Mannen har åkt iväg några dagar och det känns lite tomt. Vi lever tätt inpå varandra. Men jag är inte skräckslagen inför att vara själv, och är hellre ensam än tillsammans med någon jag inte trivs med, har jag kommit fram till på senare år. Men är det något jag gör med Mannen så är det trivs, alltså saknar jag honom mycket när han inte är här, även om jag klarar mig själv.
Går så smått och väntar på biverkningar, så där lite cyniskt: "de kommer nog ska du se, räkna med det". Har ju höjt lamotriginet till 400 mg (=jättemycket), plus att jag tar litium, risperidon och Cisordinol (a.k.a. min zombiemedicin). Jag borde vara en bortdomnad lallande dyslektisk fåne vid det här laget. Det enda som har hänt är att jag har fått ett par finnar. Trodde att jag hade en ansats till huvudvärk imorse men se, den försvann innan den börjat. Ska jag få ha det så här lugnt och stabilt utan att betala för det? Fan tro't.
Om det enbart hänger på min vilja så vill jag må så här (eller egentligen vill jag ha enbart det euforiska i hypomanin utan rastlösheten, men det är ju bara att glömma). Hursomhelst, med en liten gnutta rationalitet inkastad så är det skönt att känna sig stabil, vanlig, inte särskilt spännande men inte heller en vandrande katastrof. När dr B ringer på måndag vill jag kunna säga att det har fortsatt att gå bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver någon akuttid eller särskild åtgärd. Att fred har slutits i just det här inbördeskriget.
Att ha följt med till Stockholm nu hade varit att tänja mina gränser alldeles för mycket, mitt gummiband är lite hårt och sprött just nu och behöver hanteras varsamt. Men nästa vecka blir det Götet, tjoho! Där rör jag mig mer hemvant, bland människor jag känner mig bekväm med, kan ta en time-out om det behövs. Svårigheten är mest att stoppa mig själv från att ha för roligt, men jag tror jag har fått ihop ett schema utan för mycket stress. Det är kanske ett ålderstecken, allt planerande i förväg, men jag klarar av allt bättre om jag får ställa in mig innan på vad som ska hända. Plus att det inte går att förvänta sig att alla ska kunna släppa vad de har för händer bara för att jag dyker upp. Det var jag nog sorgligt omedveten om när jag var yngre.
Nu släpper jag bara ifrån mig spridda ord för att undvika att välja mellan
a) gå och duscha och klä på mig och göra något nyttigt
b) göra mer kaffe och såsa framför tv:n
c) somna om
Kanske kan man seriekoppla alla tre? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar