söndag 29 november 2009

Slutförvaring

Jag brukar ju inte så ofta länka till artiklar och sånt här på bloggen, eftersom jag skriver totalt egocentrerat, men den här tyckte jag var rätt lustig: Research Shows Chronically Ill Patients Might Be Happier if They Give Up Hope Ett enstaka fall bevisar förstås ingenting, så huruvida det passar in på mig är inte särskilt intressant i det stora hela, men det får mig ändå att reflektera. Minnet kan förvrida saker, men jo, jag tror att jag var mer olycklig på den tiden jag hade "temporära" diagnoser som skulle terapieras och medicineras bort. Bara en vecka till, en månad till, kanske ett år till så skulle det fixa sig, men sen satt jag där i skiten igen. Suicidal, in och ut på psyk och in igen, en värdelös person i mina egna ögon (och kanske andras?) eftersom jag aldrig uppnådde målet "frisk".

Det var inte helt okomplicerat känslomässigt att få en kronisk psykdiagnos, men ändå en sorts lättnad att få en förklaring som faktiskt förklarade en del. Totalt svart var det inte eftersom jag fick veta att en hel del av symptomen skulle nog gå att kontrollera med mediciner, men jag skulle ändå vara beredd på att det här får jag kämpa med resten av livet.

Absolut att jag nu saknar mycket av min intellektuella förmåga som eroderat bort, och ogillar min nästan löjliga stresskänslighet och att tillhöra det ökända utanförskapet, men det går faktiskt att vara smålycklig även i en sån här situation bara jag får leva på mina villkor. Det känns mer hoppfullt att vara hopplös.

lördag 28 november 2009

Ok

Stötte på sektfolk i Större Staden. Klappar mig själv på axeln för att jag tillåter mig själv att ignorera, inte gå fram och argumentera. Tillåter mig själv att släppa nu, jag har gjort, inte allt jag kunnat men tillräckligt. Några av ärren är fortfarande ömma, känsliga för beröring. Jag ska inte plåga mig själv i onödan.

Så märkligt att bara en liten medicinjustering, från 2 mg till 3 mg av Risperdalen, kan kännas. Blev liksom lugnare i huvudet, mer förankrad, mindre hjärnskräp som virvlar omkring och stör. Ibland saknar jag hypomanierna, fast då saknar jag ju bara den euforiska känslan och de uppskruvade perceptionerna, för resten är egentligen mest jobbigt. Det är inget plockgodis, man får inte välja och vraka bland känslor och reaktioner, bara att köpa hela påsen och tvinga i sig de äckliga bitarna. Den hektiska energin, rastlösheten, fixeringen vid idiotiska saker, uppluckrandet av impulskontrollen. Illrosa supersura "Vanföreställning". Den maffiga svarta lakritsbåten "Depression". Det jag saknar är kanske mer en poetisk bild än verklighetens rätt oharmoniska mosaik.

Jag känner mig åtminstone inte känslolös eller apatisk, så jag är ändå rätt nöjd. Och det är grymt skönt att inte ha något driv att självskada.

Gillar fortfarande att shoppa men det extrema hyposuget är borta. Blev ändå lite av min stora svaghet underkläder idag, fast bara för 300 så det känns acceptabelt. Är inte helt pank ännu, lär väl bli det snart om jag fixar håret. Det må vara hänt. Mannen är så jäkla duktig och drar in pengar så vi klarar oss bra. Så här lyxigt har jag aldrig levt och det är enbart hans förtjänst (ja det är väl bara vad många skulle tycka är "normal" standard men för mig är det superlyxigt att kunna äta lunch ute ibland). Vi är väl båda av den inställningen att nu när vi klivit upp en bit på åldersstegen och kropparna inte funkar helt anmärkningsfritt så är det lika bra att leva så gott vi kan medan det varar, får väl bli begravd i en masonitkista sen då!

fredag 27 november 2009

Snacksalig

Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).

Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.

Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")

Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.

onsdag 25 november 2009

Segdraget

Gnäll gnäll gnäll. Är i det där jobbiga rastlösa stadiet där man är för orolig för att ta det lugnt, men för trött för att göra något vettigt. Tror det är kombinationen Berlin plus förkylning. Försöker ändå, en omgång tvätt i maskinen och en rejäl disk är lagd i blöt. Sen ska de hängas upp och diskas av, men det är ett senare problem.

Igår nickade jag till några gånger medan jorden gick under. På bio då. Tyckte lite synd om styvpappan som försvann utan att någon verkade påtagligt bekymrad, men allt för kärnfamiljen antar jag.

