Segdraget

Gnäll gnäll gnäll. Är i det där jobbiga rastlösa stadiet där man är för orolig för att ta det lugnt, men för trött för att göra något vettigt. Tror det är kombinationen Berlin plus förkylning. Försöker ändå, en omgång tvätt i maskinen och en rejäl disk är lagd i blöt. Sen ska de hängas upp och diskas av, men det är ett senare problem.

Igår nickade jag till några gånger medan jorden gick under. På bio då. Tyckte lite synd om styvpappan som försvann utan att någon verkade påtagligt bekymrad, men allt för kärnfamiljen antar jag.

Så fort jag blir tillbakadragen och tråkig känner jag mig misslyckad. Nästan lite skyldig. Det är så ofint. Som om jag inte tycker om folk. Men jag orkar verkligen inte ha någon inpå mig utom Mannen, varken fysiskt eller mentalt. Det påminner mig om en bild från sekten, alla själar som klänger sig fast vid en och inte vill släppa taget. Samtidigt vill jag verkligen ha dem där, vill orka, vill vara något annat, någon annan. Kan inte allting bara stanna upp ett tag, vänta in våren och ljuset.

Jag är inte olycklig, bara trött.