Lövsång

Den här dagen känns nästan som minnesförlust. Antagligen för att jag tillbringat större delen av den i bilburen koma med P1 i bakgrunden. Tur att jag inte har körkort, jag blir så otroligt sömnig av att åka bil.

Förutom tidsomställningen så kändes det som en vändpunkt idag. Hälften av trädens löv har fallit av. Senhösten sträcker fram sina armar. I somras var jag väldigt orolig för hur det skulle bli när sommaren var slut, men nu när jag står här så känns det inte så mycket. Vinterstövlar är inte vad jag helst skulle valt, men det går.

Köldkänning

Jag fryser. Men jag måste bara ha fönstret öppet i sovrummet, annars kan jag inte sova. Så jag tassar runt i sockar som jag aldrig brukar ha på mig inomhus, och huvtröja. Mannen går i tshirt och shorts. Det är 18 grader ute. Nästan så jag undrar om jag känner av sköldkörteln, fast det kan precis lika gärna vara inbillning. När jag tog litiumprov i augusti låg TSH-värdet lite för högt dvs. sköldkörtelns funktion är lite för låg. Och då kan man bli frusen. Fast som sagt, det kan lika gärna vara övergången från sommar till förhöst.

Sköldkörtelbehandlingen med Levaxin (konstgjort sköldkörtelhormon) ska skötas av husläkaren. Jag har tagit prov där ett par gånger och fått ett recept, men inga instruktioner om när jag ska ta prov nästa gång. De har den fruktansvärt enerverande rutinen att om man tar ett prov och allt är bra så hör de inte av sig. Men hur ska man veta hur länge man ska vänta innan man antar att provet var bra? Jag ringde vårdcentralen i förmiddags och var nummer ett i telefonkön, men fick vänta i en kvart. Kom fram exakt 10.30 så det kanske var fikarasten som kom emellan... Äh, det gör inte så mycket, jag tål att vänta, personalen ska hinna med också. Iallafall, jag fick en telefontid med min husläkare. Det lustiga är att jag varit listad hos honom i kanske 6-7 år men aldrig träffat eller ens pratat med honom. De enstaka gånger jag har varit på vårdcentralen har det varit någon annan tillfällig läkare. Så detta ska bli lite spännande.

Håhåjaja, jag är lite utspätt ointresserad/ointressant idag.

Vinnarskalle

Trots att jag sovit 10 timmar vaknar jag med en koltrastsång i mitt hjärta. Solen som lyser ute känns självklar, men börjar det regna så gråter jag inte med himlen, det är en sorts gradvis tillvänjning inför hösten. Sommaren har laddat mig, givit mig en buffert. Kom igen nu gula löv, jag ska nog ta er!

Jag har inte en enda plan för idag, men en promenad måste det bli, jag är en riktig soffpotatis. Inte parkera mig vid datorn, då kommer jag bara klottra ner internet. Får se hur det går med den föresatsen. ;)

De allsmäktige som styr vår stad har bestämt att vi behöver lite mer monument, och ska placera ut ljuspelare längs en infart till centrum. Folk är mycket mer exalterade över att vi äntligen ska få en H&M-butik. Men när de grävde upp en av de centralaste gatorna hittade de bara någon decimeter ner en massa skelett. Den marken tillhörde kyrkogården på 1500-1600 talen. Så nu är det en arkeologisk utgrävningssajt. Vi var där med resten av stan och tittade, och mycket riktigt fiskade de upp ett antal ben. Undrar vad dessa namnlösa döda skulle ha tyckt om att bli ett folknöje. Det kanske inte är ett så tokigt öde ändå. Skull celebrity.

Kontrollerad

Fick en plötslig släng av hypokondri och ringde litiumsköterskan för att kolla mina senaste provsvar. Allt utom TSH (sköldkörteln) var normalt. Har redan Levaxin (sköldkörtelhormon) som ska kollas via vårdcentralen, men har inte fått någon kallelse till ny provtagning där och det är snart ett halvår sen sist. Suck, man får väl ringa. Jag har en husläkare sedan en massa år men har aldrig träffat honom, det är lite lustigt. De enstaka gånger jag har varit där har jag fått träffa någon tillfällig.