Så fort jag blir tillbakadragen och tråkig känner jag mig misslyckad. Nästan lite skyldig. Det är så ofint. Som om jag inte tycker om folk. Men jag orkar verkligen inte ha någon inpå mig utom Mannen, varken fysiskt eller mentalt. Det påminner mig om en bild från sekten, alla själar som klänger sig fast vid en och inte vill släppa taget. Samtidigt vill jag verkligen ha dem där, vill orka, vill vara något annat, någon annan. Kan inte allting bara stanna upp ett tag, vänta in våren och ljuset.

Jag är inte olycklig, bara trött.

måndag 23 november 2009

Hemkommen

Överlevde en helg i Berlin. Tror jag. Snurrtankar, benkryp, ont överallt. Och förstås en rejäl förkylning på gång, så går det när man umgås med en tvååring. Vi hade väl ändå trevligt tror jag, jag uppskattar det inte fullt ut när det är så jobbigt, men ja.

Jag önskar att det inte vore så tråkigt att gömma sig i grottan, orkar absolut inget annat men trist är det. Öppnade en bok om evolutionsteori som jag gärna vill läsa, men det blir bara ett par sidor innan ögonen går i kors och bokstäverna dansar samba över papperet. Får väl bli dum-tv idag.

torsdag 12 november 2009

Skyddshjälm

Asocial är jag. Sanslöst. Vill inte ha andra människor i mitt huvud just nu, hur trist och tråkig och oempatisk det än gör mig. Jag är inte sur, upprörd, arg - bara längtar efter att få vara ifred. Som ofta när vinden stillar sig efter en stormperiod känner jag så mycket tydligare hur ömhudad jag är, hur varje social interaktion kräver en energi, en glöd, eller åtminstone en liten ansträngning att bry sig, och ibland finns bara inte kraften där.

Var på föreläsning om bipolär sjukdom igår. Iallafall första halvtimmen då ett par läkare snackade allmänt. Lyckades med möda sitta still. Sedan var det kört och jag smet iväg med den trots allt förstående Mannen i släptåg. Den stora föreläsningssalen, ljuden av människorna runt omkring, det kröp in i min hjärna som ett knattrande motorverktyg. Plötsligt kände jag också ett enormt motstånd mot att stanna och lyssna på personen som skulle till att berätta om sitt liv. Vill inte ha fler människor inneboende. Hon förtjänar säkert att lyssnas till men mitt hus är överfullt, det finns inte ens ståplats. Inte tänka andras tankar, inte känna andras smärta och glädje. Inte förstå. Inte just nu.

söndag 8 november 2009

Viloläge

Angående terapin så har jag ställt om mig mentalt nu. Kanske lite väl mycket, jag släpper taget långt innan avslutet är ett faktum, börjar tänka i dåtid. En sak känns iallafall positiv, jag kommer ha mycket mindre kontakt med vården.

Gårdagen flöt bort i dimma, det blir lätt så när Mannen bara har en dag ledig mellan arbetspassen, då har han inte lust med några större utsvävningar, och jag var också lite trött på förmiddagen, hade gått upp för tidigt, sov 2 tim till i en Poäng-fåtölj. Tänk vad man klarar av om man måste. ;)

torsdag 5 november 2009

Slutsnackat

Fick veta idag att det satts ett slutdatum för terapin, av budgetskäl. Nu har jag gått länge hos Psyko H och skulle väl ändå ha avslutat inom överskådlig framtid, men det känns lite omtumlande att ha fått en bestämd tidpunkt, juni 2010. Nej, det hade nog känts lite bättre att ha fått bestämma själv. Det är ingen katastrof, men jag har lite svårt att ordna upp tankarna just nu... En ganska stor del av mitt liv som ska packas ner i mentala banankartonger, en del av dem ska följa med mig någon annanstans, en del hamnar nog på vinden. Vad ska läggas i vilken kartong? Det kommer säkert behövas det här halvåret att sortera.

Hjärnspöken

Min toleransnivå för vad mina tankar hittar på när jag inte vaktar dem är rätt låg. De små rackarna, oftast är det bara oskyldigt bus, men ibland eskalerar det till rena ligistdåden. Min karriär som kontrollfreak går uselt, jag lyckas ju knappt kontrollera någonting. Självklart är det ren hybris att tro att man ska kunna styra alla de femtielvamiljoner processer som ständigt pågår i hjärnan, det är en dröm sprungen ur rädslan. Kan jag tänka X? Kan jag göra X? Vem är jag?

