onsdag 30 september 2009

ToR

Stockholm var härligt!! Åh, vad jag längtar tillbaka dit ibland, även om jag trivs rätt bra där jag bor nu också.

Har åtminstone för stunden inte alls lika mycket problem med självskadetankar, men jag var tvungen att göra en helomvändning: istället för att försöka mota bort tankarna, distrahera mig, tänka positivt, så tillät jag mig att tänka så mycket och ingående på självskadandet som jag bara ville, sa till mig att det är mina tankar och inget någon annan ska kontrollera, satte upp ett framtida datum då jag får skada mig om jag vill, och påpekade för mig själv att självskadandet alltid kommer att vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt, för jag kan ju inte backa tiden och rensa bort alla minnen. Väldigt mycket av spänningen och ångesten släppte, tror knappt alls att jag tänkte på självskadandet igår.

Nu ska jag packa upp, och känna att det är mysigt att vara hemma också. Det ser ut att vara kallt och klart ute, så en riktig höstpromenad ska det nog också bli. 

(Det tar kanske någon dag eller två innan jag går en bloggrunda, men jag tänker på er!)

söndag 27 september 2009

Kulglass

Har ett antal gånger fått höra från folk att jag är stark. Ett sånt jävla skämt. Jag som mest bara flyter med, minsta motståndets väg. Är jag lättad eller skuldmedveten? Varför välja? Lassa på känslorna bara. Jag vill ha en kula av den och en kula av den och en kula av den, och strössel på.

Tror jag kommer ha roligt i Stockholm iallafall. Härligt att resa med Mannen, det är aldrig något tjafs. Vi ska bo på ett mysigt hotell i Gamla Stan, ett sånt som har en liten skramlande träinredd hiss och nyckel istället för magnetkort till dörren, vi har bott där förut. Träffa ett par underbara små grabbar. Jag ska gå ensam på stan och bara titta, ta in all rörelse som ett vitt tankedödande brus, kanske något museum, jag gillar muséer. Bara några timmar nu...

Ska jag ens bry mig om att upprepa mitt mantra "jag borde sova nu", det betyder ju lika lite för mig som "wsg slkpu opsf mx".

Något i natten påminde mig om ett övergrepp när jag var 14, sånt jag trodde att jag kommit över, men det kanske är mer att jag inte överreagerar så ofta snarare än att känslorna försvunnit. Kanske är det friskt, att kunna tycka att en hemsk händelse är hemsk. Jag är lite påverkad just nu, men jag kommer att kunna lägga det åt sidan med dagsljuset.

lördag 26 september 2009

Nygammalt

Ska försöka låta bli att skriva om självskadetankarna här, det blir bara tjatigt, jag får ta det privat. Det håller ju på nästan hela tiden, inte bara vid speciella tillfällen utan typ en gång i kvarten hela dagarna. 

Mannen hittade iallafall på något, vi drog till Helsingör och köpte sprit. Det låter väl ganska depraverat? Nu är vi inte såna storkonsumenter, ett sånt här inköp räcker kanske ett år. Trots att danska kronan gått upp så mycket (eller den svenska sjunkit) sparar man fortfarande ganska mycket. En flaska Remy Martin (god cognac) var bortåt 130 kr billigare där. Och inte minst så är det småkul bara att vara  ute och fara, sitta tätt tillsammans och se på havet. 

Tillbaka på svensk mark stötte vi på ett gäng medlemsvärvare från min gamla sekt. Mannen snackade med dem en kort stund, jag höll mig åt sidan, hade väl kunnat stöka lite med deras huvuden men usch, vill inte involvera mig. Fortfarande påverkad av gammal tid, förbannad att jag inte har tjockare skinn än så.

Men kvällen hemma var mysig, och nu ser jag mycket fram emot Stockholm söndag. Inga misstag är för stora för att man inte ska göra om dem, normalförloppet är ju att jag faller platt på näsan efteråt, men jag går in i det med öppna ögon. Vad det nu säger om mig.


fredag 25 september 2009

Vasstandat

Märker kanske lite av medicinsänkningen nu, kombinationen rastlös-trött känns igen från tidigare farmakologiska experiment. Kommer lägga sig om några dagar när kroppen ställt in sig. Skönt på ett absurt sätt att ha så pass mycket erfarenhet av sånt.

Mår komplext. Spänd-lycklig-störd-lugn-glad-irriterad-kärleksfull-reserverad.

När jag röjde senast i sovrummet dök ett undanstoppat knivblad upp. Det räcker för att röra upp allt möjligt. Just på det området känner jag mig lite hopplös. Även om jag inte utövat just den lasten på över 1,5 år, förutom ett minimalt återfall i början av sommaren,  så minskar inte tankarna på det. Jag får kämpa mot det ofta, ofta. Känner mig som värsta missbrukaren. Det blir inte alls lättare med tiden, inte alls. Är inte ens särskilt stolt över att jag låter bli, det känns mest som en eftergift till omvärlden. Inte störa, inte äckla, inte skrämma.

