän av vintern. Det där omständliga med att klä på sig lager på lager. Den råa vinden som letar sig igenom de där lagren man mödosamt byltat på sig. Våra förfäder måste ha varit rätt desperata som bosatt sig på dessa breddgrader.

Men ok, det är vackert med snö.

Har min favoritsysselsättning framför mig idag: terapi. Ångest. Samtidigt någon sorts beslutsamhet; jag ska förstå mig på det här. För jag har ju varit med om det förut, att det funnits något bakom mina starka reaktioner. Så än ger jag inte upp. Men det tar emot.

söndag 23 november 2008

Utseende

Jag följer med strömmen ;) och stylar om bloggen. Snäll och småblommig som jag ofta är. Åtminstone på ytan.

Rättelse: Nä, jag vill ha rött istället.

Slem

Sov 10 timmar, är trött trött trött. Känner mig som en stor slemmig manet utan styrsel. Självskadetankar dyker upp, inget jag inte kan hantera, men som en markering, "vi finns här nere i källaren och väntar". Har bara gnälliga, pessimistiska tankar så jag ska nog sluta skriva här.

lördag 22 november 2008

Nedgång

Kutade runt på stan. Sen kom avsaktningen. Nästan så man hörde bromsarna tjuta. Solen i skallen gick i moln, låga grå regnmoln. Fikade med Mannen och en brukare på Espresso House. Drömde mig bort långa stunder även om det var mysigt att sitta där. Det var proppfullt med poliser utanför, huliganbråk. Några meter ifrån, ett universum bort. Tack och lov uppmuntrade Mannen mig att ta en taxi hem, pallade bara inte med att gå hela vägen i kallblåsten på mörka isiga gångvägar.

Känner mig trött, seg och lite ledsen nu. Orostankarna kommer och nästlar in sig, "arbetsträning haha, efter en månad kommer du vara helt körd", "du kommer rasa ihop igen och alla kommer att bli besvikna", "du är så jävla självcentrerad, tror du att nån vill läsa ditt dravel, nä, ändå envisas du med att blogga, jävla pinsamma loser" - med andra ord lika bra att inte tänka alls. Tv, vår frälsare, giv oss idag vår dagliga dos hjärndöd. När jag var energisk i morse bäddade jag rent i sängen så jag kan krypa ner under täcket och kolla på X-Men.

Accessoarliv

Erbjöd mig att gå och jobba istället för Mannen, men det är väl inte så det funkar här i världen... Jag behöver aktiveras, ett Projekt, men kommer bara på rätt tråkiga hushållsdito. Såna här dagar är det trist att inte ha så många lokala vänner, den enda jag egentligen umgås med numera är C och hon ägnar sig säkert åt familjen idag. Jag flyttade till den här staden efter att jag blivit sjukskriven och har inte varit ute i något sammanhang där man på naturligt sätt träffar folk. Mina närmaste vänner bor långt härifrån. Det får väl bli telefonen. Snacka för mycket skit på nätforum. Eller jag kanske borde hålla käft och bara ge mig ut i snön ett tag. Det blåser rejält så det är antagligen svinkallt. Men då har jag en ursäkt för att ha min sammetsmössa.


På outgrundliga vägnar hittade jag till ancestry.se och ser att mitt efternamn förutom hos en liten handfull svenska släktingar även funnits i Storbritannien och USA på 1800-talet. Där ser man.

Äh, tankarna bara hoppar så... slut här.

Gomorron

Villpratavillpratavillprata men om va fan då, sitter här i guds gåva till mänskligheten, morgonrocken, novembermorgon med allt vad det innebär, kaffeabstinent för jag har tänkt några gånger på att gå och sätta på det men blivit distraherad på vägen, lyssnar på kylskåpet, vill ha MUSIK men Mannen sover fast bara fem minuter till så jag väntar som en sprinter i startblocken. 

Är fortfarande glad över att jag jagade AF-gubben så han fick röven ur. Kanske mest känslan av att kunna påverka en liten liten aning, som omväxling till att ständigt känna sig totalt maktlös i myndighetskontakterna. Och ännu mer glad över att företaget stod fast vid att jag får vara där, att jag lyckades med det där första intrycket. När jag sen väl kommer igång med arbetsträningen och måste gå iväg varje morgon i ur och skur kommer jag säkert att klaga bittert. Jag får passa på att glädjas nu.

