tisdag 29 december 2009

Återblick

Jaha, den där decennieöversikten då.

2000 -->
Halvfärskt psykfall.
Halvfärsk sambo.
Borttynande aktivism i takt med att psykfalligheten tar över mer och mer.
In på psyk. Ut från psyk. In på psyk. Hej och hå.
Samtidigt nya vänner, terapi, en ny era av navelskådande på gott och ont.
Allt våldsammare angrepp på kroppen.
Bättre. Sämre.
Mannen som alltid finns där.
En tidig sommarmorgon som nästan sätter punkt.
En ändrad ICD-10-kod.
Mycket bättre. Ett år utanför psyks tegelväggar.
Inte längre sambo. Gift. Närmare kontakt med barnen. Någon sorts ro.
Arbetsträningshistorien.
Ett svanhopp ner i underjorden.
Uppfiskad, och medelst en kringelkrokig väg tillbaka till livet.
Vemodig och djupt tacksam.
--> 2009.

Det går inte riktigt att sätta etiketten "bra" eller "dålig" på något sådant. Kan säga att mitt liv gick åt helvete, men lika gärna att jag vann en miljon. Jag tror inte på ödet, så jag ser det som en ganska kaosartad blandning av tur och otur. Är glad att jag lever, och det är väl huvudsaken.

Nyårslöften? Brukar jag inte ägna mig åt. Men ok då. Att försöka låta bli att hacka på mig själv när jag lever för dagen, att ta på allvar det jag lärt mig om att ingenting är säkert så det gäller att passa på. Ett ganska stort löfte tycker jag själv.

Samtalsterapi

Fortfarande fantastiskt förnöjd med (de länge uppskjutna) telefonsamtalen jag ringde igår för att få mitt mobilabonnemang så som jag vill ha det. Prata på som en speedad utter kan jag göra när det gäller privatsamtal, men så fort jag ska ha med företag eller myndigheter att göra sätts strypsnaran runt min tunga och tankeverksamheten går på tomgång. T.o.m. när jag är villig att köpa något och alltså de borde vara fullt upptagna med att smöra för mig, så känner jag mig i någon sorts underläge. Jag är den som inte vet hur saker funkar, den som inte vet vad hon kan kräva utan att gå över någon osynlig gräns. Varje gång jag till slut övervinner motståndet ger jag mig själv en mental guldstjärna.

söndag 27 december 2009

Strutsfjädrar

Det varade bara delvis, blev väldigt rastlös och obekväm framåt kvällen. Idag är det lite mittemellan. Det är ändå så otroligt mycket bättre än det kan vara. Ingen panik, inga skumma tankar.

Ibland kan jag undra hur det är att vara en sån där "normal" person som aldrig varit i närheten av att ta livet av sig. Tänk om de kunde känna hur det kan kännas, så att de kunde vara riktigt glada och tacksamma över att inte befinna sig där.

Men resonemanget gäller givetvis även mig, allt det jag aldrig har upplevt, det jag inte vet hur lycklig jag är att ha sluppit undan.

Är det trots allt bäst att leva i lycklig okunskap?

lördag 26 december 2009

Drömslott

Känner mig så behagligt tyst och lugn i huvudet. Har inte hunnit börja jaga upp mig inför Norrlandsresan ännu. Just nu känner jag mig bara befriad, från depressioner och rädslor och galenskap, tankar på att skada och döda mig själv, monsterbilder och skrämmande idéer. Jag litar inte på det en sekund, väntar på att väckarklockan ska tjuta när som helst, väcka mig ur törnrosasömnen. Fast ibland vågar jag mig på att tänka att det här kanske inte är sömnen, det här kanske är den vakna verkligheten och de där monstren hörde hemma i en mardröm.

torsdag 24 december 2009

Julafton

En julhälsning till er alla. Kanske blir det inte underbart för alla, men jag hoppas på uthärdligt. Själv har jag klarat av det huvudsakliga julfirandet med mina barn, så idag blir det bara mys med Mannen, ett selektivt urval julmat och kanske, kanske Kalle Anka. God Jul!

lördag 19 december 2009

Panikkänslor

Blir trött på mig själv. Jag går upp i varv på ett mindre trevligt sätt, bara för att det är jul och vi ska resa lite. Vaknade med hemsk ångest tre på natten i torsdags och sen har det hållit på. Det är inget specifikt jag oroar mig för, bara att tappa kontrollen, att missa någon av alla detaljer. Att glömma julklapparna, missa tåget, tappa bort bokningsbekräftelsen till hotellet, inte ha tänkt ut när var och hur vi ska göra saker (fast jag faktiskt har lämnat stora luckor i programmet så vi är inte detaljstyrda, det bara känns som om jag måste ha koll på allt). Efter lite påstötning av Mannen gjorde jag upp en lista, och den är faktiskt inte särskilt lång. Ändå, vidrigt ångestkryp i kroppen och jobbiga bilder kommer och går i huvudet, tankarna virrar bort sig hela tiden. Rationellt vet jag att inget lär gå så fel att det inte går att fixa, känslomässigt är allt en annalkande katastrof. Det gör mig ledsen när saker som jag egentligen tycker är väldigt roliga blir ångestframkallande. Förhoppningsvis släpper det när vi väl kommit på tåget...

onsdag 16 december 2009

Kallstart

Långsam andning igår, hjärnan i slowmotion, höll mig inomhus i pyjamas hela dagen. Vi blandade hemgjord glögg och åt pepparkakor med grönmögelost.

Idag känns det som om jag ska ge mig ut i snön, snöslask är det väl närmast men iallafall. Jag drömmer om varma junidagar, men det är ju bara att inse att det här är den hårda verkligheten.

måndag 14 december 2009

Nöjd

Mannen behövde en viss startsträcka, men vi kom iväg till kulturhuset till slut, det var visning av utställningarna och det var väldigt trevligt. Vi avslutade med en dyr fika på Grand och stadens ljusshow (projicerade bilder upp mot stenmurar och trappor, riktigt fräckt faktiskt). Jag var trött i huvudet på vägen hem men det kändes som en skön söndag.

Trött i huvudet är jag ikväll också, har lämnat litiumprov och suttit 1,5 timmar hos frisören, fikat (själv) på stan och tagit ett par timmars promenad. Och diskat och tvättat en maskin. Och sett (lite halvkoncentrerat) en gammal svensk film om vådan med att få ett oäkta barn. För mig är det väldigt mycket på en dag. Så nu är det godnatt här. Imorgon blir det nog inte så mycket action.

söndag 13 december 2009

Uppryckningsdags

Nej nu jävlar *hon kavlar upp ärmarna på den röda morgonrocken*. Här ska inte bara tomtas omkring idag. När Mannen så småningom vaknar (så småningom, så småningom, han är inte riktigt sinnebilden av morgonpigghet) ska jag se om jag kan övertala honom att åka till större staden och kolla en utställning på kulturhuset. Jag behöver intryck, men kontrollerat, titta så mycket jag orkar på det jag känner för, kunna släppa och gå när uppmärksamheten falnar.

Nu vill jag att veckan som kommer ska gå riktigt fort så vi kommer iväg till Göteborg. Imorgon har jag lite "action" på schemat, först litiumprov och sen frisören. För mig är det ett dagsverke, bara det att vara hemifrån en hel förmiddag. Men det blir bra att få det gjort.

I övrigt är det bara terapin på torsdag. Ibland är Psyko H bara lite för flummig, när vi pratade senast om hur det blir när jag mår som sämst och söker vård gick han på om att jag behöver personal som är empatiska, förstår och kan förklara vad som händer. Jo tack. Hade jag bara fem olika psykmottagningar att välja och vraka mellan hade det kanske ordnat sig. Som psykfall får man lära sig att vara glad för det lilla.

Skönt att det åtminstone inte är ett aktuellt problem.

Men jag inleder nog ändå dagen med att slappa en stund framför tv:n, det är ju skidskytte idag igen.

lördag 12 december 2009

Morfeus

Sover 8-9 timmar. På natten. Sen vaken hela dagen. Om och om igen, vardag som helg. Den sortens regelbundna livsföring som man tror är någon folkhemsarkitekts våta dröm. Jag blev lite lyft när jag såg soluppgångsfärger på himlen, tills jag insåg att det är ju fan snart vintersolstånd. Det känns så ovant att inte nattsudda. Alls. Jag kan inte riktigt betrakta det som någon annat än ett temporärt tillstånd, för det är ju inte jag. Kanske kan det bli jag, om det pågår tillräckligt många år? Konstig tanke.

fredag 11 december 2009

Kroppskultur

Skidskytte. Sportspännande i ett tempo som vi hjärndöda ändå klarar av. Vapenhantering med Kexchoklad-käcka leenden. Det utstrålar liksom sundhet (och bespara mig kommentarer om doping och drivhusatleter). Jag är bland det minst sportiga som går på två ben, kanske just därför hamnar jag i vissa lägen parkerad framför sportsändningarna.

Har givit mig själv tillåtelse att inte gå ut alls idag, och det går bra hittills.

Att jag känt mig en aning överkänslig ett par dagar blev begripligare när jag fick mens idag. Av någon anledning hade jag helt enkelt glömt bort att det var dags. Annars har jag stor tur för jag har inte särskilt mycket av PMS och ytterst sällan mensvärk. Den delen av min kropp brukar sköta sig. Fick lugnande svar på mammografin idag också, så min kvinnliga fysionomi kan jag acceptera. När jag börjar nojja mig över kroppen känns det en aning bättre om jag tänker på de aspekter av den som faktiskt funkar som de ska, allt är inte elände.

onsdag 9 december 2009

Bubbelplast

Ibland känner jag mig brännskadad, huden avflagad, beröringen av en sidensjal, ett vänligt men (oavsiktligt?) påträngande ord svider. Denna ständiga balansgång: aktiv-passiv, ut-in, närhet-distans. Föreställningen att må bra betyder harmoni, när det i själva verket är ett konstant jonglerande.

Idag behöver jag dra på mig skyddsdräkten, Michelingubbe, låta allt studsa och rinna av. Promenera i ett tjockt moln av musik, inte titta folk i ögonen. Det som är, det får vara.

måndag 7 december 2009

Passform

Jag mår inte dåligt dåligt, inte alls, men mardrömsbilderna sticker fram vassa tentakler i min skalle. Det var då fan. Tänkte (med dr B:s goda minne) testa lite vilken dos av Risperdal jag ska ligga på. Började på 2 mg men gick upp till 3 när hjärnskrotet inte helt ville försvinna. Och det blev tydligt bättre trots att det bara skiljde 1 mg, men jag blev också hungrigare. Men nu efter att åter tagit 2 mg i ett par dagar känner jag mig knäppare på ett inte helt behagligt sätt. Ska ge det några dagar till, annars blir det till att bita i det sura biverkningsäpplet, det smakar ändå bättre än avhuggna kroppsdelar.

Försöker mentalt ställa in mig på att det snart är jul, vilket inte lyckas så bra. Trots att jag varit på julskyltning och har hela två amaryllisar på köksbordet. Som ofta när jag har saker planerade (resa till Gbg, resa till Norrland och min mamma) sätter någon sorts prestationsångest in. Jag måste vara i hyfsad form just då, för även om folk ofta är förstående så blir det jävligt konstigt om man inte vill umgås när hela poängen med att man åkt upp dit är att umgås. Blir trött på mig själv. Jag vet att det inte låter särskilt spännande att vara förutsägbar, men lite mer "allt rullar på som det alltid har gjort" skulle jag vilja vara. Jag är inte en cool person. Är nog rentav en wannabe-Svensson.

(Jag bloggkommenterar inte så mycket just nu märker jag. Är lite ofokuserad för stunden.)

fredag 4 december 2009

Fjantångest

S bjuder på upphittade karameller från hjärnkontorets mest dammiga golv:

Folk oroar sig för saker som ska hända, mer eller mindre, de flesta kanske lagom. Jag oroar mig för saker i efterhand. Nu tänker jag framför allt på situationer där jag måste komma ihåg att utföra något eller passa en tid. Skicka in en blankett till Försäkringskassan, betala räkningarna, passa frisörtiden eller hinna med tåget. Oftast är jag bara småneurotisk innan, ska jag ut och resa kanske jag är lätt överspänd, men ändå inom det normalas gränser tror jag. Men så efteråt, när brevet ligger på lådan, internetbanken har processat alla siffror, håret är nyklippt och jag sitter på Öresundståget - då börjar oron mala i kroppen.

Känslan: Tänk om jag inte hinner!
Logiken: Hinner vadå? Du sitter ju här i lugn och ro.
Känslan: Om jag inte hinner med tåget.
Logiken: Men du sitter här i ett tågsäte, kolla.
Känslan: Jag kanske bara drömmer. Jag kanske egentligen sitter hemma i soffan och har missat tåget.
Logiken: Hallåååå, känn golvet under fötterna, känn skakningarna från rälsen.
Känslan: Aaaargh, jag hör att du säger att jag sitter på tåget, men jag känner ju att jag måste skynda mig om jag ska hinna med, att jag nog kommer att missa det. 
Logiken: Du är fan hopplös att snacka med!

