Ljus

Gick upp tidigt för att väcka Mannen. En våg av tacksamhet sköljer över mig. Allt jag har, tryggheten, värmen, materiellt och framför allt immateriellt. Allt som kan försvinna på ett ögonblick, jag får aldrig glömma att uppskatta det.

Borde nog gå och lägga mig igen en stund. Bara det, jag har utrymme för att vila när jag behöver istället för att tvinga mig på benen, med allt det innebär av kraschrisk. Jag är lyckligt lottad som inte drivs mot katastrofen, det hade kunnat vara så annorlunda. Det finns inga garantier för någonting, men just idag, just nu...

Addendum

En sista utläggning om diagnoser, sen ska jag ägna mig åt annat.

Jag gillade som sagt inte borderline-diagnosen, men vågade inte ifrågasätta för borderline-personer är bråkiga och svåra att samarbeta med, så kommer jag och klagar ger jag dem bara rätt i diagnosen... ungefär så tänkte jag, kände mig sorgligt beroende för att jag inte lyckats lösa problemen på egen hand. Försökte istället forma om mig själv efter diagnosen, leta fram mina svart-vita sidor. Det gjorde mig inte lyckligare precis...

När det gäller min nuvarande diagnos, ospecifierad bipolär sjukdom, känner jag också visst motstånd, men på ett annat vis. Nu känner jag mig inte missuppfattad och felplacerad, nu är jag inte arg på vården, nu är jag arg på universum som tillåter saker att vara som de är och att jag inte bara kan bli av med skiten. Tyvärr tror jag inte universum bryr sig så mycket om mina åsikter. Jag kan ändå inte låta bli att slåss. Har en bit kvar att jobba på acceptansen.

Äh, jag har det riktigt bra ändå, förutom allt det där jag brukar gnälla på i min klagomur bloggen. Kärlek, tak över huvudet och mat på bordet, lugn och ro, ibland blommor och champagne, inte en blå snara så långt ögat kan se. Och förmåga att uppskatta det.

Doktorsvisit

När jag väl kom till sjukhuset kändes det lugnt, hemvant, ohotande. Jag anmälde mig till min favoritsekreterare och hann ta en kopp kaffe och en liten fruktsallad. Läkarbesöket var rätt trevligt, konstigt ord men jo, det är ju också roligare att komma dit med goda nyheter. Med min skrivna lägesrapport går det rätt snabbt att gå igenom allt. Behövs ju heller inga medicinändringar. Nu behöver jag inte gå tillbaka förrän om ett halvår, det blir bra, det verkar som att mars ofta är en svajig tid på året för mig. Dr B ska dock byta jobb, inte vara kvar på psykavdelningen, men jag får fortsätta gå hos honom ändå. :)

Jag är otroligt glad över att det är möjligt att må så här (genomsnittligt) bra nu med tanke på hur enormt dåligt jag mådde i många år.

Hem tog jag en taxi, syndig lyx. ;)

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Minnesvärt?

Jag har ätit en stor tallrik jordgubbar, koncentrerat solsken, och druckit kaffe i min rosa muminkopp.

Är lite stirrig, för nu har Mannen rest iväg. Jag oroar mig för honom när han inte är i närheten, som om jag skulle kunna beskydda honom från allt. Det är ingen extrem ångest, vi kan stå på egna ben båda två, bara en längtan.

Vill inte bli dyster nu, men jo, det blir jag ändå. Insåg att en årsdag närmar sig. Normalt är jag inte en sån som håller koll, den allra närmaste familjens födelsedagar jo (fast min mammas får jag slå upp varje år). Vår bröllopsdag (urlätt datum att minnas). Årsdagar av tragiska minnen brukar förpassas ner till minnets dunklaste källarvåningar. Men en dag står ristad i sten av någon anledning. 12 juli 2007. Det var nära på allvar.

Men det är dags att besvärja trollen, ut med dem i solljuset! Fira det som faktiskt gick rätt den dagen, det jag är så oändligt tacksam för idag. På måndag ska jag skåla i min älskade champagne!