Ska gå och utöva mitt (frivilligt påtagna) väckningsansvar.

fredag 21 november 2008

Toppenbra

Antar en utmaning från Maria - 10 saker jag är bra på, fast kanske med en viss slagsida mot personliga egenskaper...

  1. Generalist. Inte särskilt bra på något men kan lära mig det mesta både intellektuellt och praktiskt om jag anstränger mig.
  2. Diplomatisk, kan hålla sams med de flesta.
  3. Bakar gott bröd.
  4. Medkänsla med andra, anstränger mig att förstå.
  5. Kan följa med i logiska resonemang.
  6. Försöker visa kärlek till mina närmaste i vardagen.
  7. Läser snabbt.
  8. Strävar alltid efter att hålla vad jag lovar, säger inte att jag alltid lyckas, men jag anstränger mig.
  9. Skrattar mycket.
  10. Har magisk utstrålning som får orkidéerna att blomma om utan några yttre åtgärder. ;)

Alla är välkomna att anta utmaningen! 


Varmhållning

Varmt vatten :) :) :) :) :) Mannen duschar i ca 28 grader, jag vill ha 35-40. Tänk om man hade haft ett badkar.

Det började snöa igen så jag tror jag skiter i att gå ut. Ska skura ugnsgallret med svinto.

Uppgång

Ringde AF-handläggaren igen imorse, och nu ringde han tillbaka till slut. Sa att han hade mycket att göra... Men han har iallafall äntligen pratat med företaget och jag ska dit på möte på fredag. Han sa att han hade avsatt en timme, det låter ärligt talat rätt mycket. Jag menar jag har ju arbetsprövat där redan, det känns inte som att det är så mycket att planera, jag får hänga på när de visar mig arbetsuppgifter och försöka få grepp om verksamheten allt eftersom. Känns som man borde kunna ordna en överenskommelse på en kvart och så kan jag börja direkt. Men nej, sen ska jag tydligen också skriva en handlingsplan tillsammans med AF-mannen vid någon senare tidpunkt. Undrar om jag ens kommer igång före jul... Jaja, det var ju skönt att det börjar röra lite på sig ändå.

Åh, jag är sååå kaffesugen idag. Drack en kopp imorse och har försökt hålla ut, men nu gav jag upp och gjorde lite presskaffe. Har bakat en mjuk pepparkaka också, underbart! Sen har jag tvättat och diskat och suttit en jäkla massa vid datorn, ibland känner man sig som ett svart hål som bara suger in bokstäver från skärmen.

Min yngsta ringde igår, han hade fått resultatet på högskoleprovet, 1,9. Jag är jätteglad för hans skull. Han har precis bytt till mitt efternamn också, det är ett ovanligt namn som bara min släkt har så jag tycker det är roligt. Och pratade med min mamma nyss, hon ska få 79 000 kr retroaktivt för en omräknad pension, plus att hon nyligen ärvde 30 000 efter nån gammal farbror. Universum verkar vänligt inställt till mig och mina närmaste just nu. :)

Den stora frågan är om jag ska bege mig ut en stund nu, det har slutat att snöa och klockan är bara halv 3. 

Lyssnar på sentimentala kärlekslåtar och tittar på våra blommande orkidéer.

Snigelfart

Kanske är det bubblorna inombords som gör att man ser yngre ut, när jag köpte bubblor på systemet fick jag visa leg. För den som inte vet fyller jag 46 om en månad. Det var dessutom en rätt ung tjej som satt i kassan, trodde hon att jag var yngre än henne? Märkligt... Men det var ju kul. Andra gången på tre månader. Verkar som jag blir yngre med åren, jag kunde handla på systemet utan leg när jag var 17.

