Centrifugalkraft

Träffade en kompis idag. Efter en stund ekade det tomt bland hjärnsubstansen och jag fick verkligen anstränga mig för att upprätthålla en kommunikation, anstränga mig eftersom jag har svårt att låta bli att konversera, ställa lagom personliga frågor, allt för att hålla sällskapslivets hjul rullande. Det går bara till en viss gräns.

Jag har ett närmast omättligt behov just nu av att spendera min tid fullkomligt fritt och egocentrerat, precis så, allt snurrar kring mig, njuter av allt njutbart, oftast för mig själv, ibland är Mannen inbjuden, någon gång andra. Kanske är det en sorts kompensation för alla långa år då jag levt på andras villkor. Jag kan försiktigt tycka om mig själv, men självkänslan är spröd, bara ett skott som kräver mycket ljus och luft för att växa.

Sedan har jag mörkret som kurar i skogsbrynet, Mårran som kan förstelna mig när som helst. Jag är inget stort Winnerbäck-fan men en textrad sög sig fast: "...kan du leva vid en brant med ena foten över kanten..." En grafisk illustration av mitt liv.

Ändå. Jag har en kronisk psykisk sjukdom och vill ta livet av mig en gång i halvåret. Jag lever i det famösa utanförskapet. Jag är tjock och medelålders. Men jag är oftast ganska lycklig. Det har jag precis insett. Nu när jag tagit udden av mina depressioner medelst chemical engineering så skrattar jag varje dag. Ångesten hälsar på men reser sig oftast från kaffebordet efter en kort stund, flyttar väldigt sällan in. Ibland nojjar jag mig över minnena av det aktiva liv jag en gång levde, men ärligt talat, det var mest yttre rörelse, inuti var jag mer död än nu. Jag skulle förstås ha velat gå tillbaka i tiden med det jag vet nu, göra om göra rätt. Omöjligheten i detta är ytterligare en sak i högen av sånt man måste lära sig acceptera. Jag jobbar på det, jag har en tendens till bitterhet som jag behöver hålla i schack (även om det känns bättre att gnälla av sig ibland, tack bloggen). Men det är sommar och mycket elände smälter bort i solen.