Pratade en lång stund om det med Mannen igår, respekt till honom för att han vågar lyssna och fråga, det är ju inget lätt ämne för honom heller. 

Nu får jag hitta på något konstruktivt att göra idag. Ska börja med att göra sjukgymnastens övningar, små spänningar av muskler och centimeterlyft som ser oerhört banala ut men är jättejobbiga! Och sen något roligt, har inte direkt bestämt mig för vad, får rådgöra med Mannen (dvs. tvinga honom att hitta på något ;) )

onsdag 23 september 2009

Hörselminne

Sov middag ett par timmar och bromsade in. Sömn är häftigare än stesolid. Inte värre än att jag fortfarande känner mig glad och nöjd.

Det blåste rejäla vågor idag. Fascinerande att vara stammis på en restaurang, det har jag aldrig varit förut, man kommer dit när det är mycket folk och får strax glada miner och ett fönsterbord med havsutsikt. Lax och saffransrisotto, sånt kan jag leva med.

Lyssnar på en samling 70-talshits. Många av låtarna suger, men det är intressant att ägna sig åt en stunds sentimentalitet - inte nödvändigtvis i betydelsen längtansfull, men känslosam, ja. Sån jävla tur att man slipper vara tonåring igen.

Miniperfektion

Kanske är det bara en morgongrej, men jag känner mig... tillfreds tror jag ordet får bli. Livet är inte direkt fulländat (hallå, jag kom just hem från min rutinmässiga besiktning på psyk med famnen full av recept på sinnesförändrande droger) men kanske lite småperfekt ändå så där i ena hörnet. 

Mår väldigt bra av att umgås med Mannen och han anstränger sig verkligen för att ställa upp. Nu har han nog fattat lite att mina uppåtsvängar kan ses som ett förebud om en nedåtsväng och bör kontrolleras, och har börjat fråga mig om det är blå handdukar-varning när jag börjar snurra iväg (blev löjligt fixerad vid handduksinköp under en hypomani i augusti) - det är en lättnad att ha någon i närheten som är medveten om mer än den glada fasaden, för mitt eget omdöme funkar inte alltid till 100%. Sedan gör han allt för mig på andra sätt som jag inte ska gå in på här, skriver det bara som en vinkning till honom om han läser detta för han vet vad jag menar... Dessutom känner jag att jag kan göra saker för honom, jag förundras men tror ändå på honom när han säger att jag gör honom lycklig, vi tillsammans är större än summan av delarna. 

Är lite återhållsam med att skriva om mina barn här, de har sitt liv, men de gör mig också väldigt lycklig. De är bra människor, kan inte tänka mig något man mer kan önska om sina barn.

Det är grått och blåsigt ute, men ändå vackert, höstkrafter. Lönnen utanför fönstret har börjat skifta färg. Jag blir alltid lite förvånad när årstiderna växlar. Det är en ny upplevelse varje gång. Förändring finns.

Utveckling? Jag tror att jag just nu är nöjd om jag inte avvecklas. Det låter nog snävt, ett pyttelitet liv, men liv överhuvudtaget är inget jag tar för givet.

Behandlad

Tog ingen sömntablett, så nu är jag uppe och spökar vid midnattstimmen. Det måste vara något med sömncykeln som gör att jag ofta vaknar efter två (eller fyra) timmar. Att somna har jag inte det minsta problem med, ner med huvudet på kudden bara, det är att fortsätta sova som är - som bekant och inte minst psykologiskt - en stötesten. 

Pillersnack: Besöket hos dr B gick bra, han är lätt att ha att göra med. Jag ska sänka Lamotriginet en aning och se om något händer, är möjligt att den pushar mig lite väl mycket uppåt (den har en antidepressiv effekt), så här frekvent uppvarvad brukar jag inte vara. De övriga medicinerna vill jag helst inte röra, litiumvärdet ligger bra och Abilify verkar jag behöva, jag glömde ta den i en vecka nyss och fick snart skumma tankar i huvudet som försvunnit igen nu när jag tagit medicinen igen i några dagar. Även om det var klart osmart att inte ta den som jag skulle så är det bra att få en konkret påminnelse om att medicinerna faktiskt hjälper mig också. Nu ska dosetten skötas minituöst. 

Som alltid när jag sitter där i korridoren utanför "min" psykavdelning kommer minnen från alla inläggningar tillbaka... åsynen av en man i tofflor och landstingets blåa byxor som hasar fram och tillbaka bakom glasdörren och jag känner ledan, oron. Minns hur rädd jag varit för att inte fixa det, att den destruktiva kraften skulle vinna till slut, nätterna då jag frenetiskt gått fram och tillbaka, fram och tillbaka, överlevt sekund för sekund. Jag vill aldrig dit igen, men på något sätt vill jag inte heller ha det ogjort, jag har lärt mig mycket om mig själv. Kanske hjälper det mig idag att uppskatta små positiva saker. Mitt liv är väl lite knepigt men jag känner mig inte som en olycklig människa!

tisdag 22 september 2009

Nattro

Det är inte utan att jag känner mig lite dygdig för framåt midnatt sa jag till mig själv att nu räcker det, inga fler projekt, tog en sömntablett (det bär alltid emot lite, Mannen fick påminna mig), lade mig på spikmattan med lugn musik och somnade faktiskt. Och när jag vaknade till vid halv tre tillät jag mig själv att somna om. Vaknade vid sju pigg men bara en liten aning speedad. Skönt, för jag vill inte klättra på väggarna när jag träffar dr B idag, vilket kanske är lite bakvänt tänkt för egentligen är det bra antar jag om han ser mig när jag är i extremlägena, men man värnar ju om sin värdighet också...

Mitt energiryck igår inkluderade förstås ett brödbak, focaccia med oliver och tomater, så Mannen blir nog glad när han kommer hem från jobbet snart. 

måndag 21 september 2009

Hårnålskurva

Det är en så märklig upplevelse när det vänder riktigt tvärt, på ett par timmar, utan synbar anledning. Motsträvigt bestämde jag mig för att gå ut på en promenad för att det är nyttigt. Det gick snabbare och snabbare, musiken i lurarna började låta bättre, solskenet blev starkare. Stack ner på stan och shoppade nya jeans. Ringde Mannen mest för att höra hans röst. Nu någon timme sedan jag kom hem har jag hunnit sätta igång projekt diska, tvätta, städa badrummet, röja ur en förvaringslåda (herregud vilket förråd av bandage jag hade där) samt skriva lägesrapporten till dr B. Ingetdera är förstås klart ännu... nu ska jag försöka andas lite och strukturera mig, leta upp var jag har lagt kompassen. 

Oföretagsamhet

Känner mig sorgsen. Tyngden i kroppen. Jag kan göra saker om jag sparkar mig själv i ändan, men ingenting flyter, ingen entusiasm. Mest fastnar jag planlöst surfande och minns knappt vad jag läst. Annat hamnar på "jag borde"-listan snarare än på "jag vill", just idag är det tomt på "jag är tvungen" så risken är väl att knappt något blir gjort. Skulle behöva en personlig arbetsledare som körde med mig, "diska kaffekoppen", "ta ut soppåsen", "ladda mobilen".

Visst försöker jag tänka att det går över, enligt all tidigare erfarenhet går det alltid över, men sen kommer tanke B: och enligt samma erfarenhet kommer det alltid tillbaka snart igen.


söndag 20 september 2009

Småsnack

Är lite lättare att andas nu. Har inte gjort något särskilt, det verkar behövas ibland. Vadat längs strandkanten med känslan av att det kanske var den sista sommardagen. Tittat på reprisen av "Här är ditt liv" och med skadeglädje njutit av tanken att aldrig komma behöva utsättas för något sådant. Har målat naglarna i flera lager och förstås lyckats repa lacket på ena handen innan det torkat helt, och ryckt på axlarna åt det. Nu ska vi snart göra pizza.

Försöker tänka att det är ok att vara lite trött och seg, att det inte är farligt, att det kanske rentav är något att ta tillvara på...

Kravmärkt

Blev ändå stesolid och tre timmars sömn till, nu känner jag mig klarare i huvudet. Längtar plötsligt ut, jag har inte tagit en ordentlig promenad på ganska många dagar. Luft, ljus.

Det tornar upp sig framför mig, kravet att se situationen som den är. Att jag bara kommer en bit genom att skärpa mig, eller inte skärpa mig och hacka på mig själv för att jag är så lat. Att inse att även om min problematik sitter i skallen och är osynlig och därför inte räknas (det där man brukar klaga på att andra tycker, fast man tänker så själv), så kan den ta livet av mig, är en fiende som inte ska underskattas. Behöver hitta min egen balans, och inte ta den enkla vägen ut och lyssna på en omgivning som inte alltid uppfattar läget. Ganska ensamt känns det, men ansvar är ett ensamjobb.

Nattöppet

Verkar som det är slutsovit nu, vaknade 2, halvslumrade av och till fram till 4. Att det aldrig kan vara lagom. 

Dras till och fruktar att sväva upp i taket igen. Orkar inte. Vill helst inte dämpa med piller för ofta även om det kan hjälpa. Det får bli strikt förbud mot sociala aktiviteter, mycket tråkig tv, spikmatta på kvällen och andning. Vet inte hur långt min självdisciplin kommer att räcka.

Givetvis är det första jag tänker på att resa bort, och nu råkar vi sedan länge ha en tripp till huvudstaden inplanerad nästa helg, lucky me. Hoppar jämfota i huvudet av förväntan. 

