Köpcentret igår, in och ut ur de stora elektronikbutikerna. Kanske hjälpte det till att jaga upp mig, kryp i kroppen, fortsättning av självskadetankarna som kom häromdagen. Inte blev det bättre av att vi zappat in på Sopranos där det förekom en sådan scen. Jag är ganska visuellt orienterad på området. Även när jag gjort det själv har det varit minst lika viktigt hur det ser ut som smärtan i sig.
Mannen hjälper till att lugna mig, håller om mig, masserar mina ben. Utan honom... det orkar jag inte tänka. Jag har svårt att formulera hur lyckligt lottad jag är. Ständig gemenskap som inte är kvävande. Någon som alltid spelar i mitt lag. Han är min stödperson i ordets rätta bemärkelse, hjälper mig att stå upprätt trots brutna ben, jobbar idogt på att få mig att tro att jag är något värd trots samhällets hårda dom mot såna som jag (galen, parasit, oansvarig, ful). Mannen betyder mer för min livsvilja än alla mediciner och terapi i världen.
Igår åskade det. Idag mår jag bättre och solen skiner från klarblå himmel, jag tar det symboliskt.
Vad skönt att höra att du har ett sådant bra stöd där hemma. Det är verkligen mer värt än något annat.
SvaraRaderaNjut av solskenet:)
Kram!
Det är skönt att ha någon som ser och som vet när det är dags att hålla om. Och att vi är lyckligt lottade som har en "vid sidan om". Hoppas du har haft en fin dag!
SvaraRaderaKram!
My och Miriam - man önskar att man kunde trolla så att alla fick ha det lika bra, men när man nu inte har superkrafter får man nöja sig med att vara tacksam att man själv fått lov att uppleva kärlek.
SvaraRaderaDagen har varit lugn och skön. :)
Ååååh. Ja. Att ha en sådan man, är att ha en livskamrat. I ordets rätta bemärkelse. Ett ankare.
SvaraRaderaOsynliga - ja precis, ett ankare som håller kvar när jag svävar ut i kaos.
SvaraRadera