Min toleransnivå för vad mina tankar hittar på när jag inte vaktar dem är rätt låg. De små rackarna, oftast är det bara oskyldigt bus, men ibland eskalerar det till rena ligistdåden. Min karriär som kontrollfreak går uselt, jag lyckas ju knappt kontrollera någonting. Självklart är det ren hybris att tro att man ska kunna styra alla de femtielvamiljoner processer som ständigt pågår i hjärnan, det är en dröm sprungen ur rädslan. Kan jag tänka X? Kan jag göra X? Vem är jag?
Bara en liten spricka i min grund, men jag är nervös och på min vakt mot allt. Jag är påtagligt humörstabilare sedan medicinändringen, det märker jag redan. Men igår stack några störda tankar upp sina huvuden. Hittar mig själv stirrandes på Windows kalender. Några skräckbilder har dykt upp då och då. Det är inget vattenfall, mer en stillsam bäck, så jag kan hantera det. Är mer att det väcker upp minnen från gånger då det har hotat att dränka mig, hur enormt obehagligt det är. Kanske är det bara ökad stressnivå för att Mannen föreslagit att åka och hälsa på släktingar. Går det inte bort... kanske får jag överväga att justera dosen Risperdal, obehaget minskar ju oftast med neuroleptika. Jag har en telefontid med dr B om drygt en vecka, innan dess märker jag väl åt vilket håll det lutar. Just nu får jag bara försöka låta bli att jaga upp mig.
Det hade säkert varit havrekli-nyttigt för mig att ha en hund, jag är en riktigt vekling när det gäller att komma ut om vädret är pissdåligt (och hur brukar novemberväder vara?) Sitter på min ända hela dagarna. Nej, idag får det bli lite ändring. Måste ändå promenera till terapin så då kan jag ta en extrasväng. Lönnen utanför fönstret säger att det stormar åtminstone inte.
Äh, egentligen mår jag bra, blev bara lite uppstressad av något jag såg i skallen. Ungefär som man temporärt kan vingla till av en dröm. Lite dagsljus så blir det bra. Nu ska jag strax gå och väcka Mannen, det är alltid roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar