tisdag 29 december 2009

Återblick

Jaha, den där decennieöversikten då.

2000 -->
Halvfärskt psykfall.
Halvfärsk sambo.
Borttynande aktivism i takt med att psykfalligheten tar över mer och mer.
In på psyk. Ut från psyk. In på psyk. Hej och hå.
Samtidigt nya vänner, terapi, en ny era av navelskådande på gott och ont.
Allt våldsammare angrepp på kroppen.
Bättre. Sämre.
Mannen som alltid finns där.
En tidig sommarmorgon som nästan sätter punkt.
En ändrad ICD-10-kod.
Mycket bättre. Ett år utanför psyks tegelväggar.
Inte längre sambo. Gift. Närmare kontakt med barnen. Någon sorts ro.
Arbetsträningshistorien.
Ett svanhopp ner i underjorden.
Uppfiskad, och medelst en kringelkrokig väg tillbaka till livet.
Vemodig och djupt tacksam.
--> 2009.

Det går inte riktigt att sätta etiketten "bra" eller "dålig" på något sådant. Kan säga att mitt liv gick åt helvete, men lika gärna att jag vann en miljon. Jag tror inte på ödet, så jag ser det som en ganska kaosartad blandning av tur och otur. Är glad att jag lever, och det är väl huvudsaken.

Nyårslöften? Brukar jag inte ägna mig åt. Men ok då. Att försöka låta bli att hacka på mig själv när jag lever för dagen, att ta på allvar det jag lärt mig om att ingenting är säkert så det gäller att passa på. Ett ganska stort löfte tycker jag själv.

Samtalsterapi

Fortfarande fantastiskt förnöjd med (de länge uppskjutna) telefonsamtalen jag ringde igår för att få mitt mobilabonnemang så som jag vill ha det. Prata på som en speedad utter kan jag göra när det gäller privatsamtal, men så fort jag ska ha med företag eller myndigheter att göra sätts strypsnaran runt min tunga och tankeverksamheten går på tomgång. T.o.m. när jag är villig att köpa något och alltså de borde vara fullt upptagna med att smöra för mig, så känner jag mig i någon sorts underläge. Jag är den som inte vet hur saker funkar, den som inte vet vad hon kan kräva utan att gå över någon osynlig gräns. Varje gång jag till slut övervinner motståndet ger jag mig själv en mental guldstjärna.

söndag 27 december 2009

Strutsfjädrar

Det varade bara delvis, blev väldigt rastlös och obekväm framåt kvällen. Idag är det lite mittemellan. Det är ändå så otroligt mycket bättre än det kan vara. Ingen panik, inga skumma tankar.

Ibland kan jag undra hur det är att vara en sån där "normal" person som aldrig varit i närheten av att ta livet av sig. Tänk om de kunde känna hur det kan kännas, så att de kunde vara riktigt glada och tacksamma över att inte befinna sig där.

Men resonemanget gäller givetvis även mig, allt det jag aldrig har upplevt, det jag inte vet hur lycklig jag är att ha sluppit undan.

Är det trots allt bäst att leva i lycklig okunskap?

lördag 26 december 2009

Drömslott

Känner mig så behagligt tyst och lugn i huvudet. Har inte hunnit börja jaga upp mig inför Norrlandsresan ännu. Just nu känner jag mig bara befriad, från depressioner och rädslor och galenskap, tankar på att skada och döda mig själv, monsterbilder och skrämmande idéer. Jag litar inte på det en sekund, väntar på att väckarklockan ska tjuta när som helst, väcka mig ur törnrosasömnen. Fast ibland vågar jag mig på att tänka att det här kanske inte är sömnen, det här kanske är den vakna verkligheten och de där monstren hörde hemma i en mardröm.

torsdag 24 december 2009

Julafton

En julhälsning till er alla. Kanske blir det inte underbart för alla, men jag hoppas på uthärdligt. Själv har jag klarat av det huvudsakliga julfirandet med mina barn, så idag blir det bara mys med Mannen, ett selektivt urval julmat och kanske, kanske Kalle Anka. God Jul!