(för den som inte redan hört historien så finns den på
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/slutsats.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/kommunikation.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/patientbricka.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/rutinsysslor.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/vaktpost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ordlost.html 
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/stodperson.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/uppforandekod.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/gratdampande.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/hjarta.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/utslappt.html
http://ordminnen.blogspot.com/2009/03/ps.html  )

Bakåtlutad

Trots att det som tidigare sagts finns ett stort moln på himlen just nu så mår jag bra. Så pass bra att det är svårt att skriva något. Igår gick vi lång väg genom skogen till stranden, vi hamnade inte där vi tänkte men det gjorde inget. Mannen plåtade fåglar. Jag blev knallröd i ansiktet av solen. Sedan åkte vi hem och åt oxfilé och godis, dock inte samtidigt.

Det är så befriande att känna lugnet i botten, och ändå kunna reagera med glädje och sorg när det är passande i situationen. Ingen spratteldocka, ingen zombie. Dag efter dag. Minns knappt när det varit så mer än korta stunder. Ibland när jag var yngre kanske, fast då var det mer jämvikt än frid. Men jag är fortfarande extremt känslig för belastning, stress, tidspress, umgänge så någon perfekt harmoni råder inte. Jag försöker tillåta mig själv att vara lycklig trots att jag inte lever upp till samhällets ideal. Ibland går det.

Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Balansakt

Mannen har åkt iväg några dagar och det känns lite tomt. Vi lever tätt inpå varandra. Men jag är inte skräckslagen inför att vara själv, och är hellre ensam än tillsammans med någon jag inte trivs med, har jag kommit fram till på senare år. Men är det något jag gör med Mannen så är det trivs, alltså saknar jag honom mycket när han inte är här, även om jag klarar mig själv.

Går så smått och väntar på biverkningar, så där lite cyniskt: "de kommer nog ska du se, räkna med det". Har ju höjt lamotriginet till 400 mg (=jättemycket), plus att jag tar litium, risperidon och Cisordinol (a.k.a. min zombiemedicin). Jag borde vara en bortdomnad lallande dyslektisk fåne vid det här laget. Det enda som har hänt är att jag har fått ett par finnar. Trodde att jag hade en ansats till huvudvärk imorse men se, den försvann innan den börjat. Ska jag få ha det så här lugnt och stabilt utan att betala för det? Fan tro't.

Om det enbart hänger på min vilja så vill jag må så här (eller egentligen vill jag ha enbart det euforiska i hypomanin utan rastlösheten, men det är ju bara att glömma). Hursomhelst, med en liten gnutta rationalitet inkastad så är det skönt att känna sig stabil, vanlig, inte särskilt spännande men inte heller en vandrande katastrof. När dr B ringer på måndag vill jag kunna säga att det har fortsatt att gå bra, att jag klarar mig, att jag inte behöver någon akuttid eller särskild åtgärd. Att fred har slutits i just det här inbördeskriget.

Att ha följt med till Stockholm nu hade varit att tänja mina gränser alldeles för mycket, mitt gummiband är lite hårt och sprött just nu och behöver hanteras varsamt. Men nästa vecka blir det Götet, tjoho! Där rör jag mig mer hemvant, bland människor jag känner mig bekväm med, kan ta en time-out om det behövs. Svårigheten är mest att stoppa mig själv från att ha för roligt, men jag tror jag har fått ihop ett schema utan för mycket stress. Det är kanske ett ålderstecken, allt planerande i förväg, men jag klarar av allt bättre om jag får ställa in mig innan på vad som ska hända. Plus att det inte går att förvänta sig att alla ska kunna släppa vad de har för händer bara för att jag dyker upp. Det var jag nog sorgligt omedveten om när jag var yngre.

