Tog ingen sömntablett, så nu är jag uppe och spökar vid midnattstimmen. Det måste vara något med sömncykeln som gör att jag ofta vaknar efter två (eller fyra) timmar. Att somna har jag inte det minsta problem med, ner med huvudet på kudden bara, det är att fortsätta sova som är - som bekant och inte minst psykologiskt - en stötesten.
Pillersnack: Besöket hos dr B gick bra, han är lätt att ha att göra med. Jag ska sänka Lamotriginet en aning och se om något händer, är möjligt att den pushar mig lite väl mycket uppåt (den har en antidepressiv effekt), så här frekvent uppvarvad brukar jag inte vara. De övriga medicinerna vill jag helst inte röra, litiumvärdet ligger bra och Abilify verkar jag behöva, jag glömde ta den i en vecka nyss och fick snart skumma tankar i huvudet som försvunnit igen nu när jag tagit medicinen igen i några dagar. Även om det var klart osmart att inte ta den som jag skulle så är det bra att få en konkret påminnelse om att medicinerna faktiskt hjälper mig också. Nu ska dosetten skötas minituöst.
Som alltid när jag sitter där i korridoren utanför "min" psykavdelning kommer minnen från alla inläggningar tillbaka... åsynen av en man i tofflor och landstingets blåa byxor som hasar fram och tillbaka bakom glasdörren och jag känner ledan, oron. Minns hur rädd jag varit för att inte fixa det, att den destruktiva kraften skulle vinna till slut, nätterna då jag frenetiskt gått fram och tillbaka, fram och tillbaka, överlevt sekund för sekund. Jag vill aldrig dit igen, men på något sätt vill jag inte heller ha det ogjort, jag har lärt mig mycket om mig själv. Kanske hjälper det mig idag att uppskatta små positiva saker. Mitt liv är väl lite knepigt men jag känner mig inte som en olycklig människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar