lördag 31 maj 2014

Repris

Min tanke om en stillsam promenad igår transformerades till en rejäl runda matshopping, och lagom när vi kom hem med kassarna ringde telefonen och vi blev inbjudna att hänga med på middag på en uteservering nere på stan, ungefär samma gäng som kvällen innan. Jag hade väl kunnat tacka nej men det lät trevligt just då. Har visst en tendens att fungera så. Och jag engagerar mig, lyssnar och pratar och skrattar. Sedan står jag där och mår verkligen skit efteråt, inte någon social fobi-rädsla för vad folk tycker utan en härdsmälta. Det passar inte riktigt in på det jag läser om depressionsbehandlingar, och jag är trött på att inte förstå det och att det fortsätter år efter år. Försöker hålla ihop ytterlagret, inte kasta mig på golvet och sparka och slå, uppträda hyfsat mot Mannen, ignorera att min skalle är ett nattligt träsk med köttätande monster.

fredag 30 maj 2014

Socialiserande

Trots att jag befinner mig i en ångestkokong blev Kristi Himmelsfärd rätt okej, sammanfattningsvis. Ja, första delen av dagen befann jag mig mest hopkrupen i sängen, men sedan planterade vi färdigt blommorna (vi=Mannen planterade, jag dirigerade ;) ) En stesolid, sedan var det middag med Mannens söner med flickvänner, samt deras mamma och mostrar. Ett mysigt gäng, äldsta sonen och hans tjej hade gjort jättegod kyckling med squash- och mozzarellasallad, det blev många glada skratt när anekdoter från killarnas barndom gicks igenom. Jag hade genuint trevligt, tills trötthetsvågen slog över mig och jag var tvungen att åka hem omedelbart, men några av de andra skulle också gå så det blev inte så konstigt.

Kombinationen övertrött och ångest verkar sätta extra fart på skräckbilderna så det blev mer piller för att alls kunna gå och lägga mig. Idag håller jag mig nog undan människor, fast en promenad med Mannen känns görbart om han känner för det.

tisdag 27 maj 2014

Egentid

Promenaden till havet blev av i söndags. Det tar ca en timme och en kvart att gå enkel väg, så det är en hyfsad runda, delvis genom skogen. Tyvärr var jag inte riktigt beredd på det fyrverkeri av minnen och känslor som attackerade mig när jag passerade psykhuset, och de skogsvägar jag gått så många gånger på när jag varit inlagd. Det fanns t.o.m. en träbänk med mitt blod på i en glänta, men den är tack och lov borta nu, raserad i någon av stormarna. Jag försökte fokusera på att identifiera fåglar och växter och träd, harsyra, skogsstjärna, ekorrbär, men det var helt stumt inuti i mig, som en uttorkad gummipackning.

Det gick vågor och var lite grumligt i vattnet, men jag doppade fötterna en stund. Alldeles för kallt för min smak, ändå var det ett par äldre damer och några glada barn som badade. Tittade på utsikten. Jaha.

På hemvägen var jag högst medveten om järnvägsspåret, vilket bara är löjligt, den vägen kommer jag ändå garanterat aldrig att ta, bara ett utslag av hur förvridna mina tankar var.

Försöker skärpa till mig mellan varven, prata, göra normala saker. Vi har precis varit ute och köpt lite mer balkongblommor plus nya fräscha balkonglådor. Mannen övningskör med en son, jag har ätit en massa pasta. Jaha.

Jag pratade lite med Mannen sent igår, annars hade jag nog exploderat. Femton års minnen av att vara psykfall centrifugeras i min skalle. Men det är inte helt enkelt för honom att förstå allt, även om han verkligen försöker, och jag vet inte riktigt vem jag skulle prata med annars. Det är för intensivt för att lägga på andra som mår/mått dåligt, det känns bara inte rätt, och även för vården är det alltför känsligt - tillfällen då man mått dåligt p.g.a. annan vårdpersonal vill de inte gärna ta i, och riktigt konkreta detaljer av ens destruktiva leverne ska inte beröras.

Nej, jag vill inte älta allting i all evighet. Och jag har gjort flera större förändringar i livet utan att se bakåt, så jag tror faktiskt inte att jag är extremt dålig på att gå vidare. Men det är det där med att kunna kommunicera fritt. Att byta utbildning eller jobb går att prata om. En skilsmässa går att prata om. En flytt går att prata om, även om den innebar att man plötsligt befann sig i Norrlands inland och inte alls fattade vad man skulle där och göra. Inte ens en (okomplicerad) hjärnoperation är något direkt bekymmer. Så dessa saker tänker jag mycket sällan på. Men mina svartaste hål får jag hålla i egna händer, och de bränner som kolsyreis.

söndag 25 maj 2014

Velpotta

Eftersom jag kände hur det började spritta i ben och hjärnceller häromdagen tänkte jag att jag denna gång skulle vara så där förnuftig och verkligen dra ner på all stimulans. Det fungerade tydligen för nu är jag seg som sirap igen. Känner ett distinkt släktskap med trögdjuren. Har saker jag skulle kunna göra, både nyttiga (det finns väl alltid) och mer för skojs skull, men beslutskommittén i min skalle har gått på semester.