Vi gjorde en himla massa ärenden igår. Polisanmälde att någon slagit in baklyktorna på bilen. Handlade kontaktlinser och julkort m.m. innan vi ens kom iväg till köpcenter 1, där Mannen skulle handla ett speciellt sorts videoband, och så åt vi lite innan Mannen skjutsade mig till köpcenter 2 där jag skulle ägna mig åt shoppingorgier i några timmar medans han gjorde annat. Det är så lustigt det där, mår man dåligt är det urjobbigt att gå till Coop och köpa mjölk, mår man bra är ett maratonlopp på ett köpcenter enbart roligt. Flera butiker hade erbjudanden, 25 % på allt, 50 % på allt, och jag hade en 30 % kupong på Lindex, så jag gick igång. Lyckades dock med ansträngning avstyra de värsta tokköpen. Det blev ett par svarta jeans ("finbyxorna" kändes inte sköna), underkläder och strumbyxor, och en storblommig klänning. Jag som nästan alltid har enfärgat! Men det kändes som va f-n, jag måste väl inte alltid vara så diskret. 

Hemfärden blev dock inte lika njutbar. Vid 19 ringde Mannen och sa att han var på väg. Strax efteråt ringde han igen, bilen kokade. Läckande kylare, vi hade problem med det i somras men sen försvann det igen, kanske tätningsmassan som han hällde i funkade och har släppt nu igen. Men hem skulle vi ju. När han hankat sig fram till köpcentret fyllde vi flaskor med vatten, och köpte dessutom ytterligare en 10-liters dunk på Jula för säkerhets skull, samt en gul "saftblandare" med magnetfäste som man kan sätta på taget. Det var skitskönt att ha den så vi verkligen syntes när vi stod på vägrenen längs smala, mörka vägar. Köra ett par km, stanna, köra ett par km, stanna. Dessutom snålblåst och säsongens första snöblandade regn. Det som normalt skulle ta högst en halvtimme tog över två.

Något som är skönt är att ingen av oss flippar ur när det blir så här. Jo man blir lite sur förstås på situationen men vi börjar inte hacka på varandra. Jag älskar honom för att han kan vara så sansad och praktisk, fast han egentligen har temperament också.

Jag är gladgladglad idag också, men jag har sovit nästan 6 timmar så det är lugnt. Bra att vara vaken tidigt, då kan jag väcka Mannen som ska iväg och jobba. Han är ingen morgonmänniska precis, så jag hjälper gärna till med det. Folk ska väckas varsamt, en försiktig klapp på kinden och en kopp kaffe, inga tjutande alarm. I en perfekt värld...

torsdag 20 november 2008

Sockerdricka

Det bubblar i kroppen idag, små fina bubblor, egentligen kanske mer som champagne än sockerdricka. Vill ha bubbelvin, det skulle passa perfekt. Färgerna är så vackra, att en diskmedelsflaska och ett reklamblad kan tala till sinnena så. Någon dag ska jag övervinna motståndet och måla igen, någon dag.

Har skrivit en massa inlägg på olika forum, så lustigt det där att ibland tycker man sig ha något att säga om allt, sen kan det gå flera dagar då det bara finns tystnad i en. Jag kan vara en sån jäkla besserwisser ibland, komma med pekpinnar, kan behärska mig till viss del, jag anmärker åtminstone inte på folks stavning, men ibland måste jag bara säga hur det egentligen är. Får förlita mig på att folk har överseende som de ofta har överseende med andra personliga egenheter.

Mannen är ledig idag och har lovat att "rasta mig" på köpcentret, han ska ändå dit och köpa en teknisk pryl till sin yngsta son. Han såg hur otålig jag är (ok, om jag kommer en gång i timmen och frågar om vi ska hitta på något idag så kanske det går att lista ut...) Han kom också just och sa att en kompis är sjuk och bad att vi skulle komma med gräddglass, ytterligare en anledning att bege sig ut. Skulle vilja ha ett par lite snyggare svarta byxor, tycker det är knepigt att hitta några som sitter bra när man har stl 46, men har iofs inte letat så mycket.

Jag är så grymt sugen på kaffe men jag har redan druckit min morgonkopp, så det får väl bli nyponte.

onsdag 19 november 2008

Arg

När jag träffade AF-handläggaren för drygt två veckor sedan skulle han ringa företaget jag förhoppningsvis får arbetsträna på och sen återkomma. Han sa också att ville jag ha tag på honom skulle jag ringa och lämna ett meddelande på hans svarare så ringer han upp. Har inte hört ett ljud sen dess, så igår morse ringde jag och bad honom kontakta mig. Fortfarande inte ett ljud. Nu börjar jag bli sur. Hur svårt kan det vara att ringa ett samtal, det är ju faktiskt hans jobb. Grrr.

Det grämer mig för jag sa att jag kunde ringa företaget men AF-gubben insisterade på att han skulle göra det. Hade jag inte gjort vad jag skulle hade de säkert varit på mig, men själva behöver de tydligen inte göra sig någon brådska.

tisdag 18 november 2008

Kategorisering

Återigen fick jag vaka över vården. Hämtade blodprovsremisserna i psykreceptionen och tittade över dem. Då märkte jag att litiumsköterskan missat göra en markering av vilket prov som skulle tas på en av remisserna. Fick säga till på mottagningen. Fan vilken koll man får ha. Nu har jag iallafall tagit provet imorse, sex rör! Dr B sa att kreatininvärdet låg på gränsen, så han ville ta om alla proverna för säkerhets skull. Jag har aldrig fått någon indikation på något njurkrångel tidigare i mitt liv så jag hoppas det inte är något. Osökt börjar man undra om de där jävla överdoserna i mina sämre ögonblick har stökat till det. Men det är för tidigt att börja oroa sig, så extremt var inte provsvaret.

Regnigt, blåsigt, ruggigt. Jag sitter här med två extra tröjor och ullstrumpor och fryser ändå, och vi har inte ens särskilt kallt i vår lägenhet. Visst känns det ibland som att november är en utmobbad månad som ingen tycker om, men det är faktiskt inte utan anledning...

Mer vårdsnack: fick brev från Dr B med en kopia på det han lagt in i kvalitetsregistret BipoläR . Intressant att se hur det ser ut. Han tyckte att det var bra om jag läste det och korrigerade eventuella fel. Hittade bara en grej, han skrev att jag började med lamotriginet 2008 när det egentligen var dec 2007 - det känns förlåtligt.

Jag lade märke till att på avsnittet om psykiatrisk samsjuklighet tar han inte med borderline. Det visste jag iofs redan att han ändrat uppfattning, men det var ändå intressant att läsa. Jag tycker att det stämmer; jag uppfyller faktiskt inte kriterierna. Extrem separationsångest eller svart-vitt tänkande har jag aldrig direkt haft. Självskadandet, självmordsförsöken, humörsvängningarna och de dissociativa episoderna har alla försvunnit med min nuvarande medicinering. Jag lever i en mycket stabil relation sedan 9 år och har inga direkta konflikter med omgivningen. Det blir helt enkelt inte mycket kvar av den diagnosen. Kan läggas på högen där de andra gamla diagnoserna samlats ("ångesttillstånd UNS", vad fan är det?) Men så värst bitter är jag inte. Jo, det hade varit väldigt bra om jag fått den här behandlingen tidigare och sluppit att nästan ta livet av mig, men jag har fått träffa flera intressanta människor med borderline-diagnos och mött acceptans. Det ska inte kastas bort.

måndag 17 november 2008

Utmanad

Blev utmanad av skogshuldran att lista sju allvarliga eller roliga saker om mig själv. Hey ho let's go.

  1. Jag har bjudit 2 SÄPO-agenter på fika vid mitt köksbord. En paranoid (numera ex-) riksdagsledamot trodde att min man styrde Sveriges rättsväsende bakom kulisserna.
  2.  Jag såg första månlandningen på tv och har läst 5 p ”liv i universum”.
  3. En gång reste jag till USA med en veckas varsel för att lämna ett vittnesmål i en rättegång mot en relativt inflytelserik religiös sekt. Resan betalades av en amerikansk miljardär. Jag vet med säkerhet att privatdeckare följde efter mig over there. (Jag ser temat men jag lovar, jag är inte lagd åt det paranoida hållet, allt möjligt annat är vajkalle i mitt huvud men just det är inte problemet.)
  4. Jag har genomgått en hjärnoperation. Tog bort en plommonstor fettknöl. Upplevde det faktiskt inte som särskilt traumatiskt att veta att man skulle såga upp min skalle. Sen fick man morfin efteråt.
  5. Senast 8 går jag upp varje dag, men morgonrocken är min bästa vän, klär helst inte på mig om jag inte måste.
  6. Våren 2007 var jag bästa kvinnan i landet på högskoleprovet. Jag har knappt återhämtat mig från chocken än. Kan med säkerhet säga att jag varken är intellektuell eller genialisk, så fan vet hur det gick till. Dessutom fick jag underhålls-ECT under den här tidsperioden.
  7. Ett tag jobbade jag med att städa ett begravningskapell/krematorium. Sopade ihop spilld aska och en och annan tand. Det var ett lugnt och skönt ställe att jobba på.

Nu skickar jag utmaningen vidare till Gladana, LaLuna, Linn, Kimmi, Maria

Administratör

Jag fick plötsligt en kallelse på posten till psykologen idag, samma tid som vanligt, wtf? Har datasystemet fått en knäpp och bestämt sig för att skicka ut vårdens motsvarighet till julkort?

Fick ringa litiumsköterskan och fråga efter blodprovsremisser. Hon hade just skickat dem med posten men jag ska ju ta provet imorgon bitti, så tur att jag ringde, får hämta dem i receptionen idag istället. Jag har haft sån jäkla koll på allt sånt på sista tiden, ringde även förra gången jag skulle ha provremisser för hon hade missat dagen, ringde när jag trodde det var dags för läkarbesök och mycket riktigt hade de missat skicka kallelsen, ringde i god tid och avbokade ett psykologbesök - ja överhuvudtaget ett mönster av ordentlighet i vårdkontakterna. Det känns nästan lite overkligt.

Fick USA-presenter av min äldste son. Ett alien-ägg (bilder kommer) och The Savvy Convert's Guide to Choosing a Religion som är en riktigt underhållande bok, jämför 99 olika trosuppfattningar på punkter som tidsåtgång, mataspekter, förhållande till sex och totalkostnad. På ett uppslag kan man kolla in vilken religion som har snyggast logga. ;) Trots den humoristiska och ofta vanvördiga tonen verkar den faktiskt hyfsat välinformerad, det lilla jag kan bedöma, så den är intressant också.

Nä, dags att slita sig från datorn och gå ut i världen.

söndag 16 november 2008

Jag

[Pillersnack nu igen] Diskussioner lite här och var får mig att fundera på hur medicinerna förändrar mig. Förr brukade det kännas lite hotfullt, en attack på min personlighet, vilket nog bidrog till att jag ofta slutade ta dem på eget bevåg, även det fåtal som gav lite positiv effekt (Tegretol, Abilify, Edronax). Vem är jag utan dödsångest, mörker, lyckorus?

Men något har ändrats. Jag känner mig redo att acceptera läget. Som nu senast när jag var i Göteborg, aktiviteter, intensivt, roligt, sånt jag kan gå igång på. Nu blev det ingen extra kick, ingen känsla av att sväva fram på Avenyn. Ändå känns det ok, jag kunde ha roligt och inte krascha efteråt. En annan sorts lycka, varm och mjuk. Det har varit stressmoment som när jag måste gå till Af och fylla i min magra meritförteckning. Jag blir neråt en stund, ångesten tittar in men den biter sig inte fast, min värld rasar inte. Och jag börjar förstå att det inte spelar så stor roll hurdan jag har varit förut. Min personlighet utvecklas över tid, det är tillåtet att förändra sig. Just nu vill jag inte vara spännande, jag vill hellre överleva. Att vara hypomani-missbrukare har sitt pris, de medföljande depressionerna är livsfarliga för mig. Det här lugnet i finstämda nyanser - det känns som jag. Just nu.

lördag 15 november 2008

Kvällskvist

Klockan är inte ens 5 och det är svart ute. Varje år lyckas jag glömma hur mörkt det faktiskt blir så här års, och så står jag där med förvånad min och undrar vad som hände.

En antydan till illamående av och till idag. Kändes egentligen bara när jag kände efter. I övrigt inget drama alls trots doshöjningen igår. Det är för tidigt att dra slutsatser, men jag hade förväntat mig värre biverkningar.