Det är två veckor sen nu vi var i Berlin och jag känner mig fortfarande osäker på bussresan hem. Trots att jag bevisligen är hemma.

Vissa hjärnspöken kan man ändå se en poäng med, men detta verkar bara ganska korkat.

Vi har köpt en omgång mattallrikar så vi kunde kasta några gamla kantstötta. Det är jag som är boven. Slår ofta sönder porslin när jag ska diska eller plocka undan. Jag tror inte att jag egentligen har så kass koordination, men ibland orkar jag liksom inte hålla koll på var jag har kroppen. Så sitter jag nu här med en blåslagen lilltå (kroppsdelen man totalt ignorerar tills man gör illa den).

torsdag 3 december 2009

Höjdskillnad

The Stairway to Heaven är riven nu. Bokstavligen alltså, en trappa som ledde över järnvägen till psyk. Den var skranglig och trästegen murkna, det känns som om jag nött ut dem under alla år. Någon gång stått där på toppen och undrat om man ändå borde klättra över räcket och kasta sig ner på kraftledningen. Någon gång så darrig i benen och suddig i blicken av tårar att jag måste sätta mig ner halvvägs. Någon gång i överenergiskt rus skuttat uppför två steg i taget. Någon gång hållit krampartat i ledstången, rädd att falla.

Nåväl, nu är det tunneln som gäller, nu får man gå på djupet.

Om några månader behöver jag i vilket fall inte bekymra mig om framkomligheten som gångtrafikant, då har jag avslutat terapin och kommer kanske bara till psykbygget 1-2 ggr om året för en läkarkoll. Om allt funkar. Det kan jag tyvärr inte luta mig tillbaka och tro på. Även om jag tycker att livet är rätt ok just nu (så länge jag tar det j-t lugnt) så känner jag hur jag hela tiden håller emot, slätar till, stoppar in utstickande hörn och kanter. Under ytan är det ingen idyll, det liknar en bild jag minns från någon gammal bok om livet i ett urtidshav, med alla sorters taggiga, kantiga, tandvälförsedda monster som misstänksamt glor på varandra. Det är nog bara att acceptera.

tisdag 1 december 2009

Småtrevligt

Har känt en mild men dock uppiggande effekt sedan jag höjde Risperdalen. Inget patologiskt, bara en något ljusare nyans. Börjar planera inför julresan till Götet, och det känns extra mysigt för Mannen hänger med, tycker om att resa med honom. Jag är dessutom svag för att bo på hotell, något med att frigöra sig från allt det hemtama. Plus då hotellfrukosten.

Idag ska jag baka bullar. Det var ett tag sedan jag bakade, men nu ska jag göra det under ordnade former på dagtid och inte 2 på natten...

Är bara halvt asocial nu, kan intressera mig lite för människor igen. Lite.

Det jag egentligen har att säga är: Haha, november du är död! Och jag lever!

söndag 29 november 2009

Slutförvaring

Jag brukar ju inte så ofta länka till artiklar och sånt här på bloggen, eftersom jag skriver totalt egocentrerat, men den här tyckte jag var rätt lustig: Research Shows Chronically Ill Patients Might Be Happier if They Give Up Hope Ett enstaka fall bevisar förstås ingenting, så huruvida det passar in på mig är inte särskilt intressant i det stora hela, men det får mig ändå att reflektera. Minnet kan förvrida saker, men jo, jag tror att jag var mer olycklig på den tiden jag hade "temporära" diagnoser som skulle terapieras och medicineras bort. Bara en vecka till, en månad till, kanske ett år till så skulle det fixa sig, men sen satt jag där i skiten igen. Suicidal, in och ut på psyk och in igen, en värdelös person i mina egna ögon (och kanske andras?) eftersom jag aldrig uppnådde målet "frisk".

Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.

Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.

lördag 28 november 2009

Ok

Stötte på sektfolk i Större Staden. Klappar mig själv på axeln för att jag tillåter mig själv att ignorera, inte gå fram och argumentera. Tillåter mig själv att släppa nu, jag har gjort, inte allt jag kunnat men tillräckligt. Några av ärren är fortfarande ömma, känsliga för beröring. Jag ska inte plåga mig själv i onödan.

Så märkligt att bara en liten medicinjustering, från 2 mg till 3 mg av Risperdalen, kan kännas. Blev liksom lugnare i huvudet, mer förankrad, mindre hjärnskräp som virvlar omkring och stör. Ibland saknar jag hypomanierna, fast då saknar jag ju bara den euforiska känslan och de uppskruvade perceptionerna, för resten är egentligen mest jobbigt. Det är inget plockgodis, man får inte välja och vraka bland känslor och reaktioner, bara att köpa hela påsen och tvinga i sig de äckliga bitarna. Den hektiska energin, rastlösheten, fixeringen vid idiotiska saker, uppluckrandet av impulskontrollen. Illrosa supersura "Vanföreställning". Den maffiga svarta lakritsbåten "Depression". Det jag saknar är kanske mer en poetisk bild än verklighetens rätt oharmoniska mosaik.

Jag känner mig åtminstone inte känslolös eller apatisk, så jag är ändå rätt nöjd. Och det är grymt skönt att inte ha något driv att självskada.

Gillar fortfarande att shoppa men det extrema hyposuget är borta. Blev ändå lite av min stora svaghet underkläder idag, fast bara för 300 så det känns acceptabelt. Är inte helt pank ännu, lär väl bli det snart om jag fixar håret. Det må vara hänt. Mannen är så jäkla duktig och drar in pengar så vi klarar oss bra. Så här lyxigt har jag aldrig levt och det är enbart hans förtjänst (ja det är väl bara vad många skulle tycka är "normal" standard men för mig är det superlyxigt att kunna äta lunch ute ibland). Vi är väl båda av den inställningen att nu när vi klivit upp en bit på åldersstegen och kropparna inte funkar helt anmärkningsfritt så är det lika bra att leva så gott vi kan medan det varar, får väl bli begravd i en masonitkista sen då!

fredag 27 november 2009

Snacksalig

Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).

Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.

Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")

Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.

onsdag 25 november 2009

Segdraget

Gnäll gnäll gnäll. Är i det där jobbiga rastlösa stadiet där man är för orolig för att ta det lugnt, men för trött för att göra något vettigt. Tror det är kombinationen Berlin plus förkylning. Försöker ändå, en omgång tvätt i maskinen och en rejäl disk är lagd i blöt. Sen ska de hängas upp och diskas av, men det är ett senare problem.

Igår nickade jag till några gånger medan jorden gick under. På bio då. Tyckte lite synd om styvpappan som försvann utan att någon verkade påtagligt bekymrad, men allt för kärnfamiljen antar jag.

Så fort jag blir tillbakadragen och tråkig känner jag mig misslyckad. Nästan lite skyldig. Det är så ofint. Som om jag inte tycker om folk. Men jag orkar verkligen inte ha någon inpå mig utom Mannen, varken fysiskt eller mentalt. Det påminner mig om en bild från sekten, alla själar som klänger sig fast vid en och inte vill släppa taget. Samtidigt vill jag verkligen ha dem där, vill orka, vill vara något annat, någon annan. Kan inte allting bara stanna upp ett tag, vänta in våren och ljuset.

Jag är inte olycklig, bara trött.

måndag 23 november 2009

Hemkommen

Överlevde en helg i Berlin. Tror jag. Snurrtankar, benkryp, ont överallt. Och förstås en rejäl förkylning på gång, så går det när man umgås med en tvååring. Vi hade väl ändå trevligt tror jag, jag uppskattar det inte fullt ut när det är så jobbigt, men ja.

Jag önskar att det inte vore så tråkigt att gömma sig i grottan, orkar absolut inget annat men trist är det. Öppnade en bok om evolutionsteori som jag gärna vill läsa, men det blir bara ett par sidor innan ögonen går i kors och bokstäverna dansar samba över papperet. Får väl bli dum-tv idag.

torsdag 12 november 2009

Skyddshjälm

Asocial är jag. Sanslöst. Vill inte ha andra människor i mitt huvud just nu, hur trist och tråkig och oempatisk det än gör mig. Jag är inte sur, upprörd, arg - bara längtar efter att få vara ifred. Som ofta när vinden stillar sig efter en stormperiod känner jag så mycket tydligare hur ömhudad jag är, hur varje social interaktion kräver en energi, en glöd, eller åtminstone en liten ansträngning att bry sig, och ibland finns bara inte kraften där.

Var på föreläsning om bipolär sjukdom igår. Iallafall första halvtimmen då ett par läkare snackade allmänt. Lyckades med möda sitta still. Sedan var det kört och jag smet iväg med den trots allt förstående Mannen i släptåg. Den stora föreläsningssalen, ljuden av människorna runt omkring, det kröp in i min hjärna som ett knattrande motorverktyg. Plötsligt kände jag också ett enormt motstånd mot att stanna och lyssna på personen som skulle till att berätta om sitt liv. Vill inte ha fler människor inneboende. Hon förtjänar säkert att lyssnas till men mitt hus är överfullt, det finns inte ens ståplats. Inte tänka andras tankar, inte känna andras smärta och glädje. Inte förstå. Inte just nu.

söndag 8 november 2009

Viloläge

Angående terapin så har jag ställt om mig mentalt nu. Kanske lite väl mycket, jag släpper taget långt innan avslutet är ett faktum, börjar tänka i dåtid. En sak känns iallafall positiv, jag kommer ha mycket mindre kontakt med vården.

Gårdagen flöt bort i dimma, det blir lätt så när Mannen bara har en dag ledig mellan arbetspassen, då har han inte lust med några större utsvävningar, och jag var också lite trött på förmiddagen, hade gått upp för tidigt, sov 2 tim till i en Poäng-fåtölj. Tänk vad man klarar av om man måste. ;)

torsdag 5 november 2009

Slutsnackat

Fick veta idag att det satts ett slutdatum för terapin, av budgetskäl. Nu har jag gått länge hos Psyko H och skulle väl ändå ha avslutat inom överskådlig framtid, men det känns lite omtumlande att ha fått en bestämd tidpunkt, juni 2010. Nej, det hade nog känts lite bättre att ha fått bestämma själv. Det är ingen katastrof, men jag har lite svårt att ordna upp tankarna just nu... En ganska stor del av mitt liv som ska packas ner i mentala banankartonger, en del av dem ska följa med mig någon annanstans, en del hamnar nog på vinden. Vad ska läggas i vilken kartong? Det kommer säkert behövas det här halvåret att sortera.

Hjärnspöken

Min toleransnivå för vad mina tankar hittar på när jag inte vaktar dem är rätt låg. De små rackarna, oftast är det bara oskyldigt bus, men ibland eskalerar det till rena ligistdåden. Min karriär som kontrollfreak går uselt, jag lyckas ju knappt kontrollera någonting. Självklart är det ren hybris att tro att man ska kunna styra alla de femtielvamiljoner processer som ständigt pågår i hjärnan, det är en dröm sprungen ur rädslan. Kan jag tänka X? Kan jag göra X? Vem är jag?

Bara en liten spricka i min grund, men jag är nervös och på min vakt mot allt. Jag är påtagligt humörstabilare sedan medicinändringen, det märker jag redan. Men igår stack några störda tankar upp sina huvuden. Hittar mig själv stirrandes på Windows kalender. Några skräckbilder har dykt upp då och då. Det är inget vattenfall, mer en stillsam bäck, så jag kan hantera det. Är mer att det väcker upp minnen från gånger då det har hotat att dränka mig, hur enormt obehagligt det är. Kanske är det bara ökad stressnivå för att Mannen föreslagit att åka och hälsa på släktingar. Går det inte bort... kanske får jag överväga att justera dosen Risperdal, obehaget minskar ju oftast med neuroleptika. Jag har en telefontid med dr B om drygt en vecka, innan dess märker jag väl åt vilket håll det lutar. Just nu får jag bara försöka låta bli att jaga upp mig.

Det hade säkert varit havrekli-nyttigt för mig att ha en hund, jag är en riktigt vekling när det gäller att komma ut om vädret är pissdåligt (och hur brukar novemberväder vara?) Sitter på min ända hela dagarna. Nej, idag får det bli lite ändring. Måste ändå promenera till terapin så då kan jag ta en extrasväng. Lönnen utanför fönstret säger att det stormar åtminstone inte.

Äh, egentligen mår jag bra, blev bara lite uppstressad av något jag såg i skallen. Ungefär som man temporärt kan vingla till av en dröm. Lite dagsljus så blir det bra. Nu ska jag strax gå och väcka Mannen, det är alltid roligt.

onsdag 4 november 2009

Uppvaknande

Märklig morgonupplevelse: drömde precis innan jag vaknade om en tidsstämpel (typ den på blogginläggen) som visade 04:16. När jag vaknade var det nästan på minuten så länge jag hade sovit (alltså inte tiden jag vaknade, utan sömntiden). Jag tror visserligen att det bara var en tillfällighet, men lite häftigt ändå.

Var uppe alldeles, alldeles för sent igår. Satt och läste gamla bloggar. Särskilt vid medicinändringar tycker jag det kan vara till användning att se hur det varit vid olika tidpunkter. Förankring, förklaring, förfäran. Inget man gör varje dag precis, men ibland är det bra.

