Non-shop

En sån där konstig dag som verkar bortslösad, men ändå känns acceptabel. Sov 10 tim kemiskt, och det kändes bra. Klickade runt på datorn en stund, såg klart avsnittet av Medium som jag somnade från igår, plockade upp en bok, Jag är med bandet av Paula Des Barres, om hennes vilda liv som groupie med alla kändisar under 60-70-talen. Hon framstår som en evigt kåt romantiker, låter rätt nöjd med sin historia, ursäktar sig inte. Får se om jag läser ut boken.

Nåväl, sen ville jag ut, kunde ha ringt en kompis som sökte mig i förra veckan, men ibland spyr man på förtroenden och elände (har inget med henne som person att göra, och jag förstår om folk känner så när det gäller mig ibland). Jag åkte till shoppingcentrat istället. Spanade efter något jag visste var svårt, ett par mörkbruna byxor i min storlek, och när jag till slut hittade dem bestämde jag mig för att tänka på saken. Totalt bortkastad tid antar jag, men ibland är det just den bortkastade tiden som är värdefull.

Jag köpte grillat kycklinglår och vindruvor på vägen hem, och kände mig avslappnad och fri från tankar.

Skattkista

Funderar på att åka till Lund. Jag har inget där att göra, men heller ingen lust att vara hemma hela dagen. Mannen jobbar så jag har ingen som underhåller mig. ;) Ja, nu har visserligen halva dagen redan gått. Jag gick upp för att väcka Mannen i ottan, drack kaffe och gick sedan prompt och lade mig igen och sov till 11. Blir verkligen omåttligt sömnig av medicinen, men kanske behövs det efter alla år av sömnbrist.

Kanske besöka domkyrkan. Jag är väldigt långt ifrån kristen men tycker ändå om kyrkor av mer estetiska skäl. Sitter gärna en stund och filosoferar i det väldiga kyrkorummet, där man kan känna sig liten men ändå i centrum.

Shopping blir det nog inte för jag håller hårt i min sista tusenlapp. Är jag inte uppvarvad så kan jag ta sådana hänsyn om jag bara bestämmer det, trots att jag är lite shoppingberoende. Har varit hos kronofogden i min ungdom och sånt ska banne mig aldrig hända igen. Loggar in på internetbanken ibland och tittar på mitt sparkonto och klappar mig själv på axeln.

Aktiveringskod

Efter att ha gnällt elsewhere om att jag har lite tråkigt så tog jag tag i saken och tog en fika på stan med en kompis (stor grej va?) Tyvärr måste jag erkänna att jag är mer nöjd med att ha tagit mig ut ur huset än själva fikandet i sig.

Skulle behöva göra något spännande. Något som inte involverar stökiga miljöer eller större grader av socialt umgänge - eller höga höjder! (någon kommer alltid och föreslår fallskärmshopp).

Det är så vridet - jag mår bra när jag tar det extremt lugnt. Fast jag blir uttråkad. Men när jag gör saker som piggar upp mig så mår jag sämre. Tappar balansen. Så då känner jag att det trots allt är bättre att leva i slow motion. Men då blir jag uttråkad, och vill sluta med medicinerna för att få lite action. Och det slutar ju verkligen inte väl.

Hur skaffar man sig egentligen ett intresse? Jag har inget sånt där genomgående intresse, det har alltid kommit och gått, spontant eller pga omgivningen. När man är uppe i varv får man åtminstone plötsligt för sig att läsa allt om tekannor, det blir inget produktivt av det men man är åtminstone intresserad i ett par tre dagar (tills nästa grej). Nu när jag är "i balans" så har jag svårt att hitta glöden.

Grävde i en låda efter sekatören, hittade verktygsknivarna. Kan inte säga annat än att för ett ögonblick hade jag ett användningsområde klart, men jag sansade mig. Åt en påse lakritsnappar istället som tröst.

Nöjestripp

Härlig helg med ungarna. Göteborg visade upp sig från sin bästa sida, vi klättrade upp på bergstoppen i Botaniska och åt Lejonet&Björnen-glass vid Röda Sten. Åkte första klass till Herrljunga och spelade kortspel och brädspel. Jag sov som en stock trots att jag sov på soffan.

Hemma igår doppade jag tårna i havet för första gången i år. Jag känner mig slutkörd nu. Har en frisörtid snart men efter det ska jag bara tömma huvudet med dålig tv.

Känner tack och lov ingen återkomst av psykotiska symptom sedan jag sänkte Cisordinol-dosen. Men jag är överhuvudtaget rätt dämpad, känner ibland små underströmmar uppåt och nedåt men det blir inte mer än så. Och det är väl så det är tänkt att vara. Typiskt nog förtränger jag snabbt hur överjävligt det senaste (medicinutsatta) skovet var och blir lite småirriterad på att vara jämn. Aldrig är man nöjd.