lördag 19 december 2009

Panikkänslor

Blir trött på mig själv. Jag går upp i varv på ett mindre trevligt sätt, bara för att det är jul och vi ska resa lite. Vaknade med hemsk ångest tre på natten i torsdags och sen har det hållit på. Det är inget specifikt jag oroar mig för, bara att tappa kontrollen, att missa någon av alla detaljer. Att glömma julklapparna, missa tåget, tappa bort bokningsbekräftelsen till hotellet, inte ha tänkt ut när var och hur vi ska göra saker (fast jag faktiskt har lämnat stora luckor i programmet så vi är inte detaljstyrda, det bara känns som om jag måste ha koll på allt). Efter lite påstötning av Mannen gjorde jag upp en lista, och den är faktiskt inte särskilt lång. Ändå, vidrigt ångestkryp i kroppen och jobbiga bilder kommer och går i huvudet, tankarna virrar bort sig hela tiden. Rationellt vet jag att inget lär gå så fel att det inte går att fixa, känslomässigt är allt en annalkande katastrof. Det gör mig ledsen när saker som jag egentligen tycker är väldigt roliga blir ångestframkallande. Förhoppningsvis släpper det när vi väl kommit på tåget...

onsdag 16 december 2009

Kallstart

Långsam andning igår, hjärnan i slowmotion, höll mig inomhus i pyjamas hela dagen. Vi blandade hemgjord glögg och åt pepparkakor med grönmögelost.

Idag känns det som om jag ska ge mig ut i snön, snöslask är det väl närmast men iallafall. Jag drömmer om varma junidagar, men det är ju bara att inse att det här är den hårda verkligheten.

måndag 14 december 2009

Nöjd

Mannen behövde en viss startsträcka, men vi kom iväg till kulturhuset till slut, det var visning av utställningarna och det var väldigt trevligt. Vi avslutade med en dyr fika på Grand och stadens ljusshow (projicerade bilder upp mot stenmurar och trappor, riktigt fräckt faktiskt). Jag var trött i huvudet på vägen hem men det kändes som en skön söndag.

Trött i huvudet är jag ikväll också, har lämnat litiumprov och suttit 1,5 timmar hos frisören, fikat (själv) på stan och tagit ett par timmars promenad. Och diskat och tvättat en maskin. Och sett (lite halvkoncentrerat) en gammal svensk film om vådan med att få ett oäkta barn. För mig är det väldigt mycket på en dag. Så nu är det godnatt här. Imorgon blir det nog inte så mycket action.

söndag 13 december 2009

Uppryckningsdags

Nej nu jävlar *hon kavlar upp ärmarna på den röda morgonrocken*. Här ska inte bara tomtas omkring idag. När Mannen så småningom vaknar (så småningom, så småningom, han är inte riktigt sinnebilden av morgonpigghet) ska jag se om jag kan övertala honom att åka till större staden och kolla en utställning på kulturhuset. Jag behöver intryck, men kontrollerat, titta så mycket jag orkar på det jag känner för, kunna släppa och gå när uppmärksamheten falnar.

Nu vill jag att veckan som kommer ska gå riktigt fort så vi kommer iväg till Göteborg. Imorgon har jag lite "action" på schemat, först litiumprov och sen frisören. För mig är det ett dagsverke, bara det att vara hemifrån en hel förmiddag. Men det blir bra att få det gjort.

I övrigt är det bara terapin på torsdag. Ibland är Psyko H bara lite för flummig, när vi pratade senast om hur det blir när jag mår som sämst och söker vård gick han på om att jag behöver personal som är empatiska, förstår och kan förklara vad som händer. Jo tack. Hade jag bara fem olika psykmottagningar att välja och vraka mellan hade det kanske ordnat sig. Som psykfall får man lära sig att vara glad för det lilla.

Skönt att det åtminstone inte är ett aktuellt problem.