Och här skulle jag ha skrivit något annat men jag är för virrig.

lördag 19 september 2009

Dagsform

Ja, dagsformen är väl sådär. Sov en stund på eftermiddagen igår och sen en hel natt. Känner mig bakfull utan alkohol. Men självmordstankarna som började krypa inpå igår har backat lite igen, är nog inte så allvarligt utan bara ett eko av gamla tider. Mest känner jag mig pinsamt patetisk för att jag inte hanterar mitt liv bättre, och dessutom låter världen se det (och nu skriver jag givetvis om det här i bloggen, vadå drama queen). Trött. Självmordstankarna dyker upp som det ultimata flyktbeteendet. Känner ändå tillräcklig förankring, starka trådar till människorna och världen, för att låta det stanna vid fantasier.

Försökt skriva på lägesrapporten till min läkare, ska dit på tisdag, men den blir onödigt negativ så den får vänta tills måndag, kanske kan jag vara mer objektiv då.

Ska ändå försöka göra roliga saker idag, inte ge efter helt för svartsynen. Ägna mig lite åt en överraskning åt Mannen, gå på bio även om jag lär somna mitt i, köpa en blomma till mig själv för att jag trots allt lever.

fredag 18 september 2009

Seeeeeg

Ont överallt. Känns som influensa i kroppen fast jag har inte det minsta halsont eller hosta, det är nog bara klassisk utmattning. Tankarna splittras i små glasfragment så fort jag släpper greppet. Men mellan varven kan jag skärpa till mig. Har varit och handlat mitt i åldringsracet (fredag eftermiddag och pensionsdag). Läst några bloggar och slängt iväg korta kommentarer ibland. Har inte orkat laga mat, hetsäter godis utan att känna vad det smakar, men tror Mannen kommer fixa ihop något.

Försöker vara lite gladare ändå pga något roligt som kom i mailen, känner mig inte så glad som jag borde blivit men det är väl för mycket begärt just nu. Det blir nog bra sen. Kanske.

Talkshow

Jag försöker skratta åt ironin, men det går trögt. Igår, efter ytterligare en halvsoven natt med snurrande tankar hade jag ett psykologsamtal på morgonen. Låt se, här har vi en person som är totalt slutkörd efter att i två dagar ha pratatpratatpratat. Vad göra? Jo, personen borde förstås sätta sig och prata intensivt om personliga saker i en timme. Psyko H ville knappt sluta. Jag vinglade när jag gick därifrån. Givetvis borde jag ha stannat hemma istället.

För mig blev det en sorts illustration av det jag på sista tiden upplevt ofta. Folk kan ha svårt att läsa mig, även de som känner mig. Jag försöker vara öppen men jag lyckas nog inte så bra.

Sedan sov jag av och till under eftermiddagen. Tog ett par stesolid, sov ett tag till. Vaknade och tänkte att det finns inte en chans i helvete att jag sover något inatt nu, men jag gick och lade mig och slocknade i 8 timmar. Men säg nu inte att det är skönt att jag fick sova. Sova suger. Jag har huvudvärk, vill ömsom gråta och ömsom kasta saker, tänker att jag borde krypa under en sten och aldrig mer komma fram.

Äh, nog om det.


torsdag 17 september 2009

Förnekelseskrift

Det är underbart att träffa människor man tycker mycket om. Jag har haft så roligt dessa två dagar, och även om alla konversationer och intryck snurrar som en centrifug i huvudet nu så känns det som om jag inte hade kunnat avstå.

Som jag konstaterade när jag pratade med R igår så har jag enormt svårt att i praktiken utöva många av de saker som jag vet att jag borde göra för att sköta om mig. Jag kan ofta vara väldigt medveten om hur jag mår (vare sig det är uppåt eller neråt), beskriva, säga "nu borde jag göra x och y". Och sen går jag och gör tvärtom. Jag ska inte träffa folk intensivt under kort tid, hålla igång en engagerad konversation 14 timmar i sträck, och sen dessutom göra om samma sak nästa dag. Jag ska inte slarva med mediciner. Jag ska inte ta ett glas vin istället för sömntabletten. Jag ska inte sitta här före 5 på morgonen och dricka kaffe och febrilt försöka förmedla mina tankar. Jag märker själv - inte alltid, men iallafall just nu - att jag befinner mig där på gränsen mellan sammanhållen kompetent fasad och kaos. Men gör jag något åt det? Jag går och sätter på en kopp kaffe till.

Glappet mellan intellekt och känsla är så stort. Beskrivande och förklarande undertexter rullar ständigt i min hjärna men det ändrar inte handlingen i filmen.

Det finns väl ändå någon sorts hopp antar jag, på vissa områden har jag trots allt kunnat ändra beteende en hel del under åren, bara jag kommit till någon sorts acceptans av att problemet faktiskt existerar. Men just nu vill jag inte acceptera att jag de facto underhåller humörsvängningarna och aktivt framkallar ångest. Just så: jag vet om, så här är det, med exakt den vinkeln på knäet och kraften i steget lägger jag krokben för mig själv. Insiktsfull. Och sen välter jag mig själv igen. Tar fram tumstocken och mäter exakt var nedslagsplatsen hamnade. Gör om det igen.

