Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!