Har iaf ringt mamma, hon hade blivit så glad för kortet, sa att hon brukar spara de jag skickar för att jag alltid hittar sådana lite speciella, det är ju kul. Hon har inte haft det så lätt alla gånger, jag tycker det är roligt att hon verkar i stort sett må bra, lite hälsoproblem för henne och min styvfar förstås, de är ju till åren, men de är ändå väldigt aktiva.

Kanske kan jag släpa mig ut i skogen? Tyvärr är det på andra sidan stan, men med en rejäl vattenflaska så.

torsdag 22 maj 2014

Framtidsutsikter

Var dag är en ny dag, även om det är vardag.

Kände mig kanske inte direkt energisk igår, men på bättre humör. Stack till en vän på långfika i hennes trädgård, alla vet redan att det är varmt nu så det ska jag undvika att nämna. Mannen hämtade mig till slut och körde mig till apoteket Apoteket, jag hade passat på att beställa det som gick innan högkostnadsperioden tar slut, närig som man är (fast det var inte så jättemycket). Sedan rullade kvällen på utan något speciellt, tv på längden och tvären. Pratade med min äldsta, de är upptagna ungarna så det blir inget Göteborg förrän efter midsommar, men det är okej, jag är ändå glad att de verkar ha ett roligt liv. Ja, och så var det ytterligare en film och plötsligt var klockan två.

Kort natt = ett glatt humör. Inte riktigt uppe i varv men milt upprymd och pratsam/skrivsam. Mannen och jag gjorde Aftonbladets valkompass och fick mycket likartat resultat. Äldste sonen gjorde den också och fick samma typ av resultat, så nu behöver vi inte oroa oss för politiska terrorattentat inom familjen! ;) Allvarligt talat så är det rätt behagligt ändå att befinna sig inom samma sfär av värderingar, inte för att det är fel med lite debatt men det är skönt att inte alltid bli ifrågasatt av dem som står en närmast.

Yngste sonen berättade just att de får kattungar om sådär två veckor, kanske finns det ullbollar att hälsa på lagom tills jag åker upp, yay! Det är ragdoll-katter, kan inte bli mycket sötare.

Mannen är ute och övningskör med en av sina söner. Även om det är hockeykväll så känner jag nog ändå mer för min vanliga torsdagsunderhållning på TV11 - *viskar* och jag tror ändå att Sverige åker ut.

tisdag 20 maj 2014

Koko

Drömmer mycket framåt morgonen, varje natt. Mycket krångligt och jobbigt. En natt var det att Mannen stod i dörröppningen till sovrummet och såg väldigt hotfull och konstig ut, drogad eller som en sömngångare, nästan zombie. Jag var jätterädd och försökte försiktigt lirka med honom att gå ut i vardagsrummet. Svårt att riktigt beskriva men det var så oerhört obehagligt att känna så om den människa jag litar mest på i hela världen och aldrig någonsin känt mig rädd för. Då var det skönt att vakna!

Är inte riktigt i form ännu. Håller ibland upp en glättig yta men därunder krälar mycket ångest. Många skräckbilder kommer och går, och även om jag vet att de inte är på riktigt, att jag har diverse kroppsdelar intakta, så blir jag rädd, precis som en vuxen kan se på skräckfilm och veta att det inte är på riktigt men ändå bli skrämd.

Blir inte många knop gjorda. Det finns tusen "borden" men jag hittar ofta inte startknappen, antar att det är depressionen som dröjer sig kvar. Helst skulle jag vilja ha någon som sa åt mig vad jag ska göra en gång i kvarten. Egentligen det enda vettiga jag gjort i helgen var att fixa med Mannens nya mobil, det är hans första smartphone och jag är inne på min tredje så jag gjorde lite inställningar, laddade ner appar och sånt. Det är roligt, men när jag koncentrerat mig en stund på sånt blir jag trött-hispig i kroppen.

Äter verkligen massor och okontrollerat men går inte upp i vikt. Kraftig viktuppgång är en klassisk biverkning till den senaste medicinen, så en får vara glad så länge det varar. Saknar lite känslan av att sitta med en kopp kaffe på morgonen, men jag saknar däremot inte kaffet, kanske får satsa på örtte.

