Om

Jag är så jävla laid back. Dricker bara en eller möjligtvis två koppar kaffe per dag. Kaffe är ett lugnande medel för mig, att spontant och närmast omedvetet avstå är ett gott tecken. Ångesten knackar på ibland, jag öppnar dörren men schasar iväg den som ett Jehovas vittne.

Oj, vad jag tjatar och tjatar men för mig är det ett sorts mirakel att må bra, vakna efter en god natts sömn, varken med kramp i magen eller hypomani-stirrighet, bara tyckandes att livet ändå är uthärdligt. Men en skugga hänger över landskapet, två skuggor. Dels är mitt tillstånd fortfarande mycket skört och direkt beroende av en stilla livsstil, pressar jag mig börjar det genast svaja. Dels finns det inga garantier, inga som helst, att jag får ha det så här fortsättningsvis. Jag blir ju inte botad, bara symptomlindrad. Det finns i bakhuvudet (där syncentrum sitter, kanske handlar det om hur skarpt jag ser) att en dag kan jag sitta där oskyddad på psykavdelningen igen, megalomanin får inte ta över så att jag glömmer att värdesätta det jag har just idag. Å andra sidan, det finns väl inga garantier för någon. Kanske dör jag imorgon av en stroke. Så överraskad jag skulle bli.