Nu är tyvärr mitt sommarkort på lokaltrafiken slut. Jag passade på sista dagen igår att åka en sväng till Malmö. Bara gå omkring, känna en annan miljö utan att behöva prata med folk. Det får mig att slappna av. Men bara så länge jag får gå i min bubbla.

Så, nu är det snart höst, eller begynnelsen av höst. Men sommaren har, med bara mindre undantag, varit bra. Så länge jag inte pressas till något känner jag mig lugn och icke-galen. Tyvärr är marginalerna fortfarande små. Det krävs en del navigerande mellan skären. Ändå, att ofta vara normal är mycket bättre än att sällan vara det.

Brytpunkt

Klockan är 00:00 när jag börjar skriva detta. Vill inte riktigt sova ikväll/inatt. Grubblar över att någon sorts höstkänsla börjar infinna sig redan. Visserligen vadade jag i strandkanten idag, tillsammans med strandskatorna, men något känns ändå över. Jag ryser inför tanken på vintern, det blir faktiskt bara tyngre från år till år med mörker och kyla.

Det grämer mig, ja det är rätt ord, att jag fortfarande är så överkänslig för liv och rörelse trots att jag när det gäller stämningsläget är så mycket mer stabil. Jag fortsätter att utsätta mig ibland för sådant som stressar, tänker att det inte kan vara bra att isolera mig, att ett visst mått av stimuli behövs för att träna upp förmågan igen. Tyvärr har det inte givit något resultat ännu. Hittar inget annat än att vila bort/isolera mig för att hämta mig när skallen och kroppen har sagt stopp. Hade velat mer när jag var i Göteborgstrakten, åtminstone någon dag på två veckor gå omkring på stan, men det var omöjligt, kunde bara hoppa in i en affär och sen var det nog. För tillfället är jag också stressad av att läsa bloggar och diverse forum, och jag vet att det alls inte är något som är nödvändigt, men jag saknar mina nätkontakter när jag inte har dem. Jag blir snurrig av detta!

På lördag har jag lovat att göra något jättestressande. En sån sak som borde vara rolig. Ibland kan man faktiskt inte ställa in, förstöra nöjet för övriga. Och jag tycker inte om att visa mig svag. Känner mig elak även om det absolut inte är riktat mot någon. Oavsett orsak, det stör ordningen. Visst, folk har förståelse (av någon sort) men det har ändå en effekt. Jag vet att det delvis är för att de bryr sig, delvis för att man bryter deras planer, jag vill inte att de ska behöva bry sig, jag vill att jag ska orka!

Nu borde jag allvarligt gå och lägga mig, regeln är inget uppesittande efter midnatt.

Småtrevligt

Har känt en mild men dock uppiggande effekt sedan jag höjde Risperdalen. Inget patologiskt, bara en något ljusare nyans. Börjar planera inför julresan till Götet, och det känns extra mysigt för Mannen hänger med, tycker om att resa med honom. Jag är dessutom svag för att bo på hotell, något med att frigöra sig från allt det hemtama. Plus då hotellfrukosten.

Idag ska jag baka bullar. Det var ett tag sedan jag bakade, men nu ska jag göra det under ordnade former på dagtid och inte 2 på natten...

Är bara halvt asocial nu, kan intressera mig lite för människor igen. Lite.

Det jag egentligen har att säga är: Haha, november du är död! Och jag lever!

Beslutsångest

Nu regnar det igen. Jag är så himla fjompig, hatar kall blöt vind i ansiktet, är det för uselt ute finns det inga dåliga kläder vad mig anbelangar, bara dåligt väder. Så inga hurtiga stavpromenader när det är så här. Känner mig lätt klaustrofobisk.