Bara en liten spricka i min grund, men jag är nervös och på min vakt mot allt. Jag är påtagligt humörstabilare sedan medicinändringen, det märker jag redan. Men igår stack några störda tankar upp sina huvuden. Hittar mig själv stirrandes på Windows kalender. Några skräckbilder har dykt upp då och då. Det är inget vattenfall, mer en stillsam bäck, så jag kan hantera det. Är mer att det väcker upp minnen från gånger då det har hotat att dränka mig, hur enormt obehagligt det är. Kanske är det bara ökad stressnivå för att Mannen föreslagit att åka och hälsa på släktingar. Går det inte bort... kanske får jag överväga att justera dosen Risperdal, obehaget minskar ju oftast med neuroleptika. Jag har en telefontid med dr B om drygt en vecka, innan dess märker jag väl åt vilket håll det lutar. Just nu får jag bara försöka låta bli att jaga upp mig.

Det hade säkert varit havrekli-nyttigt för mig att ha en hund, jag är en riktigt vekling när det gäller att komma ut om vädret är pissdåligt (och hur brukar novemberväder vara?) Sitter på min ända hela dagarna. Nej, idag får det bli lite ändring. Måste ändå promenera till terapin så då kan jag ta en extrasväng. Lönnen utanför fönstret säger att det stormar åtminstone inte.

Äh, egentligen mår jag bra, blev bara lite uppstressad av något jag såg i skallen. Ungefär som man temporärt kan vingla till av en dröm. Lite dagsljus så blir det bra. Nu ska jag strax gå och väcka Mannen, det är alltid roligt.

onsdag 4 november 2009

Uppvaknande

Märklig morgonupplevelse: drömde precis innan jag vaknade om en tidsstämpel (typ den på blogginläggen) som visade 04:16. När jag vaknade var det nästan på minuten så länge jag hade sovit (alltså inte tiden jag vaknade, utan sömntiden). Jag tror visserligen att det bara var en tillfällighet, men lite häftigt ändå.

Var uppe alldeles, alldeles för sent igår. Satt och läste gamla bloggar. Särskilt vid medicinändringar tycker jag det kan vara till användning att se hur det varit vid olika tidpunkter. Förankring, förklaring, förfäran. Inget man gör varje dag precis, men ibland är det bra.

Borde (det smittsamma ordet) gå och lägga mig igen. En liten stund. Så jag inte snurrar iväg. I samma ögonblick som jag börjar tänka på sömn så drar osynliga kugghjul och rep upp ridån för det interna dramat Vill vs. Ska. Dags att blunda och bara göra.

tisdag 3 november 2009

Hjärnkemi

Har ägnat mig mest åt äta-sova-tv sedan jag kom hem från Götet, men det känns ok. Imorgon blir det kanske något mer utåtriktat, vad vet jag inte, antagligen inget mer spännande än en promenad på stan, men jag känner att jag återhämtat mig så smått.

Det känns markant annorlunda sedan jag började med Risperdal igen, fast det har bara varit en och en halv vecka ännu så hur det utvecklar sig återstår att se. Men inget upp, inget ner. Konstigt, ovant. Ärligt talat går jag och känner efter, letar efter tecken. Men trots att jag sover (o hemska tanke) så är jag inte låg. Saknar sockerdrickan i kroppen ibland, saknar inte den mördande rastlösheten. Känner mig mer som mig själv, vilket har sina sidor.

Något som också känns konstigt och ovant är hur självskadetankarna fallit ihop som en sönderstucken ballong. Som om jag hade haft ett chokladsug i många månader och så plötsligt ser jag inte ens åt den guldinslagna pralinkartongen, för att dra en väldigt banal parallell. Behöver knappt alls kämpa för att slå bort tankarna, för de kommer inte. Skönt, men samtidigt lite oroande. Att något så psykologiskt laddat, något som känns väldigt personligt, kan påverkas iskallt kemiskt, och det var när jag tänker bakåt faktiskt likadant förra gången jag tog Risperdal, skadade mig inte på ett år. Måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här.

Det är efter kl 18 så jag antar att det är dags att kliva ur pyjamasen. Mannen kommer nog rätt snart med sushi. Så skönt det har varit att hålla sig mest för sig själv ett par dagar, nu vill jag ha sällskap! Även om det bara är i tv-soffan. ;)

söndag 1 november 2009

Hemvändande

Har tuffat hem med tåget. Skönt att vara tillbaka i sin vardag, men jag har verkligen haft det roligt och träffat underbara människor. Är visserligen lite trött på att prata så några längre utläggningar blir det nog inte här på bloggen och jag låter bloggläsandet vila lite till, men jag är inte sådär totalutmattad som jag kan bli av resor.

Hade telefontid med dr B i fredags och han ringde först hem, Mannen svarade. De pratade lite helt kort och dr B sa att han googlat mig och Mannen, vad jag förstår sa han det inte på ett aggressivt utan mer vänligt nyfiket sätt. Jag tycker det var rätt kul att han alls berättade att han gjort det.