Borde (det smittsamma ordet) gå och lägga mig igen. En liten stund. Så jag inte snurrar iväg. I samma ögonblick som jag börjar tänka på sömn så drar osynliga kugghjul och rep upp ridån för det interna dramat Vill vs. Ska. Dags att blunda och bara göra.

tisdag 3 november 2009

Hjärnkemi

Har ägnat mig mest åt äta-sova-tv sedan jag kom hem från Götet, men det känns ok. Imorgon blir det kanske något mer utåtriktat, vad vet jag inte, antagligen inget mer spännande än en promenad på stan, men jag känner att jag återhämtat mig så smått.

Det känns markant annorlunda sedan jag började med Risperdal igen, fast det har bara varit en och en halv vecka ännu så hur det utvecklar sig återstår att se. Men inget upp, inget ner. Konstigt, ovant. Ärligt talat går jag och känner efter, letar efter tecken. Men trots att jag sover (o hemska tanke) så är jag inte låg. Saknar sockerdrickan i kroppen ibland, saknar inte den mördande rastlösheten. Känner mig mer som mig själv, vilket har sina sidor.

Något som också känns konstigt och ovant är hur självskadetankarna fallit ihop som en sönderstucken ballong. Som om jag hade haft ett chokladsug i många månader och så plötsligt ser jag inte ens åt den guldinslagna pralinkartongen, för att dra en väldigt banal parallell. Behöver knappt alls kämpa för att slå bort tankarna, för de kommer inte. Skönt, men samtidigt lite oroande. Att något så psykologiskt laddat, något som känns väldigt personligt, kan påverkas iskallt kemiskt, och det var när jag tänker bakåt faktiskt likadant förra gången jag tog Risperdal, skadade mig inte på ett år. Måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här.

Det är efter kl 18 så jag antar att det är dags att kliva ur pyjamasen. Mannen kommer nog rätt snart med sushi. Så skönt det har varit att hålla sig mest för sig själv ett par dagar, nu vill jag ha sällskap! Även om det bara är i tv-soffan. ;)

söndag 1 november 2009

Hemvändande

Har tuffat hem med tåget. Skönt att vara tillbaka i sin vardag, men jag har verkligen haft det roligt och träffat underbara människor. Är visserligen lite trött på att prata så några längre utläggningar blir det nog inte här på bloggen och jag låter bloggläsandet vila lite till, men jag är inte sådär totalutmattad som jag kan bli av resor.

Hade telefontid med dr B i fredags och han ringde först hem, Mannen svarade. De pratade lite helt kort och dr B sa att han googlat mig och Mannen, vad jag förstår sa han det inte på ett aggressivt utan mer vänligt nyfiket sätt. Jag tycker det var rätt kul att han alls berättade att han gjort det. 

tisdag 27 oktober 2009

Andas

Natten var inte så vacker, men ett par timmar efter andra dosen Risperdal kände jag hur huvudet stillnade, som om flingorna i snögloben dalade ner och lade sig tillrätta. Inte zombie, inte Stesolid-luddigt, mer som att vakna ur en kaosdröm av flaxande kajor.

Är alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att utveckla sig, jag kan lätt räkna upp flera katastrofscenarion, men det jag tror är att det kommer att bli bättre nu.

Ser verkligen fram emot Göteborg, att få resa lite lagom, träffa mina barn, träffa fina vänner. Lite liv.

Nu är den stora frågan: får all packning plats i medelstora ryggsäcken eller får det bli resväskan? Det här kräver lite eftertanke... ;)

(Blir nog inte att jag bloggar eller läser bloggar resten av veckan, så ha det så bra alla.)

måndag 26 oktober 2009

Färdig

Kände ändå ut i tåspetsarna imorse hur trött jag är på att känna än si och än så. Mannen pushade också på att jag skulle ringa min läkare, så det blev så. Dr B trodde som jag att det skulle kunna vara Abilify som stökar till det, så den ska väck nu, och så blir det tillbaka till Risperdal. Biverkningarna är inte så kul men den jagar bort tomtarna på loftet. Just nu känns det viktigast. Orkar inte ha det så här. Vila vill jag ha.

Nu ska jag sätta på en film att somna till.

söndag 25 oktober 2009

Ärkepatetisk

(Modifierad version av något jag skrev annorstädes.)


Tänker ibland (läs ofta) att jag inte är sjuk, bara en jävligt misslyckad person. 

Det är en rävsax tycker jag, hur man än gör så sitter man fast. Om jag tänker på mig själv som sjuk så frånhänder jag mig mitt ansvar. Om jag tänker på mig själv som frisk så drunknar jag så mycket i skuldkänslor att inget blir bättre alls.

Ingenting är liksom tillräckligt. Jag har sabbat jobb och utbildningar. Jag har haft ordentliga skulder (och nu rinner pengarna mellan händerna som sand, levde jag bara lite mer oordnat så vete tusan hur det hade gått).  Jag har stamkundsstatus på psykavdelningen. Jag har legat på hjärtintensiven efter överdoser. Jag har alla möjliga randiga kroppsdelar. Jag har ätit mig igenom halva FASS och kan substansnamnen på de flesta psykmediciner. Jag har varit så jävla kataton av ångest att de skickade mig på akut hjärnröntgen. T.o.m. Förnedringskassan anser mig bortom räddning. Jag kan fan inte ens dammsuga. 

Åh, vilket fint litet psykfall. Om jag ser efter har jag nog en stämpel med "Tillhör Region Skåne" i röven. 

Grejen är att inget är nog. Kommer det någonsin vara nog? Jag tänker fortfarande att jag kanske har drömt alltihop. Eller att jag är en ypperlig drama queen som spelar en roll. Vilken föreställning! Sen blir jag förkrossad när jag försöker kliva ur rollen, och det inte går! Jag kan inte styra min sinnesstämning mer än marginellt, trots att jag försöker koppla på mina superkrafter. Jag tänker "mysig hemmakväll" och det slutar med helvetesångestanfall utan att jag alls fattar varför. Jag är käckt fokuserad på att vara en f.d. självskadare och vips sitter jag där i akutens väntrum igen. Jag öppnar boken jag beslutsamt tänkt läsa och kan ändå inte ta in mer än ett halvt kapitel innan koncentrationsförmågan vissnar och dör. Så många små saker som inte borde vara något alls, men visar sig omöjliga. 

Och visst vet jag att jag behöver hitta en balans. Att bara för att man inte är frisk behöver man inte vara sjuk. Se möjligheterna, inte hindren.

Känner mig värdelös för att jag är värdelös på det. Och så är man liksom tillbaka på ruta ett.

Ja, jag gnäller. Har haft ett par jobbiga dagar, idag (inatt) vet jag knappt om jag är upp eller ner, energikryp i kroppen, eufori ena ögonblicket och ångest nästa. Orkar inte. Kontemplerar att ringa dr B på måndag, fast då är jag där, "oj doktorn, stackars mig jag är så sjuk, det kan inte vänta". Ska det vara så jävla svårt att ta sig i kragen, skärpa sig, rycka upp sig? Bli en Riktig Människa.


lördag 24 oktober 2009

Energislöseri

Påklädd, fixad före 9, har t.o.m. ätit kycklinggryta till frukost. Som en rymdfärja på startrampen, fast utan kontrollerad nedräkning, kan lyfta när som helst. Eller inte. Jag har absolut inget jag måste göra idag, bara diverse "borde" av större eller mindre dignitet som jag inte vill befatta mig med ändå. 

Nu kan jag visst inte skriva mer för tankarna bara studsar.

fredag 23 oktober 2009

Vindstilla

Undviker att känna efter. Har haft det mysigt, ätit lunch nere vid stranden, klippt håret. Har en massa saker jag kan distrahera mig med, bara jag kommer mig för. Det borde gå.

Duracellkaninstek

Trött på att saker inte bara kan flyta på, att man är tvungen att hantera det ena eller andra. Trött, jag och sex miljarder andra människor.

Men det blir något speciellt när det inte handlar om yttre situationer, sånt som går att definiera som "här är jag, där är ett problem". Det är bara mitt osynliga psyke som spökar, jag är problemet. Man sitter där i tv-soffan och känner spänningen byggas upp, tills det inte går att sitta stilla. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan balkongdörren och ytterdörren, ett längdhoppslångt avstånd. Hålla hårt hårt i armarna för att inte börja kasta saker. Inte ledsen, inte deppig, inte upprörd över något särskilt, bara med en kaotisk energinivå i kroppen som omgiven av hattifnatter, håret borde ha sprakat. Släpp mig då! Jag vill inte! Blodstänkta inre scener drar och avskräcker. 

Jag hade tur, Mannen var hemma. Han såg till att få i mig Stesolid och tog mig ut en stund, körde till havet och till Statoil och köpte en massa saltlakrits. Som tur är tar jag inte benso dagligdags och är inte särskilt tillvand, så effekten blir hyfsat stark och jag kunde slockna sen.

Så visst, happy end. Den här gången. Men det känns otroligt otryggt att ha sånt inom sig. Att ständigt behöva vakta sig själv.

Idag är jag lite tröttare, lite mer dämpad, men rastlösheten ligger fortfarande på lur, smyger upp och nerför ryggraden, fast jag ska lura den. På något sätt.

torsdag 22 oktober 2009

Bubbelplast

Jag lever verkligen mycket i mitt eget lilla bo av bubbelplast. Inte så konstigt kanske när jag inte jobbar eller pluggar. Fast å andra sidan känner jag igen bubbel-känslan från när jag har haft rutinjobb också. Nu är det åtminstone inte en försluten sfär av tristess och utmattning, mer självtillräcklighet. Jag är inte helt befriad från empati, men jag går bara delvis in i andra människors liv. Gränser, det där tråkiga ordet, men jo det är tydligare gränser jag tillåter mig att ha nu. Slåss för min rätt att vara töntlycklig (även om det kanske delvis mest är kemisoppan i hjärnan).

Skummar oftast dagstidningarna, fast jag minns sällan särskilt mycket av vad där stod. Omvärlden går inte riktigt in i mig, hakar sig inte fast till engagemang. 

Någon särskilt nobel människa är jag inte, och det finns inte direkt någon giltig ursäkt för att vara en egocentrisk soffpotatis. Men jag skiter i guldstjärnan i himlen just nu.

Tankarna skuttar, borde sova, svårt att sitta still. 

onsdag 21 oktober 2009

Apotekskund

Bara lite introvert pillersnack, för att jag vaknade 5 och inte har haft något bättre för mig än att älta mitt liv som sjuk i huvudet, haha. Fast det finns en positiv sida på saken också, jag har testat att köra utan mediciner och det har aldrig varit någon hit, nu försöker jag åtminstone vara delaktig i min behandling. Har jag lite koll på vad medicinerna gör så känner jag mig inte fullt så mycket som en sjukling när jag tar dem, det blir mer en teknisk pryl.

Hur sköter man inte sin medicinering? Efter anekdata på nätet. Men ärligt talat har jag haft rätt mycket nytta av vad "vanliga konsumenter" haft att säga om sina mediciner. Så jag har spanat runt lite angående min humörmässiga svajighet.

Visserligen känns det i skrivande stund inte som något att bry sig om, lite upp och ner, vadå, så är det väl för alla. Har dock ett litet logiktroll sittandes kvar i ett hörn av hjärnan som obönhörligt tar fram pekpinnen och poängterar att 

  1. jag kan inte vara bombsäker på att inte uppåtsvängarna eskalerar tills jag helt tappar omdömet (jag dricker redan mer alkohol än normalt bara för att det är så kul, och pengarna rinner genom fingrarna) 
  2. deppen blir visserligen inte så långvarig nuförtiden, men ändå intensiv ett par dagar med allt vad det medför när det gäller risk för självskador osv. , och den kommer som ett brev på posten efter varje uppåtskutt 
  3. det kan i värsta fall dra iväg till ett sånt där ruggigt blandtillstånd som i våras (överenergi, sömnlöshet, extremt svarta tankar och smärre vanföreställningar)

Även snyggt listat tror jag inte riktigt på det, men men...

Har telefontid med dr B nästa vecka. Folk på nätet har tipsat om att Abilify kan vara en bov i dramat, att den ger vissa bipolära för mycket skjuts uppåt. Precis vad jag inte ville höra. Ett neuroleptikum som inte gör mig till en sömnig zombie, ingen viktökning, boostar sexlivet och ja, gör en glad och pigg då... Lyckopiller, med andra ord. Men det ska vara hållbart i längden också, suck. Får väl se vad fabror doktorn säger.

Man får passa på att ha kul så länge. 

(Hörde just ifrån en gammal vän, roligt, hon sa att hon läser bloggen så det här är en intern vinkning till henne! )

tisdag 20 oktober 2009

Tillräckligt

Tycker mig alltid hamna i ett gränsland med suddiga konturer, vad är nödvändigt roligt och vad är negativ överstimulans? Nu är en Göteborgsresa på tapeten. Det är ett absolut behov för mig att träffa mina barn regelbundet (särskilt som de också verkar vilja träffa mig). Sedan finns det flera vänner däruppe som jag blir glad av att få en pratstund med. Så på ett plan ger det massor av energi, samtidigt som det lätt blir så att jag kör slut på mig. Det är en väldigt fin linje mellan uppåt och neråt i min hjärna. Jag pratade iallafall nyss med äldste sonen, som jag kommer sova hos, och bestämde att jag stannar tre nätter istället för två. Lite mer tid att sprida ut sällskapslivet och andas emellan.