Leverkorv

Nä, dr A var inte så lättcharmad. Jag har fått stanna på avdelningen hela dagen och haft tråkigt, och har sträng order om att ta Nozinan ikväll. Suck.

Har åtminstone fått en timmes promenad. Turligt nog är en av mina kontaktpersoner förtjust i att promenera.

Märklig mat ikväll, salami, leverkorv och rödbetssallad?? Annars är maten oftast ätbar. Vill ha kaffe, men det är en timme kvar tills kaffevagnen seglar ut till de nödställda.

Borde samla tankarna så jag kan läsa en tidning eller se ett avsnitt av Lie to me eller se på tv, men allt jag orkar är att slösurfa än hit, än dit. Titta lite förundrat på Facebook, jag har aktiverat mitt konto där igen mest för att jag ville kolla något, men så dök vänförfrågningarna upp. Men man behöver väl inte skriva något. Och det är ju praktiskt att det dyker upp påminnelser om folks födelsedagar. :) Vill mest hem och fortsätta röja, göra konkreta saker som syns och känns. Men får bara komma hem en kort stund imorgon, Mannen jobbar en del. Känner mig redan uttråkad å morgondagens vägnar.

Känslan. Att bara jag var helt fri att göra det jag vill så skulle jag må jättebra, jaga dammråttor med ett stort leende. Irritation över att det står hinder i vägen, vill inte acceptera att det kan ligga något i det de säger om att ta det lugnt. Men jag är så jävla medgörlig så jag sitter här på ändan iallafall. Och hur som helst, ytterdörren är låst inifrån.

Otacksamhetsattack

Oron släpper inte ikväll. Det är jobbigt att tänka på om jag är nöjd med saker som de är. Det är jobbigt att inte tänka på det. Försöker distrahera mig med tv, julmusik på Spotify och att bläddra i Forskning&Framsteg, fast det är bara roligt en liten stund. Borde vara mer kreativ. Borde borde borde. Födelsedag imorgon. Nyår snart. Känner mig extremt otacksam för jag borde ju bara vara glad att jag mår så här jämnt och fint, inga skärningar eller överdoser, ändå saknar jag något.

Tidig, tidig morgon. Grå himmel, grå gator, grå älv. De vackraste nyanser av grått man kan tänka sig. Kajen är full av containrar staplade på hög. Svarta, blå, gröna, vita, och så de gula som står ut. På andra sidan väntar lastbilar på båten som inte kommer än på en timme. DHL-bilar, glänsande gula och röda. Det är lätt att föreställa sig deras last av paket till alla jordens hörn, en motor till en industriborr, kartonger med finaste tryckeripapper, en liten förpackning smugglade blomfrön. Det börjar regna, naturligtvis börjar det regna, det måste regna, och jag kan känna champagnebubblorna strömma uppför och nedför min ryggrad. Mitt huvud svävar och mitt hjärta är en generator. Och plötsligt passerar en postbil på gatan, stänker upp regnvatten, och det är samma gula färg, samma som containrarna och DHL-bilarna, och allting faller på plats och världen är perfekt.

Sysselsättningsmål

Tio timmars sömn och ny dag. Mannen fick lyssna på mig älta medicinerna igår kväll och kom med kloka åsikter. Ibland måste jag bara mala på och mala på om något tills det tar slut. Nu kan jag släppa det, för tillfället.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra idag. Mitt liv är ganska snävt, jag behöver ha mina rutiner. Ofta vill jag inte att något ska hända, men ibland får jag en eruption av energi och längtan efter stimulans. Okej, idag är det väl inget vulkanutbrott precis, snarare en stillsam krusning på vattenytan, jag är inte hypoman. Men jag har lite livsgnista kvar.

Vinnarskalle

Trots att jag sovit 10 timmar vaknar jag med en koltrastsång i mitt hjärta. Solen som lyser ute känns självklar, men börjar det regna så gråter jag inte med himlen, det är en sorts gradvis tillvänjning inför hösten. Sommaren har laddat mig, givit mig en buffert. Kom igen nu gula löv, jag ska nog ta er!

Jag har inte en enda plan för idag, men en promenad måste det bli, jag är en riktig soffpotatis. Inte parkera mig vid datorn, då kommer jag bara klottra ner internet. Får se hur det går med den föresatsen. ;)

De allsmäktige som styr vår stad har bestämt att vi behöver lite mer monument, och ska placera ut ljuspelare längs en infart till centrum. Folk är mycket mer exalterade över att vi äntligen ska få en H&M-butik. Men när de grävde upp en av de centralaste gatorna hittade de bara någon decimeter ner en massa skelett. Den marken tillhörde kyrkogården på 1500-1600 talen. Så nu är det en arkeologisk utgrävningssajt. Vi var där med resten av stan och tittade, och mycket riktigt fiskade de upp ett antal ben. Undrar vad dessa namnlösa döda skulle ha tyckt om att bli ett folknöje. Det kanske inte är ett så tokigt öde ändå. Skull celebrity.

