söndag 16 november 2008

Jag

[Pillersnack nu igen] Diskussioner lite här och var får mig att fundera på hur medicinerna förändrar mig. Förr brukade det kännas lite hotfullt, en attack på min personlighet, vilket nog bidrog till att jag ofta slutade ta dem på eget bevåg, även det fåtal som gav lite positiv effekt (Tegretol, Abilify, Edronax). Vem är jag utan dödsångest, mörker, lyckorus?

Men något har ändrats. Jag känner mig redo att acceptera läget. Som nu senast när jag var i Göteborg, aktiviteter, intensivt, roligt, sånt jag kan gå igång på. Nu blev det ingen extra kick, ingen känsla av att sväva fram på Avenyn. Ändå känns det ok, jag kunde ha roligt och inte krascha efteråt. En annan sorts lycka, varm och mjuk. Det har varit stressmoment som när jag måste gå till Af och fylla i min magra meritförteckning. Jag blir neråt en stund, ångesten tittar in men den biter sig inte fast, min värld rasar inte. Och jag börjar förstå att det inte spelar så stor roll hurdan jag har varit förut. Min personlighet utvecklas över tid, det är tillåtet att förändra sig. Just nu vill jag inte vara spännande, jag vill hellre överleva. Att vara hypomani-missbrukare har sitt pris, de medföljande depressionerna är livsfarliga för mig. Det här lugnet i finstämda nyanser - det känns som jag. Just nu.

7 kommentarer:

  1. Tack så mycket :) Skulle faktiskt vilja göra smycken men vet inte riktigt hur man gör. Fast sätter man sig ner och kollar runt och försöker komma in i det så kommer man säkert förstå. Har sett såna som gjort armband och halsband med bokstäver och brickor och sånt på. Såna skulle jag vilja göra. Men det är dyrt att ha hobbiesar :)
    Man behöver inte alltid vara spännande, ibland är överlevnad nog så tillräckligt. Och leva ska man ju göra tills man aknske blir hundra år eller nåt så då måste man verkligen lära sig att överleva och inte bara leva för spänningens skull :)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Känner så med det här inlägget, men själv är jag kvar i att jag inte riktigt vet vem som är jag...är det den där spralliga saken som åker rakt ner i avgrunden emellanåt som brinner och slocknar, eller är det den där andra människan som är hyffsat kontrollerad med en låga som lyser med ett svagt men stadigt sken?

    SvaraRadera
  3. Tack Maria och Kimmi. Hur man ska förhålla sig till de egenheter man har och hur man ska leva sitt liv, ja det är inget man bara sitter ner och tänker ut... det får växa som ett träd över tiden... vissa saker ger sig själv, ibland får man ta till trädsaxen och kapa ruttna grenar, ibland får man ympa in något nytt... man ska bara inte inbilla sig att man har full kontroll. ;)

    SvaraRadera
  4. Jag känner igen mig hos dig, och det är såna bloggar jag är ute efter att läsa.Vilken stad är du ifrån? Svara bara om du vill. Kram.

    Har själv bloggen

    http://gladana.blogspot.com

    SvaraRadera
  5. Hej midsommar, välkommen!
    Jag är från Ängelholm, fast bara inflyttad, inte skåning från början.

    SvaraRadera