Som jag mår just nu skulle alla få må. Flyt. Är kär. Har barn som är underbara människor. Är inte rik men räkningarna blir betalda (mest tack vara Mannen förstås). Har en härligt vacker höstbukett på köksbordet och en krämigt god ost att tugga på. Många fina människor att tänka på, en del är nära vänner eller mer avlägsna vänner, en del kanske bara bekanta, men de ger mig kraft att tro på mänskligheten. Kommer t.o.m. jämförelsevis bra överens med min mamma nuförtiden och det är banne mig inte alla som går ihop med sina dagars upphov. Jag har Psyko H som får mig att testa de tankemässiga gränserna, och dr B som ärligt verkar vilja hjälpa på sitt vis. Och nämnde jag Mannen? ;) Jag unnar alla människor den upplevelsen, att få stå så nära någon utan att behöva ge avkall på sin egen identitet. Han försöker inte begränsa mig utan hejar på mig när jag tar mig för något nytt. (Jodå, han har sina svagheter han också. Han är t.ex. patologiskt morgontrött och tidsoptimist. Han kallar sina medtrafikanter för "skånska kärringar". Och så är han rätt dålig på att planera resor, men då får ju jag göra det istället. :))

Ok, jag kanske är lite smått uppvarvad nu men det betyder inte att det jag säger inte är sant. Ibland tror jag att jag faktiskt ser verkligheten tydligare så här, allt det som finns runt omkring oss hela tiden och är fantastiskt. Inte för att jag egentligen tror att var-lycklig-i-nuet-spåret är lösningen på allt, vi måste ju också vara otillfredsställda med här och nu ibland för att förändring ska ske. Men rent krasst själviskt så är jag hellre lycklig med det jag har än olycklig för allt som borde vara, jag är ändå ingen rädda-världen-personlighet, jag är alldeles för småskuret egocentrisk.

Hushållsenergi

Nu har jag diskat och strukit 5 på morgonen. Kaffet är roligt att brygga och smakar underbart. Är ensam hemma så jag sjunger högt till musiken i hörlurarna som jag bär i ett försök att visa hänsyn mot grannarna, ganska missriktat då de antagligen mycket hellre skulle lyssna till originalversionen av Viva la Vida än min karaokeröst - tur att här inte är särskilt lyhört.

Jaha, jag ser det ju själv - kanske lite hypovarning. Det känns osannolikt. Det gör det alltid. Och det var bara några dagar sen sist. Så nej, det är nog bara en liten blipp. Men något har hänt med mönstret, dessa tvära kast och att jag faktiskt är mer tid i sträck uppåt än neråt (även om jag kan vara rejält dyster när jag väl är låg), jag känner inte igen det från förr om åren. Roligare än att vara en vandrande reklampelare för depression men jag är ändå lite nervös för att det ska balla ur helt en dag.

Ett par timmar kvar innan Mannen kommer hem. Det känns hemskt trevligt att inte känna sig ensam när jag är ensam hemma, men ändå tycka att det är tomt och längta. Fast den stackaren är säkert rätt trött och inte direkt på humör för en fru som skuttar runt som en hysterisk spaniel och vill bli aktiverad nu genast på en gång. Jag får tvångsplacera mig framför någon film så kanske jag somnar om. Och vaknar på något helt annat emotionellt ställe. A day in the life.


måndag 19 oktober 2009

Fyrklöver

Lycklig. Det känner jag mig ikväll. Ofta.

Jag vet att det kan verka bakvänt.  Men jag tror allvarligt att jag är lyckligt lottad jämfört med många, även s.k. normala. 

Vanlig

Så plötsligt: en dag då skallen uppför sig som en vältränad hund, varken hoppar och skäller eller tvärvägrar att röra på sig. Kan kolla kontoutdraget med tanke #1 "betala räkningar" snarare än "fy fan så fattig jag är" eller "wheee, shopping!" Äta frukost som inte består av Gott&Blandat. Planera en Göteborgsresa utan att känna att jag måste klämma in maximalt med umgänge på minimalt med tid (ok, det kommer ju hinna ändra sig innan dess, men tanken är god...) Känna att det är ok att bara besvara ett par mail och skriva ett blogginlägg,  inte behöva beta av hela inkorgen eller gömma mig överväldigad från världen. Diska men skita i dammsugningen (som jag ändå har seriöst svårt för pga ljudet som känns som ett överfall på hjärnan). Göra det som känns lagom, överkomligt, respektfullt mot mig själv. Även när jag är "normal" ligger jag inte på en "normal" prestationsnivå, men jag kan ta hand om mig.

Jo, jag har sovit mina 8 timmar.

söndag 18 oktober 2009

Ljusare

Ju längre dagen går, desto bättre känns det. Vi pratade just om att kanske sticka iväg till ett friluftsområde bredvid en sjö, bara ta det lugnt. Idag lyser ju faktiskt solen!

Morgontrött

Redde upp (?) gårdagens magplask medelst stora lass av sprit, sex och socker. Är fortfarande ledsen men lite mindre svartsynt. Förutom den stora krisen i våras (då jag var inlagd fem veckor) har jag inte varit suicidal mer än i små parenteser på ett par år. Det är skillnad. Där tror jag att medicinerna faktiskt är effektiva.

Borde göra tråkiga saker som att städa, men energin är borta. Det får bli som det blir.

lördag 17 oktober 2009

Bly

Har sovit bort större delen av dagen. Det är sånt här som ger mig fobi mot att sova, det går ju inte att undvika för kroppen behöva vila till slut, men fy för sören vad dåligt jag mår efteråt. På gränsen till tårar hela tiden, huvudvärk, svarta minnen, generad för att jag visserligen till viss del kan spela normal men jag kan inte vara det.

Åh vad jag önskar just nu att jag kunde läsa böcker, försvinna in i en annan värld en stund...

Får väl gå och göra något, vad som helst.

Askul

Tog stesolid och hoppade tillbaka till sängen strax efter 6. Sov drygt 6 timmar till. Mår som en överkörd igelkott som legat ute i solen några dagar i sällskap med kråkorna.

Aktivering

Lite tråkigt är det att vara vaken när alla andra sover, det måste erkännas.

Jag har de senaste tre timmarna

  • skrivit snälla saker på nätet
  • skrivit självömkande saker på nätet
  • läst och jämfört flera vädersajter
  • stickat
  • gjort sjukgymnastens styrkeövningar
  • duschat
  • druckit kaffe
  • uppdaterat humördagboken (fast det är ursvårt att göra objektivt)
  • skummat DN utan att minnas vad som stod där
  • frågesportat på vetgirig.nu


Jag har inte

  • gått och lagt mig igen
  • tagit stesolid
  • strukit soffkuddsöverdragen
  • druckit alkohol
  • skadat mig
  • gjort mig av med verktyget i garderoben
  • gjort en backup på lösa hårddisken
  • kommit fram till meningen med livet


Motsträvig

Trist att dåligt samvete inte alls räcker som motivation alla gånger. Ingen sömntablett i natt inte. Jag börjar få jobbig ångest i kroppen, men har ännu mer ångest över att sova en massa och vakna som ett deppvrak med självmordsplaner.

fredag 16 oktober 2009

Önskelista

Fick upp som reklamlänk på gmail "Res till Amsterdam!"

Psyko H sa "Mindre Amsterdam och mer sömntabletter!" Sen drog han upp en enormt ångestskapande episod så det var lite svettigt där i en timme. Fast inget som inte en dos Ikea-terapi kunde bota. Nu sitter jag som en drottning på en blå tron.

Vill ha: Solsken. Champagne. Nätshopping. Prinsesstårta. Vassa saker. Ett badkar. Hög musik. Får väl bara det sistnämnda. :/

torsdag 15 oktober 2009

ImseVimseSpindel

Köpte garn, tänkte att jag kan sticka en halsduk när jag ändå vimsar runt på nätterna. Har lagt upp maskorna, vi får väl se hur det går. 

Skulle ha träffat Psyko H idag, men det blev uppskjutet till imorgon. Känner mig kanske inte så pigg på att gå dit och förklara den senaste veckan, ord ord ord, men jag brukar ju alltid plikttroget gå dit så jag lär väl göra det ändå. Jag vill bara flyta omkring, men känner mig tvungen att dissekera allt som händer. Hm.

Vips så försvann den här dagen. Har knappt gjort så mycket mer än att klänga på Mannen. Inte för att han klagar.

Jag skulle vilja ha ytterligare något självcentrerat att skriva om (eftersom det enda jag kan skriva om är mig själv), något att pyssla med inatt, men det är lite tomt.

Nattamat

Cognac och Marabous mörka mintchoklad är en helt ok kombination. Jag har levt på godis, kakor och frukt idag. Och stekta champinjoner. Försöker titta på förra avsnittet av True Blood som jag har inspelat, men jag måste upp och röra på mig hela tiden. 

För att fortsätta på sömnspåret så känns det en aning hotfullt ibland att gå och lägga sig. Man vet aldrig i vilket tillstånd man vaknar upp. Tack och lov kommer jag sällan ihåg särskilt mycket av mina drömmar nuförtiden, tror det kan vara en medicinbiverkning, jag tycker det är ansträngande att drömma. Pålagrade bilder och tankar som man inte har bett om. Fast några gånger när jag varit lite uppe i det blå så har jag tyckt att drömmarna varit väldigt underhållande, som en cirkus i skallen. Talande katter minns jag särskilt en gång. Men i det stora hela är jag inte särskilt förtjust i att ha omedvetna processer på gång. Psyko H berättade en gång om en kollega som hade haft en hel del läkare och psykologer som klienter, någon av dem hade sagt "Jag har alltid trott att det finns ett undermedvetande, bara inte att jag hade ett." Lite så känner jag också...

Ibland blir mina fixa idéer lite jobbiga. Just nu har jag kommit på att jag vill ha en arbetsstol vid skrivbordet, nu när jag har ett rum att ha datorn i, istället för den vanliga typ köksstolen som jag sitter på nu. Det är förnuftigt i och för sig, skulle vara bättre för kroppen om jag kunde sitta tillräckligt högt och med stöd för ryggen. Men jag blir så ivrig, vill köpa nu genast på en gång. Det är nästan lite blå handduks-varning (internt skämt). Kollar Ikeas hemsida och försöker gissa vad som skulle funka, fast det givetvis är omöjligt utan att provsitta. Som tur är kommer nog Mannen att bromsa, att jag inte absolut måste ta det imorgon (som nu är idag), och jag kan ju inte få hem den utan att han kör bilen, har inte körkort själv. (Och kommer för övrigt aldrig att ta körkort, är livrädd.)

För stunden lyssnar jag bara på riktigt tacky gamla 70-80-90-tals hits. Går igång på Walking on sunshine och Final countdown. 

Om det fanns en röd tråd i det här inlägget så är den sedan länge borttappad.

onsdag 14 oktober 2009

Sömnkaos

Efter en kommentar:

Jag och min störda sömn

En del av min bipolära sjukdom är påverkat sömnmönster. Mitt normala sömnbehov är runt de klassiska 8 timmarna. Är jag deprimerad känner jag mig trött och seg och kan sova 10-12 timmar och ändå vakna trött och på dåligt humör. Är jag hypoman klarar jag mig plötsligt på 3-5 timmar, skuttar runt tidigt på morgonen och tycker alla är tråkiga som sover. Ibland kan jag vara i någon sorts blandtillstånd där jag är överenergisk men har nattsvarta tankar, då sover jag inte heller så mycket men ligger och vrider mig i ångest.

Samtidigt är jag sömnbrists-missbrukare. Jag vet om att det inte är nyttigt för kropp och själ att slarva. Ibland skiter jag hjärtligt i det. Jag kan nämligen provocera fram ett uppskruvat, ofta lätt euforiskt tillstånd genom att inte sova så mycket. Det har varit ett sätt genom åren att ta sig upp ur deppen, något jag gjort spontant utan att direkt vara medveten om det. Nu när jag är medveten har jag dåligt samvete för det, vilket inte alls hindrar mig från att göra det. 

Problemet är att what goes up must come down. Instabiliteten ökar. Det tar inte många dagar innan korthuset rasar. Och ständiga upp- och nergångar sliter på hjärnan.

Jag har inga problem alls med att somna, bara lägga huvudet på kudden. Däremot vaknar jag några gånger på natten. Ofta skulle jag mycket väl kunna somna om ifall jag försökte, istället för att sätta mig med en kopp kaffe vid datorn och slösurfa.

Jo, jag har fungerande sömnpiller (nitrazepam är bäst, propavan funkar också) men tar dem sällan. Det bär mig så emot. Nästan så att jag har lite fobi mot att sova, jag associerar mycket sömn med att vara låg och trött.