Köpcentret. Bara för att jag behövde ha någon sorts rörelse runt omkring mig, och det var för blåsigt och regnigt och urrk ute. Måste ha varit fler med samma tanke för det var fullt med folk trots att det inte är löningshelg. Man fick se sig för så man inte trampade ner något litet barn. Jag vände och vred på en massa saker men shoppade ingenting alls. Det är skönt när det står "normalläge" på displayen och impulskontrollen är påslagen.

Blir gravad lax ikväll. Det behövs inte så mycket för att jag ska bli glad.

fredag 14 november 2008

Förvaring

Idag fick jag ge upp och köpa en tant-dosett. Har hittills klarat mig med mini-storleken, men Dr B ringde och sa att jag ska dubbla Lithioniten till 2 tabletter morgon och kväll, de är rätt knubbiga piller så nu räcker de små facken inte till. Så nu sitter jag här med en midi. Turkos. Eller havsgrön kanske, det ordet gillar jag. Man får göra det lilla man kan för att romantisera sin sjukdom.

Tillägg: Psykbryts ultimata guide till dosetter

Förökningsstopp

Trots att jag är lite rastlös idag också känner jag mig lugn innerst inne. Det är mer gammal hederlig uttråkning än ångest eller uppskruvad energi. Kanske känner jag en subtil effekt av litiumet. Någon sorts nöjdhet i botten som inte störs av det som händer på ytan. Inte avskärmad, för jag känner saker. Bara någon sorts tyngd som håller fötterna på jorden.

Igår löste sig uttråkningen i och med att C kom förbi. Hennes lista på elände i livet är betydligt längre än min just nu, så det var mest att sitta och lyssna. Känns inte som att man kan göra så mycket, men ibland är det ju en stor lättnad att bara få ösa ur sig, så jag hoppas att jag åtminstone kan vara till något litet stöd. Jag är iallafall otroligt tacksam att jag fattar själv att jag inte ska ha fler barn (om jag nu ens fortfarande kan bli gravid). Jag skulle inte för några pengar i världen vilja vara utan mina söner, men så risigt som jag har mått mellan varven de senaste åren så skulle ett barn bara kommit i kläm. Är glad att jag inte ens har ett husdjur.

Bio ikväll. Jag har nyss ätit skånsk äppelkaka som Mannen gjorde igår, mums!

torsdag 13 november 2008

Skoskav

Lite otålig. Halva dagen har gått och jag kan inte hitta på något att göra. Har laddat ner webbläsaren Opera och fixat lite med den, importerat bokmärken och sånt. Den känns rätt trevlig att använda. Men nu borde jag gå ut. Eller diska. Eller nåt. Tankarna bara hoppar hit och dit.

Jag hoppas det blir klart med arbetsträningen snart, jag behöver nog lite strukturerad aktivitet.

Funderingar runt terapin, det känns som en irriterande sten i skon. Jag kan inte alls reda ut vad som är irrationella känslomässiga reaktioner hos mig som jag behöver konfrontera och vad som är förnuftigt försvar av mina gränser. Det är störande när man inte kan känna efter och bara gå på det, för ibland är faktiskt det man känner helt uppåt väggarna, ibland måste man tänka och inte bara reagera. Och ibland är magkänslan en bra guide. Just nu har min magkänsla gått i strejk med dramatiska gester och djupa suckar, för hon känner sig missförstådd. Logiken påpekar vasst att vad kan man vänta sig av hysteriska fruntimmer. Jag vill dumpa dem båda två.

tisdag 11 november 2008

Närkontakt

Har varit på körträningen och sjungit O helga natt. Så höga toner finns inte, jag kommer att vara hes som en kråka i tre dar.

Inte ett ljud från AF ännu. Vad håller gubben på med, han skulle bara ringa ett samtal, det kan väl inte ta över en vecka? *surar*

Andra litiumprovet imorse. De måste undra på provtagningscentralen för Mannen och jag kommer oftast tillsammans, vem av oss som än ska ta prov. Kanske spekulerar de i vem som är personlig assistent till vem, hihi. Självklart är det onödigt att vi går båda två, men det finns någon sorts trygghet i det som jag tror vi båda uppskattar. Vi gör ofta såna småsaker i vardagen tillsammans, och jag tror det funkar som ett extra kitt som håller oss ihop. Inte för att jag känner mig tvingad in i närhet, vill jag ha egen tid kan jag alltid få det utan sura miner. Men jag är så bekväm med att ha honom inpå mig, det känns inte som att det inkräktar.

