Vill suga åt mig varje sekund. Konservera upplevelsen, kunna ta fram den en regnig dag. Fast jag vet att det inte funkar så... när regnet öser ner blir jag bara kall och blöt och minns inte hur det känns inne i värmen. Men möjligheten att några spår ändå blir kvar är tillräckligt för att försöka.
Musiken. Den som sipprar ner längs ryggraden och stiger som en oljeskimrande såpbubbla.
Färgerna. Brandbilsrött som hoppar fram och säger "jag finns!". Transparent blå som flyter in i ögonen. Och vitt, tänk att vitt är en färg.
Nattkänslan. Få vakna halv fem av en dröm där jag skrattar och skrattar. Sängen känns ombonad men jag dras upp av otåligheten. Tittar ut. Är jag ensam eller är alla där? Kanske är det samma sak?
Kroppskänslan. Kontakten sitter i och elverket är påslaget, signalerna går fram, känner huden på ryggen och tyngden på min stortå.
Knoppkänslan. Att känna att det ordnar sig. Att godhet är en realitet.
Kärlek. Silvertrådarna som förbinder oss, när man kan se dem glänsa i mörkret och veta att de rör sig, att inget kan tas för givet, att man får hålla i dem de ögonblick man har dem inom räckhåll. Det farligaste man kan lita på, och det viktigaste.
Mm. Om man inte kan konservera denna stunds känslor, får man försöka komma ihåg dessa ord när livet inte beter sig på detta sätt.
SvaraRaderaHoppas du får en fortsatt fin dag!
Åh! *beundrar ditt lyckade konservburksskriveri*
SvaraRaderaÅh, jag vet precis känslan, du är verkligen värd, det är så ljuvligt. Hoppas jag snart också är där. Kram
SvaraRaderahaha visst jag kommer på stört :)
SvaraRaderaJa det mesta gör dom på datorn numera, ganska trist egentligen. Jag har alltid sagt det att om jag får barn någon gång så ska det inte in något tv-spel i mitt hem. Jag ska ut i naturen och leka med ungarna. Helst skulle jag vilja ha dom på ett sånt dagis där dom är ute hela dagarna också. Finns ett sånt här i västervik. Dom är bara ute hela dagarna, dom leker ute, dom sover ute, dom äter ute. Då lär dom sig att vara ute i alla fall :)
kram
Hej, jag är sjutton år och bipolär. Eller troligtvis iaf, ingen läkare har sagt det rakt ut men jag har blivit behandlad med lamotrigin i över ett år så jag gissar att det är så. Din blogg skrämmer livet ur en del av mig, hjälper en annan. Vet inte riktigt vad meningen med denna kommentaren är, ville väl bara berätta att jag försöker lära mig av dig. Försöker se hur mitt liv kan bli och hur jag ska kunna göra det bästa av det.
SvaraRaderaMiriam - det kanske ändå finns någon poäng med de små betraktelser om stort och smått man hafsigt strör omkring sig, något att gå tillbaka till...
SvaraRaderaTack, dagen har varit bra.
Laura - tack *rodnar*
SvaraRaderadagsspan - det hoppas jag också!
SvaraRaderaMaria - jag väntar på dig med tårtspaden redo! ;)
SvaraRaderaAnonym - tack så mycket för din kommentar. Det finns en hel del man kan lära sig av andra, bara man aldrig släpper tanken att alla har sin unika historia och inte två liv blir desamma. Det är inte roligt att ha psykproblem, det är inget jag önskar någon, men när man nu står här, ja vad gör man? Lever på så gott man kan och dammsuger upp det som ger en glädje på vägen...
SvaraRaderaVill skicka dig en varm förhoppning om att du ska hitta en levbar väg i livet.