tisdag 8 september 2009

Monsterslagsmål

När jag försöker reflektera över ämnet ångest så blir jag på vissa sätt tjurig som en tvååring.

Villintevillintevillinte.

Ska det verkligen va på detta viset? 

Prata på bara, jag lyssnar ändå inte på "goda råd".

Defensiv. Rädd för att om jag tar in vad omgivningen (fast det egentligen kanske ibland är en väldigt klok omgivning) tycker om min ångest så blir jag överkörd i processen. Den rädslan har inte minskat med åren. Jag har lärt mig ändra beteende på allmän begäran, när ångesten slår till tar jag inte fram kniven och pillerburkarna. Det verkar tolkas som inga sår=ingen ångest. Eller åtminstone att mitt liv är mycket lättare nu.

Till viss del stämmer det att jag mår bättre, de dagar när allt flyter kan det vara riktigt bra. Små-ångestdagar har jag ofta, är van och bryr mig inte mycket mer än att jag bryr mig om att jag är närsynt. Men när super-ångesten slår till är den lika jävlig som tidigare. Jag sitter igenom den. Jag lider lika mycket som någonsin. Rädslan hänger tung att jag ska nå den där punkten där mina armars kraft tar slut, tappar greppet om tankar och handlingar, självmordsdraken släpps lös. Så sent som i våras blev det en tung inläggning på en dryg månad. Sånt blir inte lättare med tiden.

Vill inte acceptera i hjärtat att jag lever med den psykiska motsvarigheten till kronisk smärta. Så jag blir djupt frustrerad om och om igen. På vissa sätt har jag blivit bättre, kommunicerar mer, samarbetar mer, men bra blir jag inte. Det behövs bara ett litet gupp i vägen så ligger jag där.

Det finns ingen rak linje mot horisonten, bara en krokig stig som lika ofta vindlar sig bakåt som framåt. Jag tror att jag blir lite visare med tiden, men också mer sårbar.

Nu är det bäst att betona att jag inte mår dåligt just ikväll, är lugn och i "normalläge" just nu. Mannen jobbade jour igår natt och har somnat på soffan. Kanske ska jag skumma någon dagstidning. Ringa mina barn. Kolla våra foton för att se vilka jag vill printa ut och sätta på väggen. Sånt där kvällspyssel som är underbart när man klarar av det. Den fördelen har jag åtminstone: jag har upplevt så mycket av motsatsen att jag uppskattar lugn och ro i liten skala.

4 kommentarer:

  1. Ja att du (vi) har krokiga stigar att vandra det är ju helt sant, det är också sant att du (vi) har en kronisk åkomma som kan liknas med kronisk smärta. Det är bara svårare att acceptera.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Du sätter ord på mina tankar för just nu har jag besvär med att formulera mig igen.

    Jag trodde att det hade lättat för ett tag sen, dock går det trögt med att blogga och att kommentera hos andra. Jag var ju upptagen med mitt datorstrul, och då blir jag liksom besatt av att att lösa det. Så nu är jag utmattad efteråt.
    Ha det så bra du kan.
    Bamsekram

    SvaraRadera
  3. Miriam - ja åtminstone för mig är det svårt att ta in att man ska behöva hantera det här resten av livet också...

    SvaraRadera
  4. Bloggullet - förstår vad du menar med att man går så in i något att det övriga försvinner. Det är helt ok att ta sig en liten bloggsemester och komma igen sen, eller inte, efter hur man känner sig. Hoppas du får krafterna tillbaka snart.
    Kram!

    SvaraRadera