I natt borde jag sova ordentligt. Men jag orkar inte konfrontera sömntabletten. Jag vet vad som är bäst och gör tvärtom. Min inre trotsiga barnunge regerar.

Tjatter

Så frustrerande när orden tumlar runt som ett planktonstim i huvudets ocean men jag inte har något att säga. Vet verkligen inte vad jag skulle skriva, vad jag gör här just nu, samtidigt som jag har ett närmast fysiskt behov av att kommunicera, skratta, existera. Sedan 4 har jag varit vaken och otåligheten gnager i mig. Har redan mailat folk och skrivit på något forum, och jag kan inte få ur mig hur mycket nonsens som helst. Jag vill vara engagerad, men allt simmar bara rakt igenom skallen utan att lämna andra spår än tillfälliga vattenvirvlar.

Skit också att Mannen ska jobba idag, och den enda kompis jag egentligen vill umgås med här i stan är nog bortrest. Hade jag råd skulle jag dra till Göteborg nu på studs. Jaja.

Om 10 min ska jag väcka Mannen, då kan jag dra igång med disken, är det inte rätt skrattretande att se fram emot dagens diskomgång, jag är inte ens det minsta städfreak! 

tisdag 13 oktober 2009

Soffliggare

Dagen blev sådär jättelugn trots att jag faktiskt känner mig rätt energisk. Ok, jag sov nyss i soffan någon halvtimme, blev ju tidigt imorse, nu är jag pigg igen. Mannen är ledig, vi åt lunch ute och handlade lite mat, sen har vi bara häckat i soffan, ätit äppelpaj och fortsatt se på Medium. Hon har ett sånt gullegulligt familjeliv som jag kan relatera känslomässigt till just nu. Även om jag inte alltid kan se ett helt avsnitt utan att somna till, men det gäller all tv och film.

Ibland vill jag bara skratta åt kontrasterna. Är det här verkligen mitt liv? Dr B ringde, han hade fått ett meddelande från akutläkaren. När jag sa att jag mådde jättebra lät han lite fundersam. Jag sa bara att det hade varit snurrigt i helgen men det gick över. Så det blir att jag får ringa om det är något, annars har jag en telefontid i slutet av månaden. Konstigt sånt där, just nu känns det förstås som om jag aldrig mer kommer att må dåligt. Jag är trögfattad som tusan, känslomässigt trögfattad, jag är rent logiskt mycket medveten om att svackorna kommer, vet en hel del om vad som händer och hur det yttrar sig och vad jag kan behöva göra, men när det inträffar står jag ändå där som slagen av blixten.

Skit samma. Just idag mår jag bra! Imorgon får jag roa mig utan Mannen (han jobbar 24-timmarspass). Men något kan jag garanterat hitta på. Jag har egentligen inga problem med att vara ensam, det är bara att jag hellre är med Mannen om jag har ett val...

Segskrivet

Jag mår oförskämt bra. I detta fall är det verkligen oförskämt, eftersom jag inte gjort något vettigt för att må så, snarare tvärt om. Livet är komplicerat.

Vi bakade focaccia och jättegod äppelpaj igår, sen ett glas vitt vin och soffan och prata. Mannen är modig, både frågar och tacklar svaren han får. Han tyckte att jag borde skriva om vissa saker men jag är ytterst tveksam, eller snarare övertygad om att det vore en urkass idé, så kanske jag gör det i min enkvinnas-blogg bara för att spara det någonstans. Så har jag något lagom okvalificerat att pyssla med så här en tidig tisdagsmorgon.

Det tar verkligen osannolikt lång tid för mig att skriva något, vad som helst. Som om mina ord har många långa, trånga gångar att kravla sig igenom innan de når ytan. Jag känner dem krylla därunder fast marken här uppe ser öde ut. Bara en observation.

Kaffe.


måndag 12 oktober 2009

Ordletande

Mår bra idag. Väldigt bra. Hur jag nu ska kunna förklara det för Mannen när jag var ett sånt tvättäkta psykfall igår. Känns som att jag är skyldig honom en förklaring på ett och annat, men det är svårt för mig att se vad jag behöver klargöra i mitt beteende och mina tankar om jag inte råkar få precis rätt frågor, inte ovilja från min sida utan bara att jag inte alltid fattar vad andra inte fattar, och heller inte alltid kan formulera det som är bilder och intryck i min hjärna, snarare än något verbalt. Men Mannen förtjänar att inte bli utesluten.

Tvärvägrade psykakuten igår och det är jag glad för. Jag är inte ett dugg suicidal så vad skulle de ha gjort? Gett mig en Atarax och en klapp på huvudet? Det kan jag göra själv utan att sitta tre timmar i ett läskigt väntrum först.

Det är intressant att inte ha så många ord fast man har många tankar. Jag ska gå och göra lite praktiska, här-och-nu saker.

söndag 11 oktober 2009

Aritmetik

Ångest.

Har börjat räkna igen. 09-10-11 - talserie. 2009-10-11. Tre nollor och tre ettor 3*3=9  3*9=27  2+7=9  3^3=27  9*9=81  8+1=9  9*10=90  9+0=9  9*11=99  9+9= 18  1+8=9  jag behöver nog inte fortsätta.

Jag vet att det är knäppt. Jag kan inte sluta. Och det finns fler datum framöver. 17. 18. 20. 23. 29. Äh. Om jag ens vore mattenörd, men det är ren ångest. Jag tror att något ska hända. Fanfanfan.

lördag 10 oktober 2009

Kvarlevor

Mannen jobbade igår, han jobbar dygnspass så då är han borta hela natten också. Han fick hantera mig över telefon, stackarn, för jag fick ett kraftigt ryck av rastlöshet och sug efter icke-bra saker. Nu i efterhand ser jag att det kanske hängde ihop med ett telefonsamtal tidigare på kvällen, någon okänd som ville prata om sina sekt-erfarenheter. Det kan verka så oskyldigt, man sitter och babblar gamla anekdoter, som lumparminnen, skrattar och ojar sig. Men mörkret som ligger därunder finns fortfarande kvar hos mig, även om jag byggt många lager av ljusare minnen ovanpå.

Kanske är det en del av livet, att lära sig acceptera att man kan inte fixa allt hos sig själv. Smärta och osäkerhet kommer att finnas kvar. Förhoppningsvis kan det lära en lite ödmjukhet och att inte ta det ljusa i livet för givet.

fredag 9 oktober 2009

Ryggrad

Sjukgymnasten hade fått ut svaret på min MRI av ryggen, och den förslitning på facettleder (spröten som sticker ut från ryggkotorna) i ländryggen som syntes där stämde helt överens med hennes bedömning av mina symptom, så hon var väl rätt nöjd med att ha träffat rätt. Nu ska jag fortsätta göra styrkeövningar hemma, och promenera. Kanske börja jympa försiktigt, det är längesen nu, men jag vet ju att jag tycker det är kul bara jag kommer igång och får lite kondis. Gym ger jag upp alldeles för lätt, behöver känna lite grupptryck. ;)

Hon är en väldigt trevlig person, inga konstiga reaktioner på mitt psykfalleri utan snarare intresse och empati, så det var hemskt kul att hon sa att hon tycker att jag är trevlig och lätt att jobba med. Och faktiskt, jag kan själv se att på senare år har jag har blivit bra på att samarbeta med vårdpersonal. Visst är det fullkomligt absurt om man ska behöva vara en "duktig patient" för att bli bra bemött, men samtidigt är de bara människor och reagerar i högre eller lägre grad på mitt beteende. Det finns totalpuckon, vandrande katastrofer, men annars är många möjliga att hantera om man har tålamod och försöker se saker även ur deras perspektiv. Jag tror jag börjar hitta ett läge där jag kan vara icke-aggressiv men ändå få saker jag vill ha.

Nu är min hjärna kokt så jag får hitta på något lagom intelligensbefriat att göra.

Förnöjd

Gick upp 05.30 men det är ok, jag somnade före midnatt. Har så jäkla kul ihop med Mannen, vi satt bara och pratade och skrattade hela kvällen.

Kanske har medicinförändringen börjat stabilisera saker nu, jag vill iallafall tro det. Jag är inte speedad, bara ganska glad och nöjd, inte med allt i livet, men med det jag behöver mest just nu, familjen, lugn och ro.

Hinner väl inte filosofera så mycket mera, ska till sjukgymnasten strax. Har inget emot att gå dit, hon är trevlig och förhoppningsvis (även om jag inte är direkt förväntansfull) kanske övningarna ska hjälpa, men att behöva klä på sig och göra sig iordning är det som tar emot - fast jag redan varit uppe i flera timmar. ;)

torsdag 8 oktober 2009

Korkeken

Tror det är inverterat vårväder ute - regn, sol, regn. Väldigt skönt att se regndroppar med en fönsterruta tryggt emellan.

Mår rätt bra men inte för bra. Tänkte supa till lite försiktigt ikväll. Laga kycklingpaj med Mannen, kanske se ett par avsnitt av Medium. Just idag är jag väldigt nöjd med att leva stillsamt, omärkvärdigt, ointellektuellt. Bara spegla mig i min kärleks ögon och stänga av den stora världen.

Hade ett rätt intressant snack med Psyko H om oberoende/beroende, hur det yttrar sig hos mig. Han sa att han har en bild av mig som en mycket autonom person som vill gå mina egna vägar, och Mannen har också ofta sagt att han ser mig som envis och självständig, vilket blir rätt lustigt att höra när självbilden är att jag är väldigt mesig och låter mig styras hur som helst. Den synen på mig själv kommer kanske dels från att jag haft långa perioder i det förflutna då jag verkligen låtit mig trampas på, även om jag haft trotsiga perioder också. Dels har jag någon sorts ouppnåeligt ideal av att vara totalt obunden, en tjuren Ferdinand under korkeken, vilket funkar sådär när man samtidigt älskar att ha människor omkring sig. Lite lättare har det ändå känts sedan jag insåg att alla människor som lever i ett högteknologiskt samhälle är enormt beroende av andra, jag kan inte fixa rent vatten eller värma lägenheten eller skaffa fram en liter rågmjöl på egen hand. Ferdinand passar inte in. Långsamt lär jag mig att sammanhang med andra människor inte automatiskt behöver betyda en tvångströja. 

Har mycket att tänka på här. Men nu ska jag krypa ner i soffan och skåla med Mannen.

onsdag 7 oktober 2009

Fotnot

En snabb blixt av medvetande: sitter fem en onsdagsmorgon och dricker min andra kopp kaffe, målar naglarna skalbaggssvartgröna och mimar med stora gester till All by myself - kanske borde ta det lite lugnt idag, haha.

Tänk om man vore en djävulssopp...

Glasmosaik

Middagen i söndags gick väl bra trots att jag inte alls var upplagd. Det är ändå kul att träffa Mannens barn. Men oj så trött jag blir av sånt.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt! Måndagen åt jag lunch med Mannen och en person till, och fikade med en kompis. Efter det kände jag mig som en krossad busskur, små flagor överallt, begränsad utsikt, inget skydd mot vinden. Rastlös på det mest obehagliga sättet, satte mig några minuter framför tv:n, gick omkring och plockade med saker utan att egentligen orka göra något, satte mig igen och bankade nävarna i soffan. Kom till slut på att ta fram spikmattan, och det hjälpte tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig.

Men tisdagen ljusnade det lite. Blev på bra humör när Mannen kom hem. Höll mig i övrigt för mig själv, och det funkar ju bättre då, även om det blir alldeles för tråkigt i längden.

Planerar en nyårsresa upp till min mamma, vilket är modigt i sig, även om hon och jag är lite mer på samma våglängd nuförtiden än förr. Men ena sonen och hans sambo följer med, vilket känns tryggt. Har just upptäckt sporten med att jaga SJ:s billiga biljetter - för oss tre blir det minst 4000 kr billigare enkel väg än normalpriset! Helt sjukt.

Hos Psyko H i torsdags gjorde vi en tidslinje över mitt liv. Helvete vad obehagligt det är att minnas, och då menar jag inte bara jobbiga händelser utan överhuvudtaget, själva minnesprocessen, att behöva släpa på gamla jag som man aldrig kan bli av med, att ha huvudet fullt av bilder och associationer man inte har full kontroll över. Det känns som något hotfullt som står tätt bakom ryggen och inte låter sig fångas. 

Jag skulle nog ha valt det blå pillret.

söndag 4 oktober 2009

Pseudoilska

Spritter i benen, fast inte av ljus och glädje. Vill kasta saker, porslin, möbler, sånt som skulle säga "krasch" och bli jobbigt att sopa upp. 

Vet inte riktigt vad det här är, har ingen aning om varför jag är arg och krypande rastlös. Visst blev jag lite triggad av pratet om resor igår, men bara jag får andas lite så är det högst överkomliga problem, jag är inte tvungen att åka någonstans, det går att anpassa resan, osv. Kanske är det en kedjereaktion, en stark känsla sätter igång andra starka känslor under ytan, och så står man där med en sopptallrik i kasthanden. Nu är jag oftast inte så extremt impulsiv, så det blev inget krossat, även om jag såg sekvenserna i huvudet om och om igen, inklusive vad som kan göras med vassa skärvor. Mannen fick som oftast rycka in och lugna. När jag är agiterad på det sättet hjälper egentligen bara kraftiga sinnesintryck, och helst att bli omhållen hårt (fast bara av någon som jag litar på till 110%, alla andra ska hålla sig på 5 meters avstånd).

