(Om någon efterlyser lite ångest i denna blogg så kommer den här)
Cirka 20 år sedan var det. Fröken Y ringde, sade att hon inte svarat i telefon för att hon varit inlagd på psyk. Jag hade lärt känna henne som en stillsamt vänlig studerande i konsthistoria. Psykiatrin var ett okänt område för mig, jag visste ingenting annat än att man skulle akta sig. (Min egen psykfallighet var på den tiden sammanträffanden, tillfälligheter, en konstig personlighet.) Att någon jag kände plötsligt skulle bli psykotisk var mig helt främmande. Antagligen syntes min osäkerhet när jag ringde på hennes dörr. Muskelryckningar, stelhet, talsvårigheter, en allmän känsla av frånvaro - jag tror hon fick rätt hög dos av Cisordinol. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, kunde bara krama om.
Snart var det någon som ofta och kraftfullt propagerade för att hon skulle sluta med medicinerna och använda alternativmedicin istället. Hon ringde mig en dag, förväntansfull på rösten, nu skulle hon och hennes nya pojkvän tillsammans ta farväl av sina mediciner.
Strax efter det reste jag bort i tre veckor. När jag kom hem mötte jag någon som sa hur hemskt det var, det som hänt med fröken Y, hon trodde visst att jag redan hört. Jag förstod så mycket som att fröken Y tagit livet av sig, detaljerna fick jag aldrig veta för jag kom mig inte för att fråga, annat än att hon hittats en vecka innan jag kommit hem.
Sörja på riktigt fick jag aldrig. Någon nära mig som jag var känslomässigt beroende av tyckte att sådana människor var ändå inte mycket värda, så det var lika bra det som skett. Jag stoppade undan fröken Y i en tidskapsel.
Här sitter jag nu i min psykfallighet och äter Cisordinol. Jag våndas med och för fröken Y. Vilken rävsax - en psykvård hon inte litade på, mediciner hon inte stod ut med - men utan medicinerna stod hon inte ut med livet.
Medicinering är ibland ngt nödvändigt ont. Tittar man på för/respektive nackdelar så blir det ju ganska så tydligt i fallet med fröken Y. Att piller faktiskt kan var bra en tid, eller kanske för alltid och även om man inte ska förlita sig blint på mediciner så är det heller inget att leka med.
SvaraRaderaÄven om du av olika orsaker inte sörjde henne då på ett sätt som du kanske önskat, så finns hon med i dina tankar idag. Kanske sitter hon där uppe bland molnen och ser att hennes beslut, att sluta sin medicinering, får oss andra som är kvar på jorden att tänka till. Att det är nödvändigt för att faktiskt orka med livet som du skriver.
Kramar på dig!
....och om hon ser det så tror jag att hon ler......
SvaraRaderaglömde visst slutmeningen.
Kram igen!
Tack och kram till dig kära My.
SvaraRaderaDet är så svårt det där med mediciner. Att få dem när man inte behöver, eller få fel sort, det kan vara lika förödande som att inte få dem när man behöver. Det behövs många bitar: att man skaffar sig kunskap, att man lyssnar till sig själv och sina reaktioner, att det finns en vårdapparat som är beredd att lyssna och ta till sig. Och så hur man hanterar den allmänna misstron mot psykmediciner kontra psykvårdens förväntningar på att alla ska poppa piller. Att hitta sin egen gyllene medelväg. För mig är det ett stort projekt.