Funderat på vad det är som ligger och skaver sedan terapin igår. Ser att det hänger ihop med att Psyko H pratar om hur mycket jag har förändrats när det gäller kommunikationen, att vi har mycket bättre kontakt och jag uttrycker mig mycket tydligare i ord. Det stämmer, men jag undrar om det verkligen speglar mitt liv utanför den konstruerade verkligheten i ett terapirum. Tillbaka på den gamla goda tiden när jag satt där och inte sa flaska så kunde jag samtidigt ha djupa konversationer med vänner, människor jag uppfattade som jämlikar. Jo, jag tror säkert att jag har utvecklats kommunikationsmässigt även i mitt "privatliv", men jag undrar om inte mycket av det som Psyko H ser snarare är hur S under många långa år långsamt börjat tala med vårdpersonal (som jag fortfarande i princip betraktar som utomjordingar).
Får fråga Mannen om hur han uppfattar saken. Det är svårt att se sig själv utifrån.
Är för övrigt så jäkla skönt att Mannen har full förståelse för att jag vill hoppa över en födelsedagsfest i familjen imorgon. Jag har inte riktigt lugnat ner mig än efter Berlin, skräckbilderna i huvudet vaknar. Sitter här och överväger om jag ska ringa dr B trots att jag känner mig krävande då, var ju bara ett par veckor sedan jag pratade med honom senast... har en idé om att jag kanske tillfälligt kan ta mer Risperdal när det här eländet sätter igång. Duktiga jag rådgör numera med läkaren först innan jag genomför mina farmaceutiska experiment. Märker att jag måste vara hundraprocentigt strikt med mig själv på den punkten, idéerna poppar fortfarande upp ("men nu är jag osedvanligt lugn humörmässigt så jag kanske inte behöver något litium...")
Tror jag ska boka en frisörtid, bli rödare i håret så här lagom till jul.
Skillnaderna i ditt sätt att kommunicera gentemot vårdpersonal och privat var kanske så stora från början att förändringen i märks tydligast hos Psyko H? De är ju dessutom utbildade för att lägga märke till sånt (de rackarna! ;) ). Människor som man har runt sig hela tiden däremot kanske inte märker det lika tydligt förrän i efterhand när någon påtalar det (om det nu skett någon förändring där privat vill säga)?
SvaraRaderaJovisst är det klart större skillnad på mig i vårdsammanhang där jag förr var sluten som en mussla, nästan alltid. Det kan jag ju även fortfarande vara privat korta perioder, men oftast kan jag hålla låda i timmar som du vet :P - och så var det även förr, bara jag var i en situation där jag kände mig någorlunda trygg, vilket jag sällan gjort i vården. Nåväl, nu har jag iallafall ett samtalsämne att ta upp nästa terapisession, haha.
SvaraRaderaMin psykolog sade åt mig häromdagen att det är ett friskhetstecken när en börjar fundera på hur andra människor egentligen ser en (i motsats till att antingen utgår enbart från sitt eget perspektiv, eller att nojja över hur andra ser en). Jag vet inte riktigt vad hans kriterier för friskhet är, men det är väl iallafall ett utslag för självinsikt. Men du kanske alltid har varit realistiskt medveten om att andra inte ser saker så som du ser dem? Jag tycker själv att sådant är extremt svårt. Vad försiggår egentligen i andra människors huvuden? (Den eviga frågan...)
SvaraRaderaDet var bara en reflektion i mitt huvud. Annars kan jag ju tycka att en poäng med psykvård att en skall vara iallfall lite mer öppen än en mussla.
Kram!
Det är alltid bra att fråga sin läkare innan man gör några ändringar. Det gör jag med.
SvaraRaderaMan behöver inte alltid gå på tillställningar om man inte känner för det. Jag har svårt att avboka något för jag är rädd att dom skall tycka illa om mig.
PS: Operationen gick bra.
Vill bara säga att jag har läst men att jag är paralyserad och inte orkar skriva något mer än detta! Men du uttrycker dig väldigt väl, du har skriftens gåva tycker jag! Kram
SvaraRaderaCharlyene - jo, det tror jag är en del av personlig mognad, att kunna separera sig själv från andra människor och fatta att de har sina egna tankar och åsikter, som inte nödvändigtvis måste vara hotfulla. Jag var säkerligen sämre på det när jag var yngre, men jag tror inte att just det har varit mitt största problem. Jag är mer konflikträdd, låter folk tuffa på i sina föreställningar även när de ser idiotiska ut för mig, för "alla har sina skäl till varför de tycker som de tycker". En snällhet som kanske inte är så snäll.
SvaraRaderaNär det gäller psykvården så har det väl brustit på båda sidor, jag har inte alltid behandlats så bra och jag har inte alltid givit dem en chans.
Kram!
ypax - så skönt att operationen gick bra! Förr ville jag heller inte boka av saker, ville uppföra mig "normalt" så att andra inte skulle tycka det var jobbigt. Nu börjar jag långsamt lära mig att respektera vad jag orkar och vill. Folk tar det oftast bra, fast det är inte alltid jag säger exakt vad problemet är. Idag t.ex. skyller jag på förkylning. Jag måste faktiskt inte vara hundraprocentigt öppen jämnt om saker folk inte har med att göra!
SvaraRaderaMiriam - tack. Och du behöver inte skriva en massa när du inte känner för det, det är kul att bara få ett livstecken.
SvaraRaderaKram!
Du skriver ständigt så bra och får mig att tänka efter och fundera på konkrekta frågor mitt i mitt röriga ältande. Jag får något att hänga upp mina tankar på.
SvaraRaderaJag babblar nog på hos psyk, i en enda röra kommer orden ibland. Så det jag behöver hjälp med är nog att sortera upp vad som är vilket i tankarna.
Ha en fin helg nu när det är första advent.
Kram
OJ. Jag ska nog be min frisör investera i en sån stol också haha då skulle nog jag t.o.m. börja gilla att gå till frisören :)
SvaraRaderaJag är en sån som ibland exprimenterar med mina mediciner. Det är ändå liksom ingen som bryr sig haha. Nu har jag ju en superläkare men när jag hade A så frådfrågade jag henne så då sa hon att det var okej att jag ökade dosen men hon kollade aldrig upp hur jag påverkades av medicinökningen och frågade aldrig, vilket gjorde att om jag själv inte märkte någon skillnad så sänkte jag igen utan att säga till henne. Men den dosen jag har nu funkar kanon och jag har en bra läkare och jag har Jennie så nu vet jag att det finns folkn som bryr sig. Fan så crazy man är ibland :)
Kram
Bloggullet - tack för dina uppmuntrande ord. Jag får också hemskt mycket ut av att läsa vad andra skriver i sina bloggar och i kommentarer, det leder tankarna in på nya banor.
SvaraRaderaHa en riktigt fin adventshelg själv!
Kram!