Det gick tydligen inte över av lite sömn som jag hoppats, men nu får jag skärpa mig rejält, ett par av Mannens barn kommer på middag idag. Är iofs bra att behöva ta itu med matlagning (behöva och behöva, Mannen kan också laga mat, blir säkert att vi gör det tillsammans och det är ju roligast). Får sysselsätta mig ett tag nu med att filosofera över det viktiga ämnet efterrätt.

lördag 3 oktober 2009

Beslutsångest

Nu regnar det igen. Jag är så himla fjompig, hatar kall blöt vind i ansiktet, är det för uselt ute finns det inga dåliga kläder vad mig anbelangar, bara dåligt väder. Så inga hurtiga stavpromenader när det är så här. Känner mig lätt klaustrofobisk.

Egentligen inte dåligmående. Eller kanske. Igår var en riktig mysdag. Men åkte på rejäl ångest i förmiddags, en sån där krypa ihop till en boll, skaka och snyfta-attack, när Mannen började prata om att åka till Berlin (finns släkt att hälsa på där). Sen skäms jag för att vara en sån mes, Berlin är ju inte andra sidan jordklotet precis. Svårt att veta ibland vad som är orimliga farhågor som ska utmanas och kommer att lösas upp som dimma i solljus när man väl är där, och vad som är empiriskt välgrundade försiktighetsåtgärder. Är plötsligt så ohyggligt trött på allt vad psykisk instabilitet heter. Vill för allt i världen inte sänka mig själv och i värsta fall bli inlagd igen, kanske krävs det just nu att jag blir enormt tråkig och fast i rutiner. Jag har redan ett stort projekt att konfrontera, att resa till min mamma vid nyår. Det räcker. (Eller så kanske jag tänker helt tvärtom imorgon.)

fredag 2 oktober 2009

Egenkärlek

Ett par sänkta dagar. Som vanligt. Jobbigt sitta-på-nålar-rastlös igår kväll, men nu när jag vaknade vid 4 kändes det som om världen hoppat rätt igen.

Tänkte vidare angående självskadandet... Som säkert många andra så är jag en blandning av självständig och osjälvständig, vill vara unik och vill anpassa mig. Kanske har jag svårare än en del att få det här att gå ihop. Har tillbringat många år i miljöer där det kändes nödvändigt att försöka följa med strömmen och inte synas, det är nästan en reflex att vara diplomatisk och "snäll". Samtidigt finns en kraft som kämpar för mig själv med näbbar och klor, som vill kräva saker för egen del. 

När jag låter bli att skada mig för att andra tycker att det är ohälsosamt och destruktivt och jobbigt så känner jag mig övergiven, som att jag förväntas för tusende gången att gå in i en "snäll" identitet som osynliggör mig (jag skriver "snäll" för jag tycker inte att det är fel med äkta snällhet=godhet och vänlighet, utan jag pratar om "snällhet"=tystnad och anpassning). Det som borde vara positivt upplevs som en fälla. Till slut gör man som en fångad räv och biter av sin egen fot hellre än att sitta fast. Visst kan självskadande uppfattas som ett stort misstag, men jag måste ge mig själv rätten att begå misstag, fatta korkade beslut och leva med konsekvenserna, annars dödar jag min själ. Det har varit mycket lättare att hantera impulserna de senaste dagarna, sedan jag bestämde mig för att jag får om jag vill. Nu hittar jag lättare argument för varför jag ändå inte vill. Just nu. Och tankarna anfaller mig inte alls lika ofta.

Idag ska jag försöka att bara ha det extra trevligt med Mannen. Regn och rusk ute, men man behöver ju inte gå ut. :)

onsdag 30 september 2009

ToR

Stockholm var härligt!! Åh, vad jag längtar tillbaka dit ibland, även om jag trivs rätt bra där jag bor nu också.

Har åtminstone för stunden inte alls lika mycket problem med självskadetankar, men jag var tvungen att göra en helomvändning: istället för att försöka mota bort tankarna, distrahera mig, tänka positivt, så tillät jag mig att tänka så mycket och ingående på självskadandet som jag bara ville, sa till mig att det är mina tankar och inget någon annan ska kontrollera, satte upp ett framtida datum då jag får skada mig om jag vill, och påpekade för mig själv att självskadandet alltid kommer att vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt, för jag kan ju inte backa tiden och rensa bort alla minnen. Väldigt mycket av spänningen och ångesten släppte, tror knappt alls att jag tänkte på självskadandet igår.

Nu ska jag packa upp, och känna att det är mysigt att vara hemma också. Det ser ut att vara kallt och klart ute, så en riktig höstpromenad ska det nog också bli. 

(Det tar kanske någon dag eller två innan jag går en bloggrunda, men jag tänker på er!)

söndag 27 september 2009

Kulglass

Har ett antal gånger fått höra från folk att jag är stark. Ett sånt jävla skämt. Jag som mest bara flyter med, minsta motståndets väg. Är jag lättad eller skuldmedveten? Varför välja? Lassa på känslorna bara. Jag vill ha en kula av den och en kula av den och en kula av den, och strössel på.

Tror jag kommer ha roligt i Stockholm iallafall. Härligt att resa med Mannen, det är aldrig något tjafs. Vi ska bo på ett mysigt hotell i Gamla Stan, ett sånt som har en liten skramlande träinredd hiss och nyckel istället för magnetkort till dörren, vi har bott där förut. Träffa ett par underbara små grabbar. Jag ska gå ensam på stan och bara titta, ta in all rörelse som ett vitt tankedödande brus, kanske något museum, jag gillar muséer. Bara några timmar nu...

Ska jag ens bry mig om att upprepa mitt mantra "jag borde sova nu", det betyder ju lika lite för mig som "wsg slkpu opsf mx".

Något i natten påminde mig om ett övergrepp när jag var 14, sånt jag trodde att jag kommit över, men det kanske är mer att jag inte överreagerar så ofta snarare än att känslorna försvunnit. Kanske är det friskt, att kunna tycka att en hemsk händelse är hemsk. Jag är lite påverkad just nu, men jag kommer att kunna lägga det åt sidan med dagsljuset.

lördag 26 september 2009

Nygammalt

Ska försöka låta bli att skriva om självskadetankarna här, det blir bara tjatigt, jag får ta det privat. Det håller ju på nästan hela tiden, inte bara vid speciella tillfällen utan typ en gång i kvarten hela dagarna. 

Mannen hittade iallafall på något, vi drog till Helsingör och köpte sprit. Det låter väl ganska depraverat? Nu är vi inte såna storkonsumenter, ett sånt här inköp räcker kanske ett år. Trots att danska kronan gått upp så mycket (eller den svenska sjunkit) sparar man fortfarande ganska mycket. En flaska Remy Martin (god cognac) var bortåt 130 kr billigare där. Och inte minst så är det småkul bara att vara  ute och fara, sitta tätt tillsammans och se på havet. 

Tillbaka på svensk mark stötte vi på ett gäng medlemsvärvare från min gamla sekt. Mannen snackade med dem en kort stund, jag höll mig åt sidan, hade väl kunnat stöka lite med deras huvuden men usch, vill inte involvera mig. Fortfarande påverkad av gammal tid, förbannad att jag inte har tjockare skinn än så.

Men kvällen hemma var mysig, och nu ser jag mycket fram emot Stockholm söndag. Inga misstag är för stora för att man inte ska göra om dem, normalförloppet är ju att jag faller platt på näsan efteråt, men jag går in i det med öppna ögon. Vad det nu säger om mig.


fredag 25 september 2009

Vasstandat

Märker kanske lite av medicinsänkningen nu, kombinationen rastlös-trött känns igen från tidigare farmakologiska experiment. Kommer lägga sig om några dagar när kroppen ställt in sig. Skönt på ett absurt sätt att ha så pass mycket erfarenhet av sånt.

Mår komplext. Spänd-lycklig-störd-lugn-glad-irriterad-kärleksfull-reserverad.

När jag röjde senast i sovrummet dök ett undanstoppat knivblad upp. Det räcker för att röra upp allt möjligt. Just på det området känner jag mig lite hopplös. Även om jag inte utövat just den lasten på över 1,5 år, förutom ett minimalt återfall i början av sommaren,  så minskar inte tankarna på det. Jag får kämpa mot det ofta, ofta. Känner mig som värsta missbrukaren. Det blir inte alls lättare med tiden, inte alls. Är inte ens särskilt stolt över att jag låter bli, det känns mest som en eftergift till omvärlden. Inte störa, inte äckla, inte skrämma.

Pratade en lång stund om det med Mannen igår, respekt till honom för att han vågar lyssna och fråga, det är ju inget lätt ämne för honom heller. 

Nu får jag hitta på något konstruktivt att göra idag. Ska börja med att göra sjukgymnastens övningar, små spänningar av muskler och centimeterlyft som ser oerhört banala ut men är jättejobbiga! Och sen något roligt, har inte direkt bestämt mig för vad, får rådgöra med Mannen (dvs. tvinga honom att hitta på något ;) )

onsdag 23 september 2009

Hörselminne

Sov middag ett par timmar och bromsade in. Sömn är häftigare än stesolid. Inte värre än att jag fortfarande känner mig glad och nöjd.

Det blåste rejäla vågor idag. Fascinerande att vara stammis på en restaurang, det har jag aldrig varit förut, man kommer dit när det är mycket folk och får strax glada miner och ett fönsterbord med havsutsikt. Lax och saffransrisotto, sånt kan jag leva med.

Lyssnar på en samling 70-talshits. Många av låtarna suger, men det är intressant att ägna sig åt en stunds sentimentalitet - inte nödvändigtvis i betydelsen längtansfull, men känslosam, ja. Sån jävla tur att man slipper vara tonåring igen.

Miniperfektion

Kanske är det bara en morgongrej, men jag känner mig... tillfreds tror jag ordet får bli. Livet är inte direkt fulländat (hallå, jag kom just hem från min rutinmässiga besiktning på psyk med famnen full av recept på sinnesförändrande droger) men kanske lite småperfekt ändå så där i ena hörnet. 

Mår väldigt bra av att umgås med Mannen och han anstränger sig verkligen för att ställa upp. Nu har han nog fattat lite att mina uppåtsvängar kan ses som ett förebud om en nedåtsväng och bör kontrolleras, och har börjat fråga mig om det är blå handdukar-varning när jag börjar snurra iväg (blev löjligt fixerad vid handduksinköp under en hypomani i augusti) - det är en lättnad att ha någon i närheten som är medveten om mer än den glada fasaden, för mitt eget omdöme funkar inte alltid till 100%. Sedan gör han allt för mig på andra sätt som jag inte ska gå in på här, skriver det bara som en vinkning till honom om han läser detta för han vet vad jag menar... Dessutom känner jag att jag kan göra saker för honom, jag förundras men tror ändå på honom när han säger att jag gör honom lycklig, vi tillsammans är större än summan av delarna. 

Är lite återhållsam med att skriva om mina barn här, de har sitt liv, men de gör mig också väldigt lycklig. De är bra människor, kan inte tänka mig något man mer kan önska om sina barn.

Det är grått och blåsigt ute, men ändå vackert, höstkrafter. Lönnen utanför fönstret har börjat skifta färg. Jag blir alltid lite förvånad när årstiderna växlar. Det är en ny upplevelse varje gång. Förändring finns.

Utveckling? Jag tror att jag just nu är nöjd om jag inte avvecklas. Det låter nog snävt, ett pyttelitet liv, men liv överhuvudtaget är inget jag tar för givet.

Behandlad

Tog ingen sömntablett, så nu är jag uppe och spökar vid midnattstimmen. Det måste vara något med sömncykeln som gör att jag ofta vaknar efter två (eller fyra) timmar. Att somna har jag inte det minsta problem med, ner med huvudet på kudden bara, det är att fortsätta sova som är - som bekant och inte minst psykologiskt - en stötesten. 

Pillersnack: Besöket hos dr B gick bra, han är lätt att ha att göra med. Jag ska sänka Lamotriginet en aning och se om något händer, är möjligt att den pushar mig lite väl mycket uppåt (den har en antidepressiv effekt), så här frekvent uppvarvad brukar jag inte vara. De övriga medicinerna vill jag helst inte röra, litiumvärdet ligger bra och Abilify verkar jag behöva, jag glömde ta den i en vecka nyss och fick snart skumma tankar i huvudet som försvunnit igen nu när jag tagit medicinen igen i några dagar. Även om det var klart osmart att inte ta den som jag skulle så är det bra att få en konkret påminnelse om att medicinerna faktiskt hjälper mig också. Nu ska dosetten skötas minituöst. 