Bra

Känner så gott som ingenting konstigt. Neuroleptika är en västanfläkt att sätta ut jämfört med t.ex. SSRI.

Bra onsdag. Sov på förmiddagen, Malmö därefter. Gick och gick och gick. Klappade enorma träd i Kungsparken. Till slottet med en dygdig tanke om att vara kulturell, men väl där tänkte jag icke-korrekt "jag skiter i Sydafrika" och gick frivolt och fikade istället.

Vad gör man nu när man mår bra? Intellektuellt är jag inte så nöjd med mitt liv, men känslomässigt är det en jävla räkmacka jag glider runt på. Det är inte bara oftast frånvaro av elände, det är närvaro av lycka. Det finns förstås fortfarande sånt som skymmer solen, framför allt avsaknaden av tankemässigt fokus. De små liven leker kurragömma med mig, tanken här, tanken borta, tanken här, tanken borta. Att skriva ett sånt här litet banalt inlägg tar en halvtimme t.ex, jag måste läsa om och om igen vad jag skrivit. Att maskera det tar mycket kraft. Allt utom att leva i min kokong tar mycket kraft. Kanske det blir bättre när jag nu slutar med neuroleptika, en förhoppning åtminstone att mer dopamin ska göra susen. Kanske får jag nöja mig med min roll som lycklig idiot. Bra så.

Avskärmning

Civiliserad och sval idag, ingen direkt önskan att involvera mig närmare i något eller någon. Ibland behöver jag steget tillbaka, utsikten från toppen av fyrtornet.

Mannen jobbar, jag funderar på att åka till Lund, tror jag skulle orka det. Jag har inget ärende, men det är skönt ibland att göra saker utan mål (de populära målsättningarna) utan bara för att göra. Vägen som är mödan värd.

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Svårstartad

Jag mår rätt bra. Har just ätit en gryta på squash, rödlök, färdig bönmix från paket, fetaost och lite ingefära. Ska komma ihåg mitt gamla överlevnad-för-stunden-knep att tugga rå ingefära, det är starkt och gott, sätter inte alltid punkt men ett komma, vänta nu här, du är här och nu.

Ändå har jag lite sorgsna tankar just nu. Att jag ska vara så svårinspirerad. Under inläggningen pratade min ena kontaktperson om någon bok hon läst, en kvinna som berättar hur hon övervunnit sin oro och ångest. Det fick mig att se att jag läst några sådana böcker, tidigare rätt flytande, nu hackigt och sällan, och dessutom förstås hört många liknande historier på nätet. Personer som befunnit sig i någon sorts personligt helvete men kommit ut på andra sidan, eller åtminstone byggt sig ett acceptabelt liv. Min reaktion är glädje å deras vägnar och beundran av deras styrka, men jag kan tyvärr inte införliva erfarenheten i mitt eget liv, de får mig inte att tro på någon ljusning för egen del. Ja, de gör mig snarast ännu mer övertygad om mitt eget misslyckande, så jag kanske borde undvika sådana historier.

Men blommar vackert gör det. Jag såg t.o.m. ett utslagen mörkröd azalea nere vid Missionskyrkan. Våren är både oro och lättnad.

Balansakt

Mannen har åkt iväg några dagar och det känns lite tomt. Vi lever tätt inpå varandra. Men jag är inte skräckslagen inför att vara själv, och är hellre ensam än tillsammans med någon jag inte trivs med, har jag kommit fram till på senare år. Men är det något jag gör med Mannen så är det trivs, alltså saknar jag honom mycket när han inte är här, även om jag klarar mig själv.

Går så smått och väntar på biverkningar, så där lite cyniskt: "de kommer nog ska du se, räkna med det". Har ju höjt lamotriginet till 400 mg (=jättemycket), plus att jag tar litium, risperidon och Cisordinol (a.k.a. min zombiemedicin). Jag borde vara en bortdomnad lallande dyslektisk fåne vid det här laget. Det enda som har hänt är att jag har fått ett par finnar. Trodde att jag hade en ansats till huvudvärk imorse men se, den försvann innan den börjat. Ska jag få ha det så här lugnt och stabilt utan att betala för det? Fan tro't.

