Märker kanske lite av medicinsänkningen nu, kombinationen rastlös-trött känns igen från tidigare farmakologiska experiment. Kommer lägga sig om några dagar när kroppen ställt in sig. Skönt på ett absurt sätt att ha så pass mycket erfarenhet av sånt.
Mår komplext. Spänd-lycklig-störd-lugn-glad-irriterad-kärleksfull-reserverad.
När jag röjde senast i sovrummet dök ett undanstoppat knivblad upp. Det räcker för att röra upp allt möjligt. Just på det området känner jag mig lite hopplös. Även om jag inte utövat just den lasten på över 1,5 år, förutom ett minimalt återfall i början av sommaren, så minskar inte tankarna på det. Jag får kämpa mot det ofta, ofta. Känner mig som värsta missbrukaren. Det blir inte alls lättare med tiden, inte alls. Är inte ens särskilt stolt över att jag låter bli, det känns mest som en eftergift till omvärlden. Inte störa, inte äckla, inte skrämma.
Pratade en lång stund om det med Mannen igår, respekt till honom för att han vågar lyssna och fråga, det är ju inget lätt ämne för honom heller.
Nu får jag hitta på något konstruktivt att göra idag. Ska börja med att göra sjukgymnastens övningar, små spänningar av muskler och centimeterlyft som ser oerhört banala ut men är jättejobbiga! Och sen något roligt, har inte direkt bestämt mig för vad, får rådgöra med Mannen (dvs. tvinga honom att hitta på något ;) )
Självskadandet är ett missbruk, och en blir nog aldrig helt fri från dess förföriska tankar. Hoppet är väl att en dag är en så stark att en inte känner att en behöver ta till sådant. Jag hoppas att du gjorde dig av med verktyget, ingen bra idé att ha sådant liggande.
SvaraRaderaJag hade väl en förhoppning om att förändring av beteendet skulle ge en förändring av tanken, så där käckt schemariktigt, men nix än så länge. Jaja, försöker trösta mig med att jag faktiskt ändå glädjer andra när jag låter bli.
SvaraRaderaVerktyget är borta nu, so far so good.
Jag är också en för tillfället "nykter" vassa- föremåls-beroende som har dagar med abstinens, men klarar, efter timmar av självterapi, att ta kontroll över mina stympande tankar och låta bli.
SvaraRaderaJag hoppas du också klarar!
Kram
Tack snälla du för dina värmande ord. Det betyder så mycket att få höra sånt och det ger en krafter att orka lite längre.
SvaraRaderaJag tror dessvärre att jag har blivit sämre på att tillåta mig själv att känna och uttrycka mig, trots att jag haft terapi i så många år. Låg och tänkte på det förut och kände att så fort jag känner något, oftast negativt, så fort jag mår dåligt eller är missnöjd med något i terapin så gör jag mig redo för fight och sätter upp försvar för att skydda mig själv. Därför att jag vet hur A brukar hantera sånt och det brukar inte vara till min fördel. Därför har jag blivit sämre på att tillåta mig att både känna, tänka och uttrycka mig för jag vill inte bli sårad eller överkörd.
Men ikväll har jag nästan känt en beslutsamhet att avbryta terapin och DBT:n. Som det är nu så är nog trots allt bloggen den bästa terapin för mig för där får jag mer empati och mer stöttning än vad jag får från A.
Tack igen.
Hoppas du ska må lite bättre snart också. Det är tufft dom dagarna innan kroppen ställt in sig. Jag vet, har ju precis börjat med en ny och har även försökt sluta med medicin tidigare utan vidare resultat. Hoppas det går bättre för dig än vad det gjorde för mig.
Massa kramar!
Vad säger din psykolog om att du fortfarande känner sug efter att självskada?
SvaraRaderaMiriam - bra kämpat av dig! Tack!
SvaraRaderaMaria - ska kommentera mer i din blogg när jag samlat tankarna.
SvaraRaderaMedicinändringen är bara en liten justering neråt, omställnings-känslan börjar redan gå över. Har varit med om väldigt väldigt mycket värre - och överlevt. :)
Rebecca - jag har legat lite lågt när det gäller att berätta om det för vårdpersonal. Nämnde det i förbigående för min läkare i tisdags men skämtade bort det, så han förstod knappast hur jobbigt det egentligen är. Tog också upp det med min psykolog i torsdags, så där snyggt i slutet av sessionen så vi inte riktigt hann gå in på det. Han är väl inne på att det handlar om självkänsla och att hantera känslor, gamla kända problemområden där jag blivit bättre men det finns en del kvar att göra...
SvaraRaderaMen jag vet inte, jag fattar inte varför det tagit sån fart de senaste månaderna. Samtidigt har jag ju haft ovanligt många uppåtperioder, något har hänt med mönstret. Dessutom tycker jag att självskadandet fyller så många olika funktioner, det är inte alls bara "hantera ångest", jag har svårt att härleda det till någon specifik nyligen inträffad händelse eller så.
Jaja, får väl se till ta upp det redan i början av nästa psykologsamtal... ;)
Ja det vore någon en bra idé att ta upp det i början av ett samtal så att ni faktiskt hinner prata om det. ;)
SvaraRadera