Låter jag inte rätt samlad ändå när jag skriver detta? Stavar rätt, håller tråden någorlunda, lite långsökta metaforer kanske men jag tror ändå att det är rätt begripligt. Inte märks det så tydligt att jag skrivit i 45 minuter med tankarna studsande som pingisbollar och själv inte vet vad poängen med inlägget skulle vara. Snacka om skenbar kompetens.

måndag 14 september 2009

Snigelpost

Brevet har en förskräckande logga. Nu? Vad gör det här nu i vår brevlåda? Inte nu, det skulle inte komma ännu, jag är inte tillräckligt förberedd och jag trodde idag bara var en dag med vackert väder utan tankar.

Vill inte öppna. Självklart öppnar jag, jag är en sån person som öppnar brev. Sliter upp det stående ute vid brevlådan.

Chock. 

Klentro.

Hur? Jag som var säker på att bli överkörd med en långtradare. Men får en andningspaus.

Verkligheten skiftar en aning, persiennerna vinklas och släpper in ljus.

Nattfly2

Det gick åt helvete för Ellen. 

Planen att somna gick det heller inget vidare för.

Nu är det tvångnattning som gäller, ner i sängen, ligga stilla och hålla käften.

Nattfly

En sak jag är utmärkt bra på är att låta bli att skärpa mig. Nu är det läge att skramla fram benson och däcka lite, det står där mitt framför näsan "Du Skall", men jag klarar inte att öppna burken. Tar istället en kaffe, går fram och tillbaka och sjunger till ipoden.

Får väl göra Ellen Ripley sällskap igen.

söndag 13 september 2009

Konservburk

Vill suga åt mig varje sekund. Konservera upplevelsen, kunna ta fram den en regnig dag. Fast jag vet att det inte funkar så... när regnet öser ner blir jag bara kall och blöt och minns inte hur det känns inne i värmen. Men möjligheten att några spår ändå blir kvar är tillräckligt för att försöka.

Musiken. Den som sipprar ner längs ryggraden och stiger som en oljeskimrande såpbubbla.

Färgerna. Brandbilsrött som hoppar fram och säger "jag finns!". Transparent blå som flyter in i ögonen. Och vitt, tänk att vitt är en färg.

Nattkänslan. Få vakna halv fem av en dröm där jag skrattar och skrattar. Sängen känns ombonad men jag dras upp av otåligheten. Tittar ut. Är jag ensam eller är alla där? Kanske är det samma sak?

Kroppskänslan. Kontakten sitter i och elverket är påslaget, signalerna går fram, känner huden på ryggen och tyngden på min stortå.

Knoppkänslan. Att känna att det ordnar sig. Att godhet är en realitet.

Kärlek. Silvertrådarna som förbinder oss, när man kan se dem glänsa i mörkret och veta att de rör sig, att inget kan tas för givet, att man får hålla i dem de ögonblick man har dem inom räckhåll. Det farligaste man kan lita på, och det viktigaste.

lördag 12 september 2009

Levande

Om jag inte kommenterar så mycket på bloggar för stunden så beror det på att jag är så uppåt att jag är rädd för att säga något klumpigt. 

Lycka är ett motsägelsefullt begrepp. Ofta säger visa (eller självutnämnt visa) personer att lycka inte ligger i pengar, prestationer och perfektion, men är det inte ändå sådant vi jagar..? Kanske inte att bli världsmästare i simning, men åtminstone att bli svinbra på att baka kanelbullar. Eller skriva den där ouppnåeligt välkomponerade och skarpsinniga C-uppsatsen. 

Jag har anledningar att vara olycklig. Tänker inte börja lista dem här igen, den som läst här ett tag vet väl. Jag har också anledningar att vara enormt lycklig. Kanske är min sjukdom inte bara kemi, utan ett symboliskt uttryck för det stora spannet. Jag får inte bara veta rationellt att mitt liv innehåller motsatser, jag får känna det från topp till tå. De många ärren på min kropp är ett dagligt och prosaiskt minne av avgrunden, kärleken jag badar i just nu känns som en överjordiskt vacker soluppgång.

Mannen är ute på ett kort jobb, han kommer snart hem till mig i soffan. Jag hade aldrig på tusen år trott att en man skulle kunna kännas så enkel och bekväm att ha i sitt personliga utrymme, och nu har det varat i tio år utan att jag tröttnat. Mönstret i tidigare relationer har varit att jag varit snäll och undergiven och anpassat mig, tills jag fått nog en dag och tvärt gjort slut utan att se mig om. Nu behöver jag aldrig huka mig. Jag är så jävla förälskad att jag antagligen är påfrestande att lyssna till. 