Eftersom jag blir påverkad av tv-reklam gick jag in på www.fonus.se och fyllde i Vita arkivet, önskemål om hur man vill ha sin begravning o.s.v. Självklart föll det en del tårar under processen men det känns bra att ha tagit någon sorts ansvar. Läste också på SvD:s Idagsida om hur folk kan tvista när någon dött, så jag lade till några förmanande ord om att jag vill att mina närstående ska hålla sams. Det känns nästan skönt att inte ha några större tillgångar som folk ska ärva. Fast en del lyckas ju ändå bråka om kökshandukar och sopptallrikar...

Kanske bäst att vara extra tydlig med att jag inte planerar att dö inom överskådlig framtid. Inte frivilligt iallafall...

måndag 10 november 2008

Föräldraglädje

Hemma igen. Lite trött men det var enormt kul att träffa mina barn. Den yngsta och hans tjej hade redan gjort i ordning nya lägenheten jättemysigt. Vi gick på konsert och gjorde pizza och fikade och pratade massor. De är verkligen fina personer och jag är otroligt stolt över dem, eller kanske inte riktigt stolt för det antyder att man ser det som sin egen bedrift att de är som de är, och jag tror inte att jag ensam har skapat dem, det finns så mycket mer som påverkar en människas personlighet. Men jag är tacksam över att ha så trevliga människor i min familj. Mannens barn är också jättefina, så vi har haft tur.

Inte så mycket mer att säga. Är lite överlastad av intryck, det brukar ta ett par dagar att landa igen.

torsdag 6 november 2008

Efter

Gjorde faktiskt allt på listan utom AF, upptäckte 12.10 att de stängde 12.00. Får bli på måndag. Ska ha något kul att göra då också.

Har lite social baksmälla nu efter middagsbjudningen. Alltså den där överspända känslan i kroppen och övertrötta känslan i huvudet. Svårt att varva ner och gå och lägga sig. Stönar och stånkar över att behöva vara förnuftig istället för att sitta uppe till 3. Men jag ska upp 7 och sen ut och resa och vara uppe sent imorgon kväll, det blir inte bra alls om jag inte sover inatt.

Säger hon och förblir sittandes framför datorn.

Nä, godnatt nu!

Arkivarie

En ångestfästing greppade tag i mig igår när jag hämtade mina originalbetyg ur bankfacket (det är Mannen som har såna finesser, hade nog aldrig själv kommit på tanken att skaffa ett bankfack). En otroligt ynklig pappersskörd. Enradiga intyg typ "hon har jobbat här". Ett studieintyg med oavslutade kurser. Mannen försökte trösta med att jag faktiskt har överlevt en dödlig sjukdom också. Även om jag inte alltid tar till mig det så är jag tacksam för att han aldrig slutar tro på mig.

Ok, dags att försöka hitta något positivt... kan konstatera att trots alla "tunga" mediciner (kan någon definiera det begreppet för mig? Vilka är tunga och vilka är lätta?) så har jag fortfarande känslor, ingen zombiefiering.

Ska jaga på mig själv lite idag, inget tvång men en kraftig uppmaning att göra sånt som behövs. Gå till AF med de där förbannade betygen, köpa piller och öronproppar på Apoteket, diska, städa, tvätta. Kanske packa så jag har det klart tills imorgon. Middag ikväll hos J och D. Det är inget äkta dagsverke men när jag radar upp aktiviteterna kan jag få det att låta som ett.

tisdag 4 november 2008

Förklädnad

Så, första litiumprovet lämnat. Jag är lite nyfiken på vilken dos jag ska ha. Känner mig en aning som stammis redan på sjukhusets provtagningscentral eftersom jag ett antal gånger följt med Mannen när han tagit pk-prov (blodprov som tas när man äter blodförtunnande medicin). När sköterskan såg min rejält ärrade arm började hon tala om vädret med en aning febrilitet i rösten. Men nog förstår jag att det kan vara lite jobbigt även för vårdpersonal att se konkreta konsekvenser av någons galenskap. Jag ser väldigt normal ut på ytan, samma pagefrisyr och plastbågade glasögon som andra kvinnor i min ålder, kanske blir kontrasten ännu större och mer skrämmande. "Hur ska man veta vem som är ett psykfall om de ser ut som vem som helst?"