Men jag inleder nog ändå dagen med att slappa en stund framför tv:n, det är ju skidskytte idag igen.

lördag 12 december 2009

Morfeus

Sover 8-9 timmar. På natten. Sen vaken hela dagen. Om och om igen, vardag som helg. Den sortens regelbundna livsföring som man tror är någon folkhemsarkitekts våta dröm. Jag blev lite lyft när jag såg soluppgångsfärger på himlen, tills jag insåg att det är ju fan snart vintersolstånd. Det känns så ovant att inte nattsudda. Alls. Jag kan inte riktigt betrakta det som någon annat än ett temporärt tillstånd, för det är ju inte jag. Kanske kan det bli jag, om det pågår tillräckligt många år? Konstig tanke.

fredag 11 december 2009

Kroppskultur

Skidskytte. Sportspännande i ett tempo som vi hjärndöda ändå klarar av. Vapenhantering med Kexchoklad-käcka leenden. Det utstrålar liksom sundhet (och bespara mig kommentarer om doping och drivhusatleter). Jag är bland det minst sportiga som går på två ben, kanske just därför hamnar jag i vissa lägen parkerad framför sportsändningarna.

Har givit mig själv tillåtelse att inte gå ut alls idag, och det går bra hittills.

Att jag känt mig en aning överkänslig ett par dagar blev begripligare när jag fick mens idag. Av någon anledning hade jag helt enkelt glömt bort att det var dags. Annars har jag stor tur för jag har inte särskilt mycket av PMS och ytterst sällan mensvärk. Den delen av min kropp brukar sköta sig. Fick lugnande svar på mammografin idag också, så min kvinnliga fysionomi kan jag acceptera. När jag börjar nojja mig över kroppen känns det en aning bättre om jag tänker på de aspekter av den som faktiskt funkar som de ska, allt är inte elände.

onsdag 9 december 2009

Bubbelplast

Ibland känner jag mig brännskadad, huden avflagad, beröringen av en sidensjal, ett vänligt men (oavsiktligt?) påträngande ord svider. Denna ständiga balansgång: aktiv-passiv, ut-in, närhet-distans. Föreställningen att må bra betyder harmoni, när det i själva verket är ett konstant jonglerande.

Idag behöver jag dra på mig skyddsdräkten, Michelingubbe, låta allt studsa och rinna av. Promenera i ett tjockt moln av musik, inte titta folk i ögonen. Det som är, det får vara.

måndag 7 december 2009

Passform

Jag mår inte dåligt dåligt, inte alls, men mardrömsbilderna sticker fram vassa tentakler i min skalle. Det var då fan. Tänkte (med dr B:s goda minne) testa lite vilken dos av Risperdal jag ska ligga på. Började på 2 mg men gick upp till 3 när hjärnskrotet inte helt ville försvinna. Och det blev tydligt bättre trots att det bara skiljde 1 mg, men jag blev också hungrigare. Men nu efter att åter tagit 2 mg i ett par dagar känner jag mig knäppare på ett inte helt behagligt sätt. Ska ge det några dagar till, annars blir det till att bita i det sura biverkningsäpplet, det smakar ändå bättre än avhuggna kroppsdelar.

Försöker mentalt ställa in mig på att det snart är jul, vilket inte lyckas så bra. Trots att jag varit på julskyltning och har hela två amaryllisar på köksbordet. Som ofta när jag har saker planerade (resa till Gbg, resa till Norrland och min mamma) sätter någon sorts prestationsångest in. Jag måste vara i hyfsad form just då, för även om folk ofta är förstående så blir det jävligt konstigt om man inte vill umgås när hela poängen med att man åkt upp dit är att umgås. Blir trött på mig själv. Jag vet att det inte låter särskilt spännande att vara förutsägbar, men lite mer "allt rullar på som det alltid har gjort" skulle jag vilja vara. Jag är inte en cool person. Är nog rentav en wannabe-Svensson.