Som alltid när jag sitter där i korridoren utanför "min" psykavdelning kommer minnen från alla inläggningar tillbaka... åsynen av en man i tofflor och landstingets blåa byxor som hasar fram och tillbaka bakom glasdörren och jag känner ledan, oron. Minns hur rädd jag varit för att inte fixa det, att den destruktiva kraften skulle vinna till slut, nätterna då jag frenetiskt gått fram och tillbaka, fram och tillbaka, överlevt sekund för sekund. Jag vill aldrig dit igen, men på något sätt vill jag inte heller ha det ogjort, jag har lärt mig mycket om mig själv. Kanske hjälper det mig idag att uppskatta små positiva saker. Mitt liv är väl lite knepigt men jag känner mig inte som en olycklig människa!

tisdag 22 september 2009

Nattro

Det är inte utan att jag känner mig lite dygdig för framåt midnatt sa jag till mig själv att nu räcker det, inga fler projekt, tog en sömntablett (det bär alltid emot lite, Mannen fick påminna mig), lade mig på spikmattan med lugn musik och somnade faktiskt. Och när jag vaknade till vid halv tre tillät jag mig själv att somna om. Vaknade vid sju pigg men bara en liten aning speedad. Skönt, för jag vill inte klättra på väggarna när jag träffar dr B idag, vilket kanske är lite bakvänt tänkt för egentligen är det bra antar jag om han ser mig när jag är i extremlägena, men man värnar ju om sin värdighet också...

Mitt energiryck igår inkluderade förstås ett brödbak, focaccia med oliver och tomater, så Mannen blir nog glad när han kommer hem från jobbet snart. 

måndag 21 september 2009

Hårnålskurva

Det är en så märklig upplevelse när det vänder riktigt tvärt, på ett par timmar, utan synbar anledning. Motsträvigt bestämde jag mig för att gå ut på en promenad för att det är nyttigt. Det gick snabbare och snabbare, musiken i lurarna började låta bättre, solskenet blev starkare. Stack ner på stan och shoppade nya jeans. Ringde Mannen mest för att höra hans röst. Nu någon timme sedan jag kom hem har jag hunnit sätta igång projekt diska, tvätta, städa badrummet, röja ur en förvaringslåda (herregud vilket förråd av bandage jag hade där) samt skriva lägesrapporten till dr B. Ingetdera är förstås klart ännu... nu ska jag försöka andas lite och strukturera mig, leta upp var jag har lagt kompassen. 

Oföretagsamhet

Känner mig sorgsen. Tyngden i kroppen. Jag kan göra saker om jag sparkar mig själv i ändan, men ingenting flyter, ingen entusiasm. Mest fastnar jag planlöst surfande och minns knappt vad jag läst. Annat hamnar på "jag borde"-listan snarare än på "jag vill", just idag är det tomt på "jag är tvungen" så risken är väl att knappt något blir gjort. Skulle behöva en personlig arbetsledare som körde med mig, "diska kaffekoppen", "ta ut soppåsen", "ladda mobilen".

Visst försöker jag tänka att det går över, enligt all tidigare erfarenhet går det alltid över, men sen kommer tanke B: och enligt samma erfarenhet kommer det alltid tillbaka snart igen.


söndag 20 september 2009

Småsnack

Är lite lättare att andas nu. Har inte gjort något särskilt, det verkar behövas ibland. Vadat längs strandkanten med känslan av att det kanske var den sista sommardagen. Tittat på reprisen av "Här är ditt liv" och med skadeglädje njutit av tanken att aldrig komma behöva utsättas för något sådant. Har målat naglarna i flera lager och förstås lyckats repa lacket på ena handen innan det torkat helt, och ryckt på axlarna åt det. Nu ska vi snart göra pizza.

Försöker tänka att det är ok att vara lite trött och seg, att det inte är farligt, att det kanske rentav är något att ta tillvara på...

Kravmärkt

Blev ändå stesolid och tre timmars sömn till, nu känner jag mig klarare i huvudet. Längtar plötsligt ut, jag har inte tagit en ordentlig promenad på ganska många dagar. Luft, ljus.

Det tornar upp sig framför mig, kravet att se situationen som den är. Att jag bara kommer en bit genom att skärpa mig, eller inte skärpa mig och hacka på mig själv för att jag är så lat. Att inse att även om min problematik sitter i skallen och är osynlig och därför inte räknas (det där man brukar klaga på att andra tycker, fast man tänker så själv), så kan den ta livet av mig, är en fiende som inte ska underskattas. Behöver hitta min egen balans, och inte ta den enkla vägen ut och lyssna på en omgivning som inte alltid uppfattar läget. Ganska ensamt känns det, men ansvar är ett ensamjobb.

Nattöppet

Verkar som det är slutsovit nu, vaknade 2, halvslumrade av och till fram till 4. Att det aldrig kan vara lagom. 

Dras till och fruktar att sväva upp i taket igen. Orkar inte. Vill helst inte dämpa med piller för ofta även om det kan hjälpa. Det får bli strikt förbud mot sociala aktiviteter, mycket tråkig tv, spikmatta på kvällen och andning. Vet inte hur långt min självdisciplin kommer att räcka.

Givetvis är det första jag tänker på att resa bort, och nu råkar vi sedan länge ha en tripp till huvudstaden inplanerad nästa helg, lucky me. Hoppar jämfota i huvudet av förväntan. 

Och här skulle jag ha skrivit något annat men jag är för virrig.

lördag 19 september 2009

Dagsform

Ja, dagsformen är väl sådär. Sov en stund på eftermiddagen igår och sen en hel natt. Känner mig bakfull utan alkohol. Men självmordstankarna som började krypa inpå igår har backat lite igen, är nog inte så allvarligt utan bara ett eko av gamla tider. Mest känner jag mig pinsamt patetisk för att jag inte hanterar mitt liv bättre, och dessutom låter världen se det (och nu skriver jag givetvis om det här i bloggen, vadå drama queen). Trött. Självmordstankarna dyker upp som det ultimata flyktbeteendet. Känner ändå tillräcklig förankring, starka trådar till människorna och världen, för att låta det stanna vid fantasier.

Försökt skriva på lägesrapporten till min läkare, ska dit på tisdag, men den blir onödigt negativ så den får vänta tills måndag, kanske kan jag vara mer objektiv då.

Ska ändå försöka göra roliga saker idag, inte ge efter helt för svartsynen. Ägna mig lite åt en överraskning åt Mannen, gå på bio även om jag lär somna mitt i, köpa en blomma till mig själv för att jag trots allt lever.

fredag 18 september 2009

Seeeeeg

Ont överallt. Känns som influensa i kroppen fast jag har inte det minsta halsont eller hosta, det är nog bara klassisk utmattning. Tankarna splittras i små glasfragment så fort jag släpper greppet. Men mellan varven kan jag skärpa till mig. Har varit och handlat mitt i åldringsracet (fredag eftermiddag och pensionsdag). Läst några bloggar och slängt iväg korta kommentarer ibland. Har inte orkat laga mat, hetsäter godis utan att känna vad det smakar, men tror Mannen kommer fixa ihop något.

Försöker vara lite gladare ändå pga något roligt som kom i mailen, känner mig inte så glad som jag borde blivit men det är väl för mycket begärt just nu. Det blir nog bra sen. Kanske.

Talkshow

Jag försöker skratta åt ironin, men det går trögt. Igår, efter ytterligare en halvsoven natt med snurrande tankar hade jag ett psykologsamtal på morgonen. Låt se, här har vi en person som är totalt slutkörd efter att i två dagar ha pratatpratatpratat. Vad göra? Jo, personen borde förstås sätta sig och prata intensivt om personliga saker i en timme. Psyko H ville knappt sluta. Jag vinglade när jag gick därifrån. Givetvis borde jag ha stannat hemma istället.

För mig blev det en sorts illustration av det jag på sista tiden upplevt ofta. Folk kan ha svårt att läsa mig, även de som känner mig. Jag försöker vara öppen men jag lyckas nog inte så bra.

Sedan sov jag av och till under eftermiddagen. Tog ett par stesolid, sov ett tag till. Vaknade och tänkte att det finns inte en chans i helvete att jag sover något inatt nu, men jag gick och lade mig och slocknade i 8 timmar. Men säg nu inte att det är skönt att jag fick sova. Sova suger. Jag har huvudvärk, vill ömsom gråta och ömsom kasta saker, tänker att jag borde krypa under en sten och aldrig mer komma fram.

Äh, nog om det.


torsdag 17 september 2009

Förnekelseskrift

Det är underbart att träffa människor man tycker mycket om. Jag har haft så roligt dessa två dagar, och även om alla konversationer och intryck snurrar som en centrifug i huvudet nu så känns det som om jag inte hade kunnat avstå.

Som jag konstaterade när jag pratade med R igår så har jag enormt svårt att i praktiken utöva många av de saker som jag vet att jag borde göra för att sköta om mig. Jag kan ofta vara väldigt medveten om hur jag mår (vare sig det är uppåt eller neråt), beskriva, säga "nu borde jag göra x och y". Och sen går jag och gör tvärtom. Jag ska inte träffa folk intensivt under kort tid, hålla igång en engagerad konversation 14 timmar i sträck, och sen dessutom göra om samma sak nästa dag. Jag ska inte slarva med mediciner. Jag ska inte ta ett glas vin istället för sömntabletten. Jag ska inte sitta här före 5 på morgonen och dricka kaffe och febrilt försöka förmedla mina tankar. Jag märker själv - inte alltid, men iallafall just nu - att jag befinner mig där på gränsen mellan sammanhållen kompetent fasad och kaos. Men gör jag något åt det? Jag går och sätter på en kopp kaffe till.

Glappet mellan intellekt och känsla är så stort. Beskrivande och förklarande undertexter rullar ständigt i min hjärna men det ändrar inte handlingen i filmen.

Det finns väl ändå någon sorts hopp antar jag, på vissa områden har jag trots allt kunnat ändra beteende en hel del under åren, bara jag kommit till någon sorts acceptans av att problemet faktiskt existerar. Men just nu vill jag inte acceptera att jag de facto underhåller humörsvängningarna och aktivt framkallar ångest. Just så: jag vet om, så här är det, med exakt den vinkeln på knäet och kraften i steget lägger jag krokben för mig själv. Insiktsfull. Och sen välter jag mig själv igen. Tar fram tumstocken och mäter exakt var nedslagsplatsen hamnade. Gör om det igen.

Låter jag inte rätt samlad ändå när jag skriver detta? Stavar rätt, håller tråden någorlunda, lite långsökta metaforer kanske men jag tror ändå att det är rätt begripligt. Inte märks det så tydligt att jag skrivit i 45 minuter med tankarna studsande som pingisbollar och själv inte vet vad poängen med inlägget skulle vara. Snacka om skenbar kompetens.

måndag 14 september 2009

Snigelpost

Brevet har en förskräckande logga. Nu? Vad gör det här nu i vår brevlåda? Inte nu, det skulle inte komma ännu, jag är inte tillräckligt förberedd och jag trodde idag bara var en dag med vackert väder utan tankar.

Vill inte öppna. Självklart öppnar jag, jag är en sån person som öppnar brev. Sliter upp det stående ute vid brevlådan.

Chock. 

Klentro.

Hur? Jag som var säker på att bli överkörd med en långtradare. Men får en andningspaus.

Verkligheten skiftar en aning, persiennerna vinklas och släpper in ljus.

Nattfly2

Det gick åt helvete för Ellen. 

Planen att somna gick det heller inget vidare för.

Nu är det tvångnattning som gäller, ner i sängen, ligga stilla och hålla käften.

Nattfly

En sak jag är utmärkt bra på är att låta bli att skärpa mig. Nu är det läge att skramla fram benson och däcka lite, det står där mitt framför näsan "Du Skall", men jag klarar inte att öppna burken. Tar istället en kaffe, går fram och tillbaka och sjunger till ipoden.

Får väl göra Ellen Ripley sällskap igen.

söndag 13 september 2009

Konservburk

Vill suga åt mig varje sekund. Konservera upplevelsen, kunna ta fram den en regnig dag. Fast jag vet att det inte funkar så... när regnet öser ner blir jag bara kall och blöt och minns inte hur det känns inne i värmen. Men möjligheten att några spår ändå blir kvar är tillräckligt för att försöka.

Musiken. Den som sipprar ner längs ryggraden och stiger som en oljeskimrande såpbubbla.

Färgerna. Brandbilsrött som hoppar fram och säger "jag finns!". Transparent blå som flyter in i ögonen. Och vitt, tänk att vitt är en färg.

Nattkänslan. Få vakna halv fem av en dröm där jag skrattar och skrattar. Sängen känns ombonad men jag dras upp av otåligheten. Tittar ut. Är jag ensam eller är alla där? Kanske är det samma sak?

Kroppskänslan. Kontakten sitter i och elverket är påslaget, signalerna går fram, känner huden på ryggen och tyngden på min stortå.

Knoppkänslan. Att känna att det ordnar sig. Att godhet är en realitet.

Kärlek. Silvertrådarna som förbinder oss, när man kan se dem glänsa i mörkret och veta att de rör sig, att inget kan tas för givet, att man får hålla i dem de ögonblick man har dem inom räckhåll. Det farligaste man kan lita på, och det viktigaste.

lördag 12 september 2009

Levande

Om jag inte kommenterar så mycket på bloggar för stunden så beror det på att jag är så uppåt att jag är rädd för att säga något klumpigt. 