måndag 3 november 2008

Skrivbordsunderlägg

Lite nöjdhet. Jag känner mig relativt stadig på fötterna trots det där mötet idag. Handläggare är inte min favoritsorts människor. Af-gubben var iallafall lite underhållande. Mitt i en mening började han en vag utläggning om hur många människors möda lagts ned på att tillverka hans (fula, slitna reklam-)skrivbordsunderlägg. Nåväl, han ska kontakta företaget jag hoppas få arbetsträna på, om deras erbjudande fortfarande gäller, och bestämma ett möte. Tjoho, jag får gå på fler möten. Och så ska papper skyfflas hit och dit. Jag vill bara sätta igång, men så enkelt är det förstås inte...

Innan dess gick jag upp till psyk i andra ändan av stan och hämtade blodprovsremisser. Och efter mötet gick jag först upp till centrum, sen tillbaka igen till trakten av Af för att snabbträffa Mannen som var med sin brukare på en träffpunkt för funktionshindrade. De spelade Wii och jag gav mig på att testa baseball, inte min grej precis men jag lyckades iaf träffa bollen fler gånger än Mannen. Kände mig lite trött i benen på vägen hem. Jag borde promenera mera.

Hörde av en gammal bekant, det var nog bortåt tre år senast. Hon verkar må mycket bättre och har kommit långt med sitt liv. Det gjorde mig varm om hjärtat.

söndag 2 november 2008

Feg

Är lite nervös inför mötet imorgon, vet inte riktigt vad som väntar. Tycker inte om att träffa handläggare, jag blir så tillkämpat hurtig alternativt tyst och medgörlig, känner att jag inte har någon rätt att ställa krav eller förvänta mig något, allraminst hjälp. För egentligen borde jag ju bara rycka upp mig, skärpa mig, ta tag i saker, eller hur? Att erkänna mina svagheter blir att skriva under på mitt misslyckande. När det kommer till mig själv har jag svårt att se några förmildrande omständigheter. Jag kan förstå när man inom politiken ropar på hårdare tag som ett universalmedel mot allt ont, för det känns som om man gör något åt saken när man fördömer och bestraffar, även om resultatet bara blir improduktivt stillastående. Om jag hatar mig själv tillräckligt mycket så kanske jag transformeras av elden till någon som inte förtjänar att hatas, typ.

Fullt så bitter som jag låter är jag inte, så fort jag slutar tänka på det så mår jag bra. Mer uttråkad, behöver hitta på något.

lördag 1 november 2008

Undkomma

Frost. Blå himmel. Rostgula ekar. Nästan grällt vackert.

Bara en vecka tills jag får åka och hälsa på mina barn, längtar. Den äldste har systemkamera, jag ska be om att få lite färska bilder på dem och deras tjejer (herregud, sambos är de nu).

Svårt att riktigt fatta nu att man varit beredd att slänga bort allt det, velat avlägsna sig själv från spelplanen av en tvångsmässig blandning av smärta och omsorg om andra. Avfart. Avgrund. Jag vill ha någon sorts försäkran från universums goda makter att jag är färdig med min tjänstgöring nu och aldrig behöver åka till självmordsfronten igen. Även fast jag vet att man inte får några garantier, att risken för återfall är hög. För mig är det ju inte några stökiga ungdomsår som man kommer över. Smärtan har följt mig och fördjupats med åren. Vill ändå hoppas att min nya nivå av självbevarelsedrift ska hålla. Att jag inte pressar mig för hårt att ta på mig andras bördor, att jag är mer medveten om saker jag behöver sköta för att ge mig förutsättningar att må bra, att jag nästan har accepterat medicinerna. Som ett mantra upprepar jag "jag ska tillhöra de 80-90 procent som överlever".

Dagens blomma: rödgul germini.