Nu släpper jag bara ifrån mig spridda ord för att undvika att välja mellan
a) gå och duscha och klä på mig och göra något nyttigt
b) göra mer kaffe och såsa framför tv:n
c) somna om
Kanske kan man seriekoppla alla tre? ;)

Epilog

Jag tror det bästa just nu är att jag känner att i samband med den här psykvistelsen så fanns det mycket samförstånd mellan mig, min läkare och personalen. Jag blev inlagd frivilligt, jag förstod och var med på de åtgärder som vidtogs, jag kommunicerade och blev bra eller åtminstone ok bemött, jag blev utskriven när jag ville och med min läkares godkännande. Jag fick själv godkänna eller t.o.m föreslå medicinändringar. Vad jag sa vägde tungt när det bestämdes om min rörelsefrihet, det kändes som om de (särskilt min läkare) litade på att jag var sanningsenlig.

Självklart finns det de vanliga negativa sidorna av att vara inlagd, den gränslösa tråkigheten och att man måste vänta till ett visst klockslag för att få sitt morgonkaffe, att visa hänsyn till rumskamraten och dela toaletten, be om lov för allt. I det stora hela är jag ändå glad för den här tiden, de hjälpte mig att hålla mig vid liv och ifrån allvarligare skada. Jag känner att om det blir kris igen så finns den här möjligheten.

Sedan är det (givetvis) så att "min" psykenhet hotas med nedläggning, allt ska centraliseras till närmsta större stad sägs det...

Fjunlätt

Lite för mycket tjoflöjt för dr B som inte ville skriva ut mig idag, men jag har permis över helgen så jag hinner visa att jag är stabil. (Ok, jag fattar väl på ett sätt att han inte är helt ute och cyklar, men man vill ju helst att allt ska vara lika bra som det känns, är inte kul att ifrågasätta sig själv, lite kul måste man få ha...)

Jag såg en nässelfjäril idag!! Då tycker jag att det är vår på riktigt. Jag har haft på mig en svartrödblommig tunika och mina röda skor och vårjackan blev för varm fram på eftermiddagen. Delade rum med en extra trevlig tjej på psyk som jag tänkte fika med imorgon, psykvänskaper kan ju bli lite hur som helst... men detta känns ok just nu.

Det jag gillar mest med att må så här är att jag känner mig så välvilligt inställd till alla, har överseende med ungspolingen som cykelsneddar framför mina fötter, blir glad när cafépersonalen kommer med kaffet istället för att tycka att det är väl deras jobb, inte ens virriga sjuksköterskor stör nämnvärt. Det finns inte en partiledare som jag inte skulle bjuda på fika idag, SÄPO är också välkomna tillbaka (alltför lång historia för att dras här men den är rätt rolig :)) Jag kan liksom förstå på riktigt att även om det finns enormt vidriga svin så är den stora massan oftast ganska välvilligt inställd, bara folk inte pressas till den gräns där nästan alla faller igenom. Men en svensk stilla vårdag är det oftast rätt ok att heja på grannen.

Hoppas jag orkar kolla bloggar ikväll, måste röra på mig just nu.

Fyrklöver

Lycklig. Det känner jag mig ikväll. Ofta.

Jag vet att det kan verka bakvänt.  Men jag tror allvarligt att jag är lyckligt lottad jämfört med många, även s.k. normala. 

Snigelpost

Brevet har en förskräckande logga. Nu? Vad gör det här nu i vår brevlåda? Inte nu, det skulle inte komma ännu, jag är inte tillräckligt förberedd och jag trodde idag bara var en dag med vackert väder utan tankar.

Vill inte öppna. Självklart öppnar jag, jag är en sån person som öppnar brev. Sliter upp det stående ute vid brevlådan.

Chock. 

Klentro.

Hur? Jag som var säker på att bli överkörd med en långtradare. Men får en andningspaus.

Verkligheten skiftar en aning, persiennerna vinklas och släpper in ljus.

Levande

Om jag inte kommenterar så mycket på bloggar för stunden så beror det på att jag är så uppåt att jag är rädd för att säga något klumpigt. 

Lycka är ett motsägelsefullt begrepp. Ofta säger visa (eller självutnämnt visa) personer att lycka inte ligger i pengar, prestationer och perfektion, men är det inte ändå sådant vi jagar..? Kanske inte att bli världsmästare i simning, men åtminstone att bli svinbra på att baka kanelbullar. Eller skriva den där ouppnåeligt välkomponerade och skarpsinniga C-uppsatsen. 