Lycka är ett motsägelsefullt begrepp. Ofta säger visa (eller självutnämnt visa) personer att lycka inte ligger i pengar, prestationer och perfektion, men är det inte ändå sådant vi jagar..? Kanske inte att bli världsmästare i simning, men åtminstone att bli svinbra på att baka kanelbullar. Eller skriva den där ouppnåeligt välkomponerade och skarpsinniga C-uppsatsen. 

Jag har anledningar att vara olycklig. Tänker inte börja lista dem här igen, den som läst här ett tag vet väl. Jag har också anledningar att vara enormt lycklig. Kanske är min sjukdom inte bara kemi, utan ett symboliskt uttryck för det stora spannet. Jag får inte bara veta rationellt att mitt liv innehåller motsatser, jag får känna det från topp till tå. De många ärren på min kropp är ett dagligt och prosaiskt minne av avgrunden, kärleken jag badar i just nu känns som en överjordiskt vacker soluppgång.

Mannen är ute på ett kort jobb, han kommer snart hem till mig i soffan. Jag hade aldrig på tusen år trott att en man skulle kunna kännas så enkel och bekväm att ha i sitt personliga utrymme, och nu har det varat i tio år utan att jag tröttnat. Mönstret i tidigare relationer har varit att jag varit snäll och undergiven och anpassat mig, tills jag fått nog en dag och tvärt gjort slut utan att se mig om. Nu behöver jag aldrig huka mig. Jag är så jävla förälskad att jag antagligen är påfrestande att lyssna till. 

Om några få dagar får jag se mina barn också, längtar. Och sen som bonus några vänner jag tycker om. Är så glad att jag får leva och uppleva.

Vill att det alltid ska vara så här. Vet att så är det inte. Men vill...

Förväntansfull

Kan/vill inte sova, eller jag har redan sovit en timme på soffan tidigare på kvällen. Gick och lade mig i sängen igen men blev genast klarvaken. Så jag grävde bland dvd:erna som frilades under städprojektet och har tittat i etapper på Alien. Sedan med en kraftansträngning avslutade jag uppdrag rensa bokhyllan, eller åtminstone grovjobbet, nu ska böckerna placeras om...

Ser fram emot dagen även om inget speciellt ska hända vad jag vet. Vill ha Mannen här, han jobbar inatt. Många bäckar små av lycka blir en stor å.

Får kanske sätta mig och kolla del två, brukar somna av filmer. Annars har jag del tre och fyra också. :)

fredag 11 september 2009

Vingfladder

Fjärilsvarning idag. Ska bara x, men först y, fast förresten z måste göras nu, eller vänta, å har jag glömt, eller var det ä, äsch det här är tråkigt, jag gör ö istället.

Men på kringelkrokiga vägar har jag fyllt 13 arkivboxar med papper från stora bokhyllan, plus de 4 jag gjorde igår, ett ganska bra dagsverke. Är 6-7 kvar tror jag. Det känns skönt att få parkera delar av sitt förflutna på en skuggig bakgård, det finns kvar men inte i det omedelbara synfältet.

Väntar på att Mannen ska ringa, han ska till köpcentrumet så jag hakar glatt på. Ska dock försöka hålla mig till att lämna tillbaka varor... 

Dags att träffa min läkare om några dagar, så jag började skissa på lägesrapporten. Vet inte om jag ska berätta hur jämförelsevis mycket jag har varit uppåt de senaste par månaderna, är rädd att bli nedmedicinerad till trist och tråkig. Och så farligt har det ju inte varit, utom någon gång när det spårade ur lite, och annat jag teoretiskt vet om men föredrar att förtränga. Lägger det åt sidan så länge.

Ångestbrist2

Rastlös, glad. Kom verkligen igång med projekt bokhylla torsdag, en process i flera steg som frigör utrymme för böcker som ligger huller om buller överallt i lägenheten, samt ger högarna av dvd:er ett hem. Genomförde bara etapp ett men det ser redan annorlunda ut. Tur att man får energiryck någon gång emellanåt. Jag blev nästan glad när terapin blev inställd för jag var inte på humör för sånt ändå.

Dags att åka och hälsa på ungarna och vänner snart, känns helt underbart att ha sådana människor i mitt liv även om vi bara kan ses någon gång ibland. 

Lycklig att jag lever. Lycklig att jag har förmågan att känna kärlek, och sedan får ta emot kärlek som en enorm ynnest. Lycklig att jag kan vara lycklig även när inte allt är perfekt.

torsdag 10 september 2009

Ångestbrist

Så efter allt ångestsnack är det bara att konstatera att onsdagen blev lätt som en fjäder. Visserligen inledde jag dagen med att för den yrvakna Mannen frenetiskt argumentera för att DVD-förvaringsproblemet och bokhylleanarkin måste lösas nu. Han förlät mig dock. 

Det brukar vara jag som sköter långpromenaderna i familjen, men nu tog faktiskt Mannen initiativet och föreslog att vi skulle gå ner till havet, en och en halv timme tog det. Sommarväder. Vi åt lunch på stamstället, stekt rödspätta, sånt man inte ställer sig och gör hemma. Prat och bekväm tystnad. 

Dagen avslutades med vin, fotboll och vampyrer. Sommarvärme även i hjärtat. Ångestens antites.


tisdag 8 september 2009

Monsterslagsmål

När jag försöker reflektera över ämnet ångest så blir jag på vissa sätt tjurig som en tvååring.

Villintevillintevillinte.

Ska det verkligen va på detta viset? 

Prata på bara, jag lyssnar ändå inte på "goda råd".

Defensiv. Rädd för att om jag tar in vad omgivningen (fast det egentligen kanske ibland är en väldigt klok omgivning) tycker om min ångest så blir jag överkörd i processen. Den rädslan har inte minskat med åren. Jag har lärt mig ändra beteende på allmän begäran, när ångesten slår till tar jag inte fram kniven och pillerburkarna. Det verkar tolkas som inga sår=ingen ångest. Eller åtminstone att mitt liv är mycket lättare nu.

Till viss del stämmer det att jag mår bättre, de dagar när allt flyter kan det vara riktigt bra. Små-ångestdagar har jag ofta, är van och bryr mig inte mycket mer än att jag bryr mig om att jag är närsynt. Men när super-ångesten slår till är den lika jävlig som tidigare. Jag sitter igenom den. Jag lider lika mycket som någonsin. Rädslan hänger tung att jag ska nå den där punkten där mina armars kraft tar slut, tappar greppet om tankar och handlingar, självmordsdraken släpps lös. Så sent som i våras blev det en tung inläggning på en dryg månad. Sånt blir inte lättare med tiden.

Vill inte acceptera i hjärtat att jag lever med den psykiska motsvarigheten till kronisk smärta. Så jag blir djupt frustrerad om och om igen. På vissa sätt har jag blivit bättre, kommunicerar mer, samarbetar mer, men bra blir jag inte. Det behövs bara ett litet gupp i vägen så ligger jag där.

Det finns ingen rak linje mot horisonten, bara en krokig stig som lika ofta vindlar sig bakåt som framåt. Jag tror att jag blir lite visare med tiden, men också mer sårbar.

Nu är det bäst att betona att jag inte mår dåligt just ikväll, är lugn och i "normalläge" just nu. Mannen jobbade jour igår natt och har somnat på soffan. Kanske ska jag skumma någon dagstidning. Ringa mina barn. Kolla våra foton för att se vilka jag vill printa ut och sätta på väggen. Sånt där kvällspyssel som är underbart när man klarar av det. Den fördelen har jag åtminstone: jag har upplevt så mycket av motsatsen att jag uppskattar lugn och ro i liten skala.

SMHI

Och nu funkar stavjäveln inte längre, det börjar ju bli riktigt roligt! Ett tecken från ovan att jag inte ska stavgå? Jaja, det ordnar sig.

Ångestkoma igår kväll, är helt ok denna morgon.  Förstår mig inte på mitt mående på senare tid, vill ju gärna kunna hänga upp det på yttre faktorer så man har något att hantera, eller åtminstone förhålla sig till. Men inget speciellt har hänt eller förändrats. Det är kanske något jag bara får försöka stå ut med, som vädret.


måndag 7 september 2009

Illusionist

Lugnare, tror jag är för trött nu för ångest. När jag väl hade masat mig iväg till Intersport funkade det plötsligt att ställa in stavlängden, jag måste ha använt fel teknik. Jaja. Kom åtminstone in på Ikea och köpte tidskriftshållare.

Känner mig trist och tråkig, misslyckad och alla de andra nedsättande tillmälena. Därför lade jag lite extra krut på att klä upp mig idag. Det ska åtminstone inte synas.

Lågpresterande

*gnällvarning*

Samma gamla visa bla bla bla. Liten informell familjeträff igår i ett par timmar. Mer och mer ångestkryp i kroppen, fysiskt, fastklibbande. Jag håller masken tills jag inte kan sitta stilla längre hemma i soffan efteråt. Mannen kramar mig tills jag kan somna, utmattad.

Vaknar efter 8 timmars oavbruten sömn, lika utmattad. Ingen lust att göra något, men måste aktivera mig så jag inte förfaller till att göra dumma saker som passar på att poppa upp i skallen. Åker kanske och byter den trasiga walkingstaven, det kommer att ta halva dagen. Något mer intellektuellt lär det inte bli med den här döhjärnan.

Har svårt att förlåta mig själv för att jag är så överkänslig. Hade jag varit sån hela livet så ok, då hade jag kanske tagit det som självklart, men så är det inte. Begriper inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt.

Dricker kaffe och gäspar. Orkar inte gråta.

söndag 6 september 2009

Jäst

Jag har redan skaffat någon sorts mönster: vaken 02.30 -> vad kan jag baka härnäst? Ska sitta en stund vid datorn först och se om jag blir trött igen. Bakning är åtminstone en last som uppskattas av omgivningen, till skillnad från annat.

Igår var en konstig dag. Glader på morgonen, plötsligt Trötter efter lunch och sov två timmar, vaknade som Butter i allra högsta grad, men det varade bara några timmar, sen var det Glader igen.

Idag är planen att bara vara Glader. :)

-------------------------------------------------------------

Det blev focaccia. Senaste omgången är redan uppäten.

Fortfarande mörkt ute, 05.30. Tidsmarkeringarna övertygar mig om att det verkligen är höst på gång. Den här sommaren har känts lång, men ändå som om den skulle fortsätta för evigt. Inget vara för evigt säger man väl, men det vet man å andra sidan inte säkert förrän evigheten har tagit slut...

lördag 5 september 2009

Kundklubb

Min tidigare sjukgymnast skickade mig till en kollega för en second opinion. Hon lokaliserade mitt värkproblem till ländryggen mer än bäckenet, och jag har också enligt röntgen en förslitning där. Så nytt hopp om att få hjälp, även om det inte alls är så illa nu som för ett år sen då jag fick försiktigt rulla mig ut ur sängen. Lyckades få en ny tid till henne samma dag som jag har ett psykologsamtal och ett läkarsamtal. Självklart kunde jag ha bett om en annan dag, men något i mig var på spexhumör och tyckte det var ett kul experiment med en sån total översyn på en enda dag. Vi får väl se hur kul jag tycker det är då...

Mannen skulle till köpcentret för något verktygsrelaterat. Jag följde med, glad i hågen och på shoppinghumör. Varför vill man alltid handla saker i ett visst läge, jag blir verkligen överentusiastisk? Köpte inget jag ångrar (även om ena walkingstaven var defekt och måste bytas) men man undrar hur man funkar.

Känner mig rätt lugn idag, med lite uppåt-strössel på. 

fredag 4 september 2009

Verklighetsuppfattning

Vår lokaltidning sorterar artiklarna om Fuglesangs rymdpromenad under "inrikes". I vissa lägen känner lokalpatriotism inga gränser...

Tvättbegär

Torsdag var en tristdag. Satt omväxlande och stirrade på datorskärmen och tv:n utan att egentligen ta in något. Inklusive middagsluren sov jag 11 timmar och var ändå trött igen på kvällen. Var hos Psyko H som tittade lite bekymrat på mig och försökte komma med uppmuntrande vinklingar om mina framsteg. Jag lämnade över alla mina piller till Mannen. Sånt som svider i ens mörklila själ. 

Men nu vaknade jag 2 och känner hur energin strömmar till, tack och lov. Musik, kaffe. Behövde ett projekt så jag reviderade utseendet på min humördagbok. Tittar klentroget på kurvorna, har det varit så svängigt? Skit samma för tillfället. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu. Allt sånt som borde göras - städa, diska, tvätta - slamrar ju så förbannat, Mannen sover, det existerar grannar. Gå ut och gå lockar oerhört, men det kanske inte är så smart att ge sig ut på mörka gångstigar 3.30 på morgonen. Noterar ni hur förnuftigt jag resonerar? Har torrjäst hemma, kanske jag kan slänga ihop en deg. Måste göra något, något handfast, så jag inte drunknar i tankarna som slingrar som ålar.

Hur fan kan man ha ett sug efter att få sätta igång tvättmaskinen?