Egentligen inte dåligmående. Eller kanske. Igår var en riktig mysdag. Men åkte på rejäl ångest i förmiddags, en sån där krypa ihop till en boll, skaka och snyfta-attack, när Mannen började prata om att åka till Berlin (finns släkt att hälsa på där). Sen skäms jag för att vara en sån mes, Berlin är ju inte andra sidan jordklotet precis. Svårt att veta ibland vad som är orimliga farhågor som ska utmanas och kommer att lösas upp som dimma i solljus när man väl är där, och vad som är empiriskt välgrundade försiktighetsåtgärder. Är plötsligt så ohyggligt trött på allt vad psykisk instabilitet heter. Vill för allt i världen inte sänka mig själv och i värsta fall bli inlagd igen, kanske krävs det just nu att jag blir enormt tråkig och fast i rutiner. Jag har redan ett stort projekt att konfrontera, att resa till min mamma vid nyår. Det räcker. (Eller så kanske jag tänker helt tvärtom imorgon.)

ToR

Stockholm var härligt!! Åh, vad jag längtar tillbaka dit ibland, även om jag trivs rätt bra där jag bor nu också.

Har åtminstone för stunden inte alls lika mycket problem med självskadetankar, men jag var tvungen att göra en helomvändning: istället för att försöka mota bort tankarna, distrahera mig, tänka positivt, så tillät jag mig att tänka så mycket och ingående på självskadandet som jag bara ville, sa till mig att det är mina tankar och inget någon annan ska kontrollera, satte upp ett framtida datum då jag får skada mig om jag vill, och påpekade för mig själv att självskadandet alltid kommer att vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt, för jag kan ju inte backa tiden och rensa bort alla minnen. Väldigt mycket av spänningen och ångesten släppte, tror knappt alls att jag tänkte på självskadandet igår.

Nu ska jag packa upp, och känna att det är mysigt att vara hemma också. Det ser ut att vara kallt och klart ute, så en riktig höstpromenad ska det nog också bli. 

(Det tar kanske någon dag eller två innan jag går en bloggrunda, men jag tänker på er!)

Miniperfektion

Kanske är det bara en morgongrej, men jag känner mig... tillfreds tror jag ordet får bli. Livet är inte direkt fulländat (hallå, jag kom just hem från min rutinmässiga besiktning på psyk med famnen full av recept på sinnesförändrande droger) men kanske lite småperfekt ändå så där i ena hörnet. 

Mår väldigt bra av att umgås med Mannen och han anstränger sig verkligen för att ställa upp. Nu har han nog fattat lite att mina uppåtsvängar kan ses som ett förebud om en nedåtsväng och bör kontrolleras, och har börjat fråga mig om det är blå handdukar-varning när jag börjar snurra iväg (blev löjligt fixerad vid handduksinköp under en hypomani i augusti) - det är en lättnad att ha någon i närheten som är medveten om mer än den glada fasaden, för mitt eget omdöme funkar inte alltid till 100%. Sedan gör han allt för mig på andra sätt som jag inte ska gå in på här, skriver det bara som en vinkning till honom om han läser detta för han vet vad jag menar... Dessutom känner jag att jag kan göra saker för honom, jag förundras men tror ändå på honom när han säger att jag gör honom lycklig, vi tillsammans är större än summan av delarna. 

Är lite återhållsam med att skriva om mina barn här, de har sitt liv, men de gör mig också väldigt lycklig. De är bra människor, kan inte tänka mig något man mer kan önska om sina barn.

Det är grått och blåsigt ute, men ändå vackert, höstkrafter. Lönnen utanför fönstret har börjat skifta färg. Jag blir alltid lite förvånad när årstiderna växlar. Det är en ny upplevelse varje gång. Förändring finns.

Utveckling? Jag tror att jag just nu är nöjd om jag inte avvecklas. Det låter nog snävt, ett pyttelitet liv, men liv överhuvudtaget är inget jag tar för givet.