Jag har anledningar att vara olycklig. Tänker inte börja lista dem här igen, den som läst här ett tag vet väl. Jag har också anledningar att vara enormt lycklig. Kanske är min sjukdom inte bara kemi, utan ett symboliskt uttryck för det stora spannet. Jag får inte bara veta rationellt att mitt liv innehåller motsatser, jag får känna det från topp till tå. De många ärren på min kropp är ett dagligt och prosaiskt minne av avgrunden, kärleken jag badar i just nu känns som en överjordiskt vacker soluppgång.

Mannen är ute på ett kort jobb, han kommer snart hem till mig i soffan. Jag hade aldrig på tusen år trott att en man skulle kunna kännas så enkel och bekväm att ha i sitt personliga utrymme, och nu har det varat i tio år utan att jag tröttnat. Mönstret i tidigare relationer har varit att jag varit snäll och undergiven och anpassat mig, tills jag fått nog en dag och tvärt gjort slut utan att se mig om. Nu behöver jag aldrig huka mig. Jag är så jävla förälskad att jag antagligen är påfrestande att lyssna till. 

Om några få dagar får jag se mina barn också, längtar. Och sen som bonus några vänner jag tycker om. Är så glad att jag får leva och uppleva.

Vill att det alltid ska vara så här. Vet att så är det inte. Men vill...

Ångestbrist2

Rastlös, glad. Kom verkligen igång med projekt bokhylla torsdag, en process i flera steg som frigör utrymme för böcker som ligger huller om buller överallt i lägenheten, samt ger högarna av dvd:er ett hem. Genomförde bara etapp ett men det ser redan annorlunda ut. Tur att man får energiryck någon gång emellanåt. Jag blev nästan glad när terapin blev inställd för jag var inte på humör för sånt ändå.

Dags att åka och hälsa på ungarna och vänner snart, känns helt underbart att ha sådana människor i mitt liv även om vi bara kan ses någon gång ibland. 

Lycklig att jag lever. Lycklig att jag har förmågan att känna kärlek, och sedan får ta emot kärlek som en enorm ynnest. Lycklig att jag kan vara lycklig även när inte allt är perfekt.

Ångestbrist

Så efter allt ångestsnack är det bara att konstatera att onsdagen blev lätt som en fjäder. Visserligen inledde jag dagen med att för den yrvakna Mannen frenetiskt argumentera för att DVD-förvaringsproblemet och bokhylleanarkin måste lösas nu. Han förlät mig dock. 

Det brukar vara jag som sköter långpromenaderna i familjen, men nu tog faktiskt Mannen initiativet och föreslog att vi skulle gå ner till havet, en och en halv timme tog det. Sommarväder. Vi åt lunch på stamstället, stekt rödspätta, sånt man inte ställer sig och gör hemma. Prat och bekväm tystnad. 

Dagen avslutades med vin, fotboll och vampyrer. Sommarvärme även i hjärtat. Ångestens antites.

Tack

Tack till alla gulliga människor som svarade på det senaste! Det är skönt att känna er värme.

Jag har det under omständigheterna hyfsat. Är hemskt trött i huvudet och sover en hel del, men verkar klara mig från superdepressionen. Märkligt nog har de kraftiga självskadetankarna försvunnit helt. Väldigt skönt att jag inte har några sociala åtaganden inplanerade den närmaste tiden. 

Igår damp det ner ett paket med smycken som jag inte minns att jag har beställt. :-o Det är jag som beställt dem, hittade en orderbekräftelse i min inbox. Tack och lov var de inte så dyra. Vad jag minns är att jag kollade på en ny ipod, men den fanns inte i lager där jag kollade så jag tröttnade. Har gjort en överenskommelse med Mannen att om han någonsin ser det gå åt samma håll igen så får han ta hand om kreditkorten.

Mannen lyckades verkligen bra med att få mig hålla kontakten och berätta en hel del om vad som hände (inte Amsterdam dock), lirkade med mig att ta medicinen och ringa dr B. Är återigen tacksam att ha honom.

Slut för idag, tack för idag.