Om några få dagar får jag se mina barn också, längtar. Och sen som bonus några vänner jag tycker om. Är så glad att jag får leva och uppleva.

Vill att det alltid ska vara så här. Vet att så är det inte. Men vill...

Förväntansfull

Kan/vill inte sova, eller jag har redan sovit en timme på soffan tidigare på kvällen. Gick och lade mig i sängen igen men blev genast klarvaken. Så jag grävde bland dvd:erna som frilades under städprojektet och har tittat i etapper på Alien. Sedan med en kraftansträngning avslutade jag uppdrag rensa bokhyllan, eller åtminstone grovjobbet, nu ska böckerna placeras om...

Ser fram emot dagen även om inget speciellt ska hända vad jag vet. Vill ha Mannen här, han jobbar inatt. Många bäckar små av lycka blir en stor å.

Får kanske sätta mig och kolla del två, brukar somna av filmer. Annars har jag del tre och fyra också. :)

fredag 11 september 2009

Vingfladder

Fjärilsvarning idag. Ska bara x, men först y, fast förresten z måste göras nu, eller vänta, å har jag glömt, eller var det ä, äsch det här är tråkigt, jag gör ö istället.

Men på kringelkrokiga vägar har jag fyllt 13 arkivboxar med papper från stora bokhyllan, plus de 4 jag gjorde igår, ett ganska bra dagsverke. Är 6-7 kvar tror jag. Det känns skönt att få parkera delar av sitt förflutna på en skuggig bakgård, det finns kvar men inte i det omedelbara synfältet.

Väntar på att Mannen ska ringa, han ska till köpcentrumet så jag hakar glatt på. Ska dock försöka hålla mig till att lämna tillbaka varor... 

Dags att träffa min läkare om några dagar, så jag började skissa på lägesrapporten. Vet inte om jag ska berätta hur jämförelsevis mycket jag har varit uppåt de senaste par månaderna, är rädd att bli nedmedicinerad till trist och tråkig. Och så farligt har det ju inte varit, utom någon gång när det spårade ur lite, och annat jag teoretiskt vet om men föredrar att förtränga. Lägger det åt sidan så länge.

Ångestbrist2

Rastlös, glad. Kom verkligen igång med projekt bokhylla torsdag, en process i flera steg som frigör utrymme för böcker som ligger huller om buller överallt i lägenheten, samt ger högarna av dvd:er ett hem. Genomförde bara etapp ett men det ser redan annorlunda ut. Tur att man får energiryck någon gång emellanåt. Jag blev nästan glad när terapin blev inställd för jag var inte på humör för sånt ändå.

Dags att åka och hälsa på ungarna och vänner snart, känns helt underbart att ha sådana människor i mitt liv även om vi bara kan ses någon gång ibland. 

Lycklig att jag lever. Lycklig att jag har förmågan att känna kärlek, och sedan får ta emot kärlek som en enorm ynnest. Lycklig att jag kan vara lycklig även när inte allt är perfekt.

torsdag 10 september 2009

Ångestbrist

Så efter allt ångestsnack är det bara att konstatera att onsdagen blev lätt som en fjäder. Visserligen inledde jag dagen med att för den yrvakna Mannen frenetiskt argumentera för att DVD-förvaringsproblemet och bokhylleanarkin måste lösas nu. Han förlät mig dock. 

Det brukar vara jag som sköter långpromenaderna i familjen, men nu tog faktiskt Mannen initiativet och föreslog att vi skulle gå ner till havet, en och en halv timme tog det. Sommarväder. Vi åt lunch på stamstället, stekt rödspätta, sånt man inte ställer sig och gör hemma. Prat och bekväm tystnad. 

Dagen avslutades med vin, fotboll och vampyrer. Sommarvärme även i hjärtat. Ångestens antites.


tisdag 8 september 2009

Monsterslagsmål

När jag försöker reflektera över ämnet ångest så blir jag på vissa sätt tjurig som en tvååring.

Villintevillintevillinte.

Ska det verkligen va på detta viset? 

Prata på bara, jag lyssnar ändå inte på "goda råd".

Defensiv. Rädd för att om jag tar in vad omgivningen (fast det egentligen kanske ibland är en väldigt klok omgivning) tycker om min ångest så blir jag överkörd i processen. Den rädslan har inte minskat med åren. Jag har lärt mig ändra beteende på allmän begäran, när ångesten slår till tar jag inte fram kniven och pillerburkarna. Det verkar tolkas som inga sår=ingen ångest. Eller åtminstone att mitt liv är mycket lättare nu.

Till viss del stämmer det att jag mår bättre, de dagar när allt flyter kan det vara riktigt bra. Små-ångestdagar har jag ofta, är van och bryr mig inte mycket mer än att jag bryr mig om att jag är närsynt. Men när super-ångesten slår till är den lika jävlig som tidigare. Jag sitter igenom den. Jag lider lika mycket som någonsin. Rädslan hänger tung att jag ska nå den där punkten där mina armars kraft tar slut, tappar greppet om tankar och handlingar, självmordsdraken släpps lös. Så sent som i våras blev det en tung inläggning på en dryg månad. Sånt blir inte lättare med tiden.

Vill inte acceptera i hjärtat att jag lever med den psykiska motsvarigheten till kronisk smärta. Så jag blir djupt frustrerad om och om igen. På vissa sätt har jag blivit bättre, kommunicerar mer, samarbetar mer, men bra blir jag inte. Det behövs bara ett litet gupp i vägen så ligger jag där.

Det finns ingen rak linje mot horisonten, bara en krokig stig som lika ofta vindlar sig bakåt som framåt. Jag tror att jag blir lite visare med tiden, men också mer sårbar.

Nu är det bäst att betona att jag inte mår dåligt just ikväll, är lugn och i "normalläge" just nu. Mannen jobbade jour igår natt och har somnat på soffan. Kanske ska jag skumma någon dagstidning. Ringa mina barn. Kolla våra foton för att se vilka jag vill printa ut och sätta på väggen. Sånt där kvällspyssel som är underbart när man klarar av det. Den fördelen har jag åtminstone: jag har upplevt så mycket av motsatsen att jag uppskattar lugn och ro i liten skala.

SMHI

Och nu funkar stavjäveln inte längre, det börjar ju bli riktigt roligt! Ett tecken från ovan att jag inte ska stavgå? Jaja, det ordnar sig.

Ångestkoma igår kväll, är helt ok denna morgon.  Förstår mig inte på mitt mående på senare tid, vill ju gärna kunna hänga upp det på yttre faktorer så man har något att hantera, eller åtminstone förhålla sig till. Men inget speciellt har hänt eller förändrats. Det är kanske något jag bara får försöka stå ut med, som vädret.


måndag 7 september 2009

Illusionist

Lugnare, tror jag är för trött nu för ångest. När jag väl hade masat mig iväg till Intersport funkade det plötsligt att ställa in stavlängden, jag måste ha använt fel teknik. Jaja. Kom åtminstone in på Ikea och köpte tidskriftshållare.

Känner mig trist och tråkig, misslyckad och alla de andra nedsättande tillmälena. Därför lade jag lite extra krut på att klä upp mig idag. Det ska åtminstone inte synas.

Lågpresterande

*gnällvarning*

Samma gamla visa bla bla bla. Liten informell familjeträff igår i ett par timmar. Mer och mer ångestkryp i kroppen, fysiskt, fastklibbande. Jag håller masken tills jag inte kan sitta stilla längre hemma i soffan efteråt. Mannen kramar mig tills jag kan somna, utmattad.

Vaknar efter 8 timmars oavbruten sömn, lika utmattad. Ingen lust att göra något, men måste aktivera mig så jag inte förfaller till att göra dumma saker som passar på att poppa upp i skallen. Åker kanske och byter den trasiga walkingstaven, det kommer att ta halva dagen. Något mer intellektuellt lär det inte bli med den här döhjärnan.

Har svårt att förlåta mig själv för att jag är så överkänslig. Hade jag varit sån hela livet så ok, då hade jag kanske tagit det som självklart, men så är det inte. Begriper inte hur jag ska hantera det på ett bra sätt.

Dricker kaffe och gäspar. Orkar inte gråta.

söndag 6 september 2009

Jäst

Jag har redan skaffat någon sorts mönster: vaken 02.30 -> vad kan jag baka härnäst? Ska sitta en stund vid datorn först och se om jag blir trött igen. Bakning är åtminstone en last som uppskattas av omgivningen, till skillnad från annat.

Igår var en konstig dag. Glader på morgonen, plötsligt Trötter efter lunch och sov två timmar, vaknade som Butter i allra högsta grad, men det varade bara några timmar, sen var det Glader igen.

Idag är planen att bara vara Glader. :)

-------------------------------------------------------------

Det blev focaccia. Senaste omgången är redan uppäten.

Fortfarande mörkt ute, 05.30. Tidsmarkeringarna övertygar mig om att det verkligen är höst på gång. Den här sommaren har känts lång, men ändå som om den skulle fortsätta för evigt. Inget vara för evigt säger man väl, men det vet man å andra sidan inte säkert förrän evigheten har tagit slut...

lördag 5 september 2009

Kundklubb

Min tidigare sjukgymnast skickade mig till en kollega för en second opinion. Hon lokaliserade mitt värkproblem till ländryggen mer än bäckenet, och jag har också enligt röntgen en förslitning där. Så nytt hopp om att få hjälp, även om det inte alls är så illa nu som för ett år sen då jag fick försiktigt rulla mig ut ur sängen. Lyckades få en ny tid till henne samma dag som jag har ett psykologsamtal och ett läkarsamtal. Självklart kunde jag ha bett om en annan dag, men något i mig var på spexhumör och tyckte det var ett kul experiment med en sån total översyn på en enda dag. Vi får väl se hur kul jag tycker det är då...