Om det enbart hänger på min vilja så vill jag må så här (eller egentligen vill jag ha enbart det euforiska i hypomanin utan rastlösheten, men det är ju bara att glömma). Hursomhelst, med en liten gnutta rationalitet inkastad så är det skönt att känna sig stabil, vanlig, inte särskilt spännande men inte heller en vandrande katastrof. När dr B ringer på måndag vill jag kunna säga att det har fortsatt att gå bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver någon akuttid eller särskild åtgärd. Att fred har slutits i just det här inbördeskriget.

Att ha följt med till Stockholm nu hade varit att tänja mina gränser alldeles för mycket, mitt gummiband är lite hårt och sprött just nu och behöver hanteras varsamt. Men nästa vecka blir det Götet, tjoho! Där rör jag mig mer hemvant, bland människor jag känner mig bekväm med, kan ta en time-out om det behövs. Svårigheten är mest att stoppa mig själv från att ha för roligt, men jag tror jag har fått ihop ett schema utan för mycket stress. Det är kanske ett ålderstecken, allt planerande i förväg, men jag klarar av allt bättre om jag får ställa in mig innan på vad som ska hända. Plus att det inte går att förvänta sig att alla ska kunna släppa vad de har för händer bara för att jag dyker upp. Det var jag nog sorgligt omedveten om när jag var yngre.

Nu släpper jag bara ifrån mig spridda ord för att undvika att välja mellan
a) gå och duscha och klä på mig och göra något nyttigt
b) göra mer kaffe och såsa framför tv:n
c) somna om
Kanske kan man seriekoppla alla tre? ;)

Tjurskalle

Jag är så ruggigt hjärntrött. Det känns bokstavligen som om hjärnan försöker krympa ihop och gömma sig i ett mörkt hörn av kraniet. Har av och till suttit vid datorn, sett på tv, försökt läsa en tidning, men det blir bara snurr, och ute är det nåt jävla snöoväder. *tjurar*

Men jag ska åka till Göteborg om några dagar. *glad*

Plånboksjympa

Har lufsat runt i mina egna hjulspår ett par dagar och mått bra. Fick nya glasögonen igår, väldigt trevligt att se skarpt. Jag hatar vintern men det tillhör ju liksom standardrepertoaren, inget att hetsa upp sig över.

En av mina hemliga laster upphöjdes till trend(?) imorse då Jessika Gedin i SVT:s morgonsoffa bekände att när hon behöver stressa av så tittar hon på TV8:s "En plats i solen" och "En plats på landet". Det är underbart hjärndöda program där personer i rätt makligt tempo tittar på hus. Sen bestämmer de sig för ett som de kanske skulle vilja köpa. Eller inte. Jag är jävligt ointresserad av hus, har aldrig haft något och kommer aldrig att skaffa något. Kanske just därför blir det som någon sorts zen-meditation.

Praktiserar att gå på långa shoppingrundor utan att shoppa mer än någon enstaka smågrej. Nyttigt nyttigt. Det är inte så utpräglat svårt dock när man inte är hypoman. Dagens inköp landade på 40 kr för ett läppglans, det kan jag leva med. Har en kreditskuld från när behovet upplevdes som större än plånboken som jag pytsar in lite på då och då, annars känns det lugnt den här månaden nu när jag inte planerat att resa någonstans. Trots att jag har rätt låg ersättning från FK (och dessutom en tröstshoppande läggning) och Mannen har ett lågstatusjobb (får man säga så? det är ett jävligt viktigt jobb, bara inte så fiiiiint) så klarar vi oss. Kan inte beskriva hur skönt det är. Har varit med om att leva på luft så för mig är det här extremt lyxigt, att bara köpa det bröd man vill ha och inte det billigaste. Sen blir vi snart fattigpensionärer och får leva på kattmat (allvarligt).

Mitt i min stillsamt nöjda dag slog mig plötsligt, från var vet jag inte, insikten om att jag aldrig kommer att få en utbildning (A. nuvarande bristande mental förmåga  B. även om A inte fanns, inga mer pengar från CSN). Jag sörjer det mer än något annat i livet, det är ett ont som inte för något gott med sig. Känner mig lite mer dämpad ikväll men jag får väl diska eller nåt.

Vindstilla

Undviker att känna efter. Har haft det mysigt, ätit lunch nere vid stranden, klippt håret. Har en massa saker jag kan distrahera mig med, bara jag kommer mig för. Det borde gå.

Morgontrött

Redde upp (?) gårdagens magplask medelst stora lass av sprit, sex och socker. Är fortfarande ledsen men lite mindre svartsynt. Förutom den stora krisen i våras (då jag var inlagd fem veckor) har jag inte varit suicidal mer än i små parenteser på ett par år. Det är skillnad. Där tror jag att medicinerna faktiskt är effektiva.

Borde göra tråkiga saker som att städa, men energin är borta. Det får bli som det blir.