(Jag bloggkommenterar inte så mycket just nu märker jag. Är lite ofokuserad för stunden.)

fredag 4 december 2009

Fjantångest

S bjuder på upphittade karameller från hjärnkontorets mest dammiga golv:

Folk oroar sig för saker som ska hända, mer eller mindre, de flesta kanske lagom. Jag oroar mig för saker i efterhand. Nu tänker jag framför allt på situationer där jag måste komma ihåg att utföra något eller passa en tid. Skicka in en blankett till Försäkringskassan, betala räkningarna, passa frisörtiden eller hinna med tåget. Oftast är jag bara småneurotisk innan, ska jag ut och resa kanske jag är lätt överspänd, men ändå inom det normalas gränser tror jag. Men så efteråt, när brevet ligger på lådan, internetbanken har processat alla siffror, håret är nyklippt och jag sitter på Öresundståget - då börjar oron mala i kroppen.

Känslan: Tänk om jag inte hinner!
Logiken: Hinner vadå? Du sitter ju här i lugn och ro.
Känslan: Om jag inte hinner med tåget.
Logiken: Men du sitter här i ett tågsäte, kolla.
Känslan: Jag kanske bara drömmer. Jag kanske egentligen sitter hemma i soffan och har missat tåget.
Logiken: Hallåååå, känn golvet under fötterna, känn skakningarna från rälsen.
Känslan: Aaaargh, jag hör att du säger att jag sitter på tåget, men jag känner ju att jag måste skynda mig om jag ska hinna med, att jag nog kommer att missa det. 
Logiken: Du är fan hopplös att snacka med!

Det är två veckor sen nu vi var i Berlin och jag känner mig fortfarande osäker på bussresan hem. Trots att jag bevisligen är hemma.

Vissa hjärnspöken kan man ändå se en poäng med, men detta verkar bara ganska korkat.

Vi har köpt en omgång mattallrikar så vi kunde kasta några gamla kantstötta. Det är jag som är boven. Slår ofta sönder porslin när jag ska diska eller plocka undan. Jag tror inte att jag egentligen har så kass koordination, men ibland orkar jag liksom inte hålla koll på var jag har kroppen. Så sitter jag nu här med en blåslagen lilltå (kroppsdelen man totalt ignorerar tills man gör illa den).

torsdag 3 december 2009

Höjdskillnad

The Stairway to Heaven är riven nu. Bokstavligen alltså, en trappa som ledde över järnvägen till psyk. Den var skranglig och trästegen murkna, det känns som om jag nött ut dem under alla år. Någon gång stått där på toppen och undrat om man ändå borde klättra över räcket och kasta sig ner på kraftledningen. Någon gång så darrig i benen och suddig i blicken av tårar att jag måste sätta mig ner halvvägs. Någon gång i överenergiskt rus skuttat uppför två steg i taget. Någon gång hållit krampartat i ledstången, rädd att falla.

Nåväl, nu är det tunneln som gäller, nu får man gå på djupet.

Om några månader behöver jag i vilket fall inte bekymra mig om framkomligheten som gångtrafikant, då har jag avslutat terapin och kommer kanske bara till psykbygget 1-2 ggr om året för en läkarkoll. Om allt funkar. Det kan jag tyvärr inte luta mig tillbaka och tro på. Även om jag tycker att livet är rätt ok just nu (så länge jag tar det j-t lugnt) så känner jag hur jag hela tiden håller emot, slätar till, stoppar in utstickande hörn och kanter. Under ytan är det ingen idyll, det liknar en bild jag minns från någon gammal bok om livet i ett urtidshav, med alla sorters taggiga, kantiga, tandvälförsedda monster som misstänksamt glor på varandra. Det är nog bara att acceptera.

tisdag 1 december 2009

Småtrevligt

Har känt en mild men dock uppiggande effekt sedan jag höjde Risperdalen. Inget patologiskt, bara en något ljusare nyans. Börjar planera inför julresan till Götet, och det känns extra mysigt för Mannen hänger med, tycker om att resa med honom. Jag är dessutom svag för att bo på hotell, något med att frigöra sig från allt det hemtama. Plus då hotellfrukosten.

Idag ska jag baka bullar. Det var ett tag sedan jag bakade, men nu ska jag göra det under ordnade former på dagtid och inte 2 på natten...

Är bara halvt asocial nu, kan intressera mig lite för människor igen. Lite.

Det jag egentligen har att säga är: Haha, november du är död! Och jag lever!