Kapitel

Så, sista samtalet med Psyko H avklarat. Det kändes bra, en tillbakablick på de här åren, sentimentalt men inte sorgligt. Tur att vi båda varit så väldigt envisa. Det tog rätt många år innan jag klarade av att ge mig in i det på allvar, vara öppen utan att bli överväldigad, med omsorg om mig själv. Jag tror att en vändpunkt var efter att jag varit väldigt nära att ta livet av mig 2007, allt sattes på sin spets. Sedan en liten tid efter det fick jag bipolär-diagnosen och stämningsstabiliserande medicinering, och började kravla mig uppåt. Då fick terapin större mening också, jag kunde titta på saker och fundera och överhuvudtaget vara mer närvarande vid samtalen. I början kunde jag ju inte ens titta på Psyko H.

När vi sa adjö sa Psyko H att han trodde att vi kanske kommer att ses i något sammanhang, och det känns fullt möjligt, om så bara i en korridor. Tack och lov känns det inte desperat nödvändigt.

Men visst kommer jag sakna det. Till och med de gräsliga gardinerna som valts av någon okänd person. Man känner att tanken var att liva upp landstingets trista kala rum med lite blommigt tyg, men sedan har man valt Ulrica Hydman Vallien-tulpaner i aggressivt blått och svart. I och för sig bra att fokusera på när ilskan svallar.

Studenterna springer ut idag mot en ljusnande? framtid, och det gör jag också.