Mannen skulle till köpcentret för något verktygsrelaterat. Jag följde med, glad i hågen och på shoppinghumör. Varför vill man alltid handla saker i ett visst läge, jag blir verkligen överentusiastisk? Köpte inget jag ångrar (även om ena walkingstaven var defekt och måste bytas) men man undrar hur man funkar.

Känner mig rätt lugn idag, med lite uppåt-strössel på. 

fredag 4 september 2009

Verklighetsuppfattning

Vår lokaltidning sorterar artiklarna om Fuglesangs rymdpromenad under "inrikes". I vissa lägen känner lokalpatriotism inga gränser...

Tvättbegär

Torsdag var en tristdag. Satt omväxlande och stirrade på datorskärmen och tv:n utan att egentligen ta in något. Inklusive middagsluren sov jag 11 timmar och var ändå trött igen på kvällen. Var hos Psyko H som tittade lite bekymrat på mig och försökte komma med uppmuntrande vinklingar om mina framsteg. Jag lämnade över alla mina piller till Mannen. Sånt som svider i ens mörklila själ. 

Men nu vaknade jag 2 och känner hur energin strömmar till, tack och lov. Musik, kaffe. Behövde ett projekt så jag reviderade utseendet på min humördagbok. Tittar klentroget på kurvorna, har det varit så svängigt? Skit samma för tillfället. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu. Allt sånt som borde göras - städa, diska, tvätta - slamrar ju så förbannat, Mannen sover, det existerar grannar. Gå ut och gå lockar oerhört, men det kanske inte är så smart att ge sig ut på mörka gångstigar 3.30 på morgonen. Noterar ni hur förnuftigt jag resonerar? Har torrjäst hemma, kanske jag kan slänga ihop en deg. Måste göra något, något handfast, så jag inte drunknar i tankarna som slingrar som ålar.

Hur fan kan man ha ett sug efter att få sätta igång tvättmaskinen?

onsdag 2 september 2009

Icke-frälst

Sov i omgångar. Närmare 9 timmar om jag räknar. Ändå så trött. Påbörjade en disk imorse, får se om den blir slutförd.

Trött på tekniken också. Något är snett med Firefox efter en uppgradering, borde ominstallera. Suck, orkar inte. Blir vansinnig på Explorers slöhet. Var tvungen att använda den för att uppgradera bank-ID, vilket i sin tur krävde två omstarter av datorn, vilket av någon anledning irriterade mig mucho. Surfar nu med Opera som är snabb och gullig på något sätt, men alla sajter är inte optimerade för den, typ banken. Äh, det skulle säkert lösa sig om jag gjorde något istället för gnällde, men jag är icke-konstruktiv idag. Är lite rädd också för att om jag börjar meka och något går ännu mer fel så kommer jag inte orka fixa det.

Jag brukar inte vara särskilt bekymrad över att vara ensam, men idag önskar jag att Mannen var hemma, känner mig otrygg.

Det ringde på dörren. Jag öppnade i morgonrock och med håret åt alla håll.

- Hej, jag heter NN och kommer med boken Bibeln.
- Eh, det är inte rätt tillfälle...
- Då kommer vi tillbaka en annan dag.

Tittar på mig själv i spegeln. Lite frälsning kanske är precis vad man behöver.

Pathétique

Energin börjar transformeras till ångest. Blev så trött igår, även om dagen blev ok. Fast jag gått upp vid 4 denna natt-morgon så uteblir bubblorna i kroppen, istället infinner sig magkrampen. Skulle behöva sova mer men orkar inte gå och lägga mig.

Tur att jag inte har något jag måste göra idag, det skulle inte funka. Och tur att nätet finns, annars skulle jag vara ganska isolerad som bara ibland orkar vistas bland folk. Jag brukar aldrig chatta, så snabbt kan jag inte formulera mig, och facebook är alldeles för plottrigt. Men det långsammare flödet med mail och bloggar funkar ofta, att kunna skjuta på svarandet några timmar eller dagar, eller inte svara alls.

Tankarna på att skada mig blir bara mer och mer enträgna. Vet inte vad det står för. Tvivlar lite på att mitt immunförsvar är tillräckligt starkt för att stöta bort dem i längden. Har inte mitt favoritverktyg till hands så jag har börjat spåna på alternativ, det finns ju gott om vassa föremål omkring en, hjärnan noterar dem i en ständig ström. Ångesten stiger. Känner mig fångad och förkrossad av att inte få.

Försöker vända på det. Att jag är duktig som står emot. Att jag är lyckligt lottad som faktiskt har viktiga människor och händelser runt omkring mig som kan vara argument för att låta bli. Att känslan kommer att gå över. 

Men det blir liksom bara snack. The dark side of the force kan prata omkull mig igen, peka på svagheterna i de positiva tankarna, vrida upp ångesten ytterligare ett snäpp och skratta.

Trött.