Sånt jäkla liv på koltrastarna härute. Det är verkligen tätbefolkat med kol- och björktrastar häromkring. Borde gå ner i dalen och lyssna efter göken som brukar bo där.

fredag 16 maj 2014

Småförsök

Kände ett energipåslag igår, även om jag inte kände mig odeprimerad, så jag hörde av mig till en vän och gick till henne för en fika i solen. Mannen hämtade mig därifrån med bilen så vi kunde åka och handla mat, men det var lite mycket för min skalle faktiskt. Jag fick den där "nu kastar jag mig på golvet och sparkar och skriker"-impulsen, fast tack och lov har jag lite mer självkontroll än så. Väl hemma började jag med mat, en jätteenkel rätt (kycklingfilé, herrgårdsgrönsaker, smaksatt creme fraiche samt fetaost) men snälle Mannen tog över och gjorde den färdig.

Idag har jag kört ett litet bloggrace och lyssnat på flygplanen som kört fram och tillbaka precis ovanför vårt bostadsområde i säkert en halvtimme. Mannen ska till närmsta staden i eftermiddag och jag grunnar över om jag ska åka med, och i så fall varför. Trots min status som fullfjädrad shopaholic känner jag inte alls för att gå i affärer, och för hjärntrött för något kulturellt. Ja vi får se.

onsdag 14 maj 2014

Hallå

Det var tydligen läge att ge ifrån sig ett litet livstecken. Har åkt ner i en påtaglig depp efter flygturen i Stockholm, same shit as always. I några dagar kände jag mig fullkomligt uttömd på energi. Bodde mest i sängen. Träffade Syster M i måndags och hon pratade om vikten av att aktivera sig, gå ut och gå, träffa vänner, göra något roligt. Jo, jag vet att det är jättebra när man är deprimerad. Men när man är så avstängd att man inte ens fixar att fatta ett enkelt beslut om vad man ska ha på mackan så blir det platt pannkaka. Idag är jag åtminstone inte så apatisk utan mer hispigt deppig, berättar om knäppa och lustiga saker jag har läst för att hålla ångesten borta.

Syster M frågade vad vi måste vara uppmärksamma på, jag sa om jag utvecklar seriösa självmordsplaner eller självskadar allvarligt så är det varningstecken, men i dagsläget finns inget sånt och jag väljer att vänta ut det här.

onsdag 7 maj 2014

Värdering

Lite småinslag av paranoia i morse under trippen till Vampyrcentralen. Sömnbrist antagligen. Tog Stesolid när jag kom hem och slocknade någon timme. Har lullat runt lite avstängd resten av dagen, tankarna saktar ner lite och jag hittar inte på något bus. När jag var nere på stan ringde Dr C med den goda nyheten att valproatvärdet äntligen ligger bra och sköldkörtelvärdena är på väg att normaliseras. Även om jag är ur slag för tillfället så ska vi inte krångla mer med medicinerna just nu utan låta allt sätta sig, om jag inte blir akut jättedålig. Min magkänsla är att det värsta snart kommer att gå över.

Fixade t.o.m. att hänga med och handla fyra kassar på Willys. Stötte på en gammal brukare som Mannen jobbat hos, hon blir så glad när han dyker upp, gullig tjej. Får väl slänga in lite potatis och lax i ugnen nu snart. Hoppas det inte är något jättespännande på tv ikväll för jag kommer nog inte orka intressera mig.


Nedsläckning

Sovit dåligt igen, fördelen är att jag var vaken långt före väckarklockan. Skulle iväg och lämna blodprov. Det har varit lite snurrigt i skallen så här på morgonen, så efter en frukost på risgrynsgröt och ett djupdyk i stesolidburken ska jag nu försöka få lite vila.

tisdag 6 maj 2014

Hållfasthet

Plötsligt efter några enormt sömniga dygn kom en halvt sömnlös natt. Tankarna är fortfarande åt det deprimerade hållet dock, en dum kombination.

Men jag har Mannen. Tappar bort ibland hur mycket han kan stötta mig bara jag släpper in honom i mitt huvud. Han får mig alltid att skratta även åt sjuka saker. Höll mig hårt igår och hjälpte mig skrämma spökena lite på flykten.

söndag 4 maj 2014

Grönt

Kom ut på promenaden. Gick bort till Maxi och köpte risgrynsgröt och kanel, och lite sallad som jag senare åt på en bänk nere vid ån. Fick i mig det mesta av maten. Men den fina utsikten var verkligen bortkastad på mig idag. Allt såg liksom platt ut, tvådimensionellt. Jag tänkte "fy fan vad träd är fula, och gräsgrönt är riktigt äckligt" och menade det. Samtidigt fattar jag att jag nog inte tänker riktigt normalt.

