Har ägnat mig mest åt äta-sova-tv sedan jag kom hem från Götet, men det känns ok. Imorgon blir det kanske något mer utåtriktat, vad vet jag inte, antagligen inget mer spännande än en promenad på stan, men jag känner att jag återhämtat mig så smått.
Det känns markant annorlunda sedan jag började med Risperdal igen, fast det har bara varit en och en halv vecka ännu så hur det utvecklar sig återstår att se. Men inget upp, inget ner. Konstigt, ovant. Ärligt talat går jag och känner efter, letar efter tecken. Men trots att jag sover (o hemska tanke) så är jag inte låg. Saknar sockerdrickan i kroppen ibland, saknar inte den mördande rastlösheten. Känner mig mer som mig själv, vilket har sina sidor.
Något som också känns konstigt och ovant är hur självskadetankarna fallit ihop som en sönderstucken ballong. Som om jag hade haft ett chokladsug i många månader och så plötsligt ser jag inte ens åt den guldinslagna pralinkartongen, för att dra en väldigt banal parallell. Behöver knappt alls kämpa för att slå bort tankarna, för de kommer inte. Skönt, men samtidigt lite oroande. Att något så psykologiskt laddat, något som känns väldigt personligt, kan påverkas iskallt kemiskt, och det var när jag tänker bakåt faktiskt likadant förra gången jag tog Risperdal, skadade mig inte på ett år. Måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här.
Det är efter kl 18 så jag antar att det är dags att kliva ur pyjamasen. Mannen kommer nog rätt snart med sushi. Så skönt det har varit att hålla sig mest för sig själv ett par dagar, nu vill jag ha sällskap! Även om det bara är i tv-soffan. ;)
Konstigt det där med självskadetankarna... Tänk att små piller kan göra sådan skillnad. Är det för att du är lugnare?
SvaraRaderaKram!
Vad bra att medicinen hjälper dig i rätt riktning. :D
SvaraRaderaCharlyene - jag vet inte riktigt. Det handlar inte enbart om ångestdämpning, för jag kan vara full av benso och ändå vilja skada mig. Något med att Risperdalen tar udden av tvångsmässigheten tror jag, den har funkat mot några andra tvångstankar jag kan ha (jag har inte tvångssyndrom, men ibland kan jag fastna i vissa tankebanor som när jag letar siffermönster). Fast jag har inte kommit underfund med hur det funkar.
SvaraRaderaypax - tycker jag också. :D
SvaraRaderaJag tror jag förstår vad du menar. Jag har lite samma tendenser, det där med tvång. Jag vill inte låta negativ, självklart är det bra att du inte vill skada dig själv, men jag förstår att det känns konstigt. Jag skulle tycka det var konstigt om jag vore i din sits....
SvaraRaderaKram!
Charlyene - jo, även om det är positivt så är det en sorts kris, en snabb identitetsförändring. Och på något sätt känns det som fusk... att det är ett problem som "ska" lösas med stora personliga ansträngningar, självkontroll och kanske terapi - inte ett orangebrunt piller. Men jag får väl använda den där terapin till att acceptera förändringen. ;)
SvaraRaderaKram!
Det låter ju väldigt positivt det du beskriver, även fast jag förstår att du har dubbla känslor. Hoppas det håller i sig länge, länge så att du hinner vänja dig ordentligt vid att vara utan självskadetankar och svängningar.
SvaraRaderaRebecca - tack, jag hoppas också att det här ska gå.
SvaraRadera