Asocial är jag. Sanslöst. Vill inte ha andra människor i mitt huvud just nu, hur trist och tråkig och oempatisk det än gör mig. Jag är inte sur, upprörd, arg - bara längtar efter att få vara ifred. Som ofta när vinden stillar sig efter en stormperiod känner jag så mycket tydligare hur ömhudad jag är, hur varje social interaktion kräver en energi, en glöd, eller åtminstone en liten ansträngning att bry sig, och ibland finns bara inte kraften där.
Var på föreläsning om bipolär sjukdom igår. Iallafall första halvtimmen då ett par läkare snackade allmänt. Lyckades med möda sitta still. Sedan var det kört och jag smet iväg med den trots allt förstående Mannen i släptåg. Den stora föreläsningssalen, ljuden av människorna runt omkring, det kröp in i min hjärna som ett knattrande motorverktyg. Plötsligt kände jag också ett enormt motstånd mot att stanna och lyssna på personen som skulle till att berätta om sitt liv. Vill inte ha fler människor inneboende. Hon förtjänar säkert att lyssnas till men mitt hus är överfullt, det finns inte ens ståplats. Inte tänka andras tankar, inte känna andras smärta och glädje. Inte förstå. Inte just nu.
Ibland klarar en helt enkelt inte av att ha andra människor omkring sig. Då är det lika bra att vara ensam, så att en slipper utsätta sig själv (och andra) för lidande. Jag hoppas bara att det inte blir ett beroende för dig.
SvaraRaderaKram!
Å jag känner så igen det där för jag har det ungefär likadant just nu. Allt ljud är påfrestande och jag skjuter alla ifrån mig just för att det inte får plats med mer just nu. Har ingen ork att tänka och känna. Hoppas dock den kommer tillbaka och att den gör det även för dig. Att bara skriva är en kraftansträngning känner jag nu.
SvaraRaderaMassa kramar
Känner igen mig. Ibland blir det bara för mycket för våra stackars hjärnor. Du får återkomma när det finns plats igen.
SvaraRaderaCharlyene, Maria, Ylva - kram på er!
SvaraRaderaJag är rätt social i grunden så om några dagar eller veckor har det säkert ändrat sig igen. Brukar vara så.
Du, jag känner just nu igen mig massor i det du berättar. Ibland är det så skönt att du formulerar det jag tänker, för jag kan inte sätta ord på det för det bara snurrar omkring.
SvaraRaderaJag har just haft en period som gjorde att jag ville sluta prata ett tag, bara slippa andra och få vara ifred.
För människor skänker ju både glädje, sorg och ilska och ska man vara social så ska man vara beredd på att kunna ta emot detta.
Och ibland orkar man inte härbärgera andras åsikter, kritik, tjafsande och negativiteter.
Det enda man vill ha av andra är tröst, kärlek och snällhet och det kan man ju inte själv bestämma över vilket de vill ge en.
Så då stänger jag dörren för människor ett tag tills jag är stark nog att ta både ock.
Det känns som om det blir allt mer sällan även om jag längtar efter att träffa människor i positiv gemenskap.
Jag hoppas du förstår hur jag menar.Nu blev det långt.;o)
Ha det bra och ta hand om dig.
Kramisar
Bloggullet - jo, har man med människor att göra så måste man ju ta allt, hela paketet. En del av oss orkar det, en del av oss måste få ta en paus ibland.
SvaraRaderaDet är ingen som varit elak mot mig, det är mer att jag inte orkar med att lyssna på folks problem, mitt hjärta är inte med. Kanske behöver jag vara mer ute i naturen just nu...
Hoppas vi får våra krafter tillbaka, ta hand om dig du också!
Kram!
Jag vill bara säga hej till er alla, jag är hemma på permis, ni orkar kanske inte höra - men här kommer alltså ett litet hej....
SvaraRaderaHej Miriam - ta hand om dig!
SvaraRaderaKänner igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaIbland vill man bara vara ifred.
kramar om
Kram LaLuna.
SvaraRadera