Det är underbart att träffa människor man tycker mycket om. Jag har haft så roligt dessa två dagar, och även om alla konversationer och intryck snurrar som en centrifug i huvudet nu så känns det som om jag inte hade kunnat avstå.
Som jag konstaterade när jag pratade med R igår så har jag enormt svårt att i praktiken utöva många av de saker som jag vet att jag borde göra för att sköta om mig. Jag kan ofta vara väldigt medveten om hur jag mår (vare sig det är uppåt eller neråt), beskriva, säga "nu borde jag göra x och y". Och sen går jag och gör tvärtom. Jag ska inte träffa folk intensivt under kort tid, hålla igång en engagerad konversation 14 timmar i sträck, och sen dessutom göra om samma sak nästa dag. Jag ska inte slarva med mediciner. Jag ska inte ta ett glas vin istället för sömntabletten. Jag ska inte sitta här före 5 på morgonen och dricka kaffe och febrilt försöka förmedla mina tankar. Jag märker själv - inte alltid, men iallafall just nu - att jag befinner mig där på gränsen mellan sammanhållen kompetent fasad och kaos. Men gör jag något åt det? Jag går och sätter på en kopp kaffe till.
Glappet mellan intellekt och känsla är så stort. Beskrivande och förklarande undertexter rullar ständigt i min hjärna men det ändrar inte handlingen i filmen.
Det finns väl ändå någon sorts hopp antar jag, på vissa områden har jag trots allt kunnat ändra beteende en hel del under åren, bara jag kommit till någon sorts acceptans av att problemet faktiskt existerar. Men just nu vill jag inte acceptera att jag de facto underhåller humörsvängningarna och aktivt framkallar ångest. Just så: jag vet om, så här är det, med exakt den vinkeln på knäet och kraften i steget lägger jag krokben för mig själv. Insiktsfull. Och sen välter jag mig själv igen. Tar fram tumstocken och mäter exakt var nedslagsplatsen hamnade. Gör om det igen.
Låter jag inte rätt samlad ändå när jag skriver detta? Stavar rätt, håller tråden någorlunda, lite långsökta metaforer kanske men jag tror ändå att det är rätt begripligt. Inte märks det så tydligt att jag skrivit i 45 minuter med tankarna studsande som pingisbollar och själv inte vet vad poängen med inlägget skulle vara. Snacka om skenbar kompetens.
Samtidigt är det ju något de flesta gör, fast oftast handlar det kanske inte om lika allvarliga saker. Vi vet att vi borde träna och äta sunt, men låter bli. Vi vet att vi kommer må så mycket bättre om vi bara gör det, men vi låter bli. Precis som du gör när du tänker att konsekvenserna ligger därborta i framtiden nånstans så gör ju (som du sa igår) rökare likadant, och många andra. Det är ett tufft motstånd att kämpa för att ta sig igenom!
SvaraRaderaJag vet inte själv hur man gör för att inte verka så kompetent hela tiden trots att man håller på att gå sönder helt. Men är det eftersträvansvärt att jobba bort de kompetenta bitarna? Kanske är det ändå nån slags styrka, så länge man vet att andra kan förblindas av den (och inte se hur det också ligger till). För kanske är det inte så att man egentligen är i kaos, utan att man är i kaos samtidigt som man är hyfsat rationell och kompetent.
Glappet mellan intellekt och känsla är hur stort som helst. Det är det det handlar om hela tiden, i allafall när det gäller terapi t ex. Vi lär en sak men gör något annat. Inte för att vi inte förstår utan bara för att det är så svårt. Jag är en klok kvinna men gör okloka saker...
SvaraRaderaJag tycker du skriver rätt samlat, och om du tycker att det pågår en bordtennismatch i hjärnan så är du väldigt samlad.
P.s Vinet kanske du ska låta bli??...
Kram
Jag undrar om det vi borde göra egentligen är det vi vill göra, även om vi försöker övertala oss själv.
SvaraRaderaVi är nog envisa, tjuriga och gör tvärtom det vi borde för vi trivs bättre med det.
Kram
Gör samma sak för mig..jag förstör och kracsar och mitt i allt gör jag tvärtomvad jag borde göra. Jag vet det men det funka inte att göra det.
SvaraRaderakram på dig
Rebecca - jo jag vet att de flesta gör det, det är en annan sak att bli riktigt medveten om hur mycket man själv gör det. ;)
SvaraRaderaKompetens och kaos, den tanken ska jag försöka ta med mig. För jag är ju faktiskt glad att jag lyckats hålla ihop mitt liv till en viss grad trots allt som varit.
Kram.
Miriam - visst borde jag av princip inte dricka alkohol alls när jag tar en massa mediciner och är instabil. Tyvärr bryr jag mig inte ett dugg om det när jag är uppåt... och eftersom jag normalt är trevlig när jag är berusad så bryr sig inte omgivningen heller.
SvaraRaderaKram.
Bloggullet - haha, ja kanske det ibland vore bättre att inte försöka (och misslyckas) med att vara så "ordentlig" och "duktig".
SvaraRaderaKram.
LaLuna - jo det är svårt. Men ibland kan man faktiskt ändra på sig även om det kan ta tid. Jag har ju t.ex. inte skurit mig på jättelänge fast det varit ett stort problem för mig förr och en svår vana att bryta. Så kämpa på!
SvaraRaderaKram.