Usch, jag vill bara sova.

Soppa

**** spoiler: en jävla massa gnäll, läs på egen risk


Det milda men ganska ihållande illamåendet i magen har gjort att jag gått ner två kg sedan i onsdags. Hurra, tänk vilka väsentligheter man har att glädja sig åt. Bara femton kvar då. Nej, jag skämtar, jag är ointresserad av viktfrågor nu, undrar mer över exakt hur smärttålig jag är nuförtiden och om det är något att utmana, vilket det naturligtvis inte är, är du knäpp eller, S? Javisstja, det är du ju...

Tog mig ut på promenaden igår, längs ån, ner till stan. Köpte bananer och varma koppen på Ica. Kolla i affärer verkade helt poänglöst, så jag tog andra vägen hem. Solsken och kall vind, men jag var beredd med jacka och sjal. Mannen jobbade en stund, jag satte på "Hundraåringen" när jag kom hem, han hade sett den redan häromkvällen. Skrattade ett par gånger. Mannen kom hem och gjorde mig sällskap i soffan den sista biten. Han är min klippa. Alltid, men kanske lite extra när det är som nu.

Bra saker:

  • vår Volvo årsmodell 1988 gick igenom besiktningen utan problem
  • Mannen har redan skickat in deklarationen, trots att det var bilagor och grejer som skulle med, vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men om man vet hur han hatar pappersarbete så är det faktiskt jäkligt bra gjort! (Han är inte på något sätt inkompetent, han har haft flera kvalificerade administrativa jobb, men det är tydligen egna papper som skapar motstånd. Kanske som att jag som jobbat en hel del som städerska inte alls gillar att städa hemma...)
  • av min svägerska fick jag en fin rymdbok och en påse "astronautmat" som matchar min mest älskade barndomspryl, Månlandningsmuggen, i bokhyllan

Borde hålla mig aktiv och hålla tankarna borta, men jag är så vansinnigt trött. Sover mycket, men oroligt, vilda drömmar. Träffa folk går bort helt. Jag orkar inte vara empatisk och lyssnande, jag vill inte vara för tydlig med hur jag mår (annat än här i bloggen, som är frivillig att läsa och frivillig att kommentera, och de flesta jag känner irl inte läser). Så... det blir mycket skräp-tv och skräp-googling. Musiken är platt och död. Jag provade nyss Kents senaste album men det var en grå massa. Och jag vet att jag borde aktivera mig och tänka positivt och inte gräva ner mig, men jag ORKAR inte. Och jag vet mycket väl att jag låter som en bortskämd unge. Och det är hur pinsamt som helst, men inte ens det orkar jag göra något åt.

Det enda som rör sig i mitt huvud med kraft och färg är sånt som jag har lärt mig inte ska delas för mycket med andra, det kan skrämma och trigga och anses osunt. Vissa saker får man helt enkelt ta hand om själv.

torsdag 1 maj 2014

Kantstött

Sov ganska länge på eftermiddagen. Förutom att vara fysiskt trött vill jag inte riktigt vara vaken med mina tradiga, utnötta tankar.

Jag har åtminstone tvättat tre maskiner och har satt in mat i ugnen. Om jag gör någon nytta, om än ack så liten, känner jag mig lite bättre.

Ska se om jag kan göra en bloggrunda imorgon och se vad ni har haft för er, det blir som det blir.

Rekyl

Vi kom hem tisdag kväll. Sedan sov jag 13 timmar och vaknade med en själ som en dammråtta. Det gamla vanliga. Händer alltid, kommer alltid som en chock.

Det tristaste är att även om jag intellektuellt har tillgång till minnena från Stockholmsresan så är känslan inte tillgänglig längre. Det där "tänk tillbaka och minns hur roligt det var" finns inte på riktigt.

Jag är så trött i kroppen också. Träffade Syster M igår, det tar 35 minuter att gå dit, på hemvägen kändes det plötsligt som att jag inte skulle orka ta ett steg till. Inte. Ett. Steg. Till. Det gjorde jag förstås, med ansträngning, men att tänka att två dagar tidigare hade jag gått i 2,5 timmar utan trötthetskänsla. Jag vänjer mig inte riktigt.

Mycket gråt i halsen. Två vänner hörde av sig men jag vill inte/orkar inte träffa någon. Är knappt ens trevlig mot Mannen. Jag försöker som vanligt hålla uppe en mask när jag möter ex. grannen, och ville inte låta alltför eländig när jag pratade med Syster M, eller med Dr C när han ringde (måste höja Ergenylen igen, blodprovet fortfarande för lågt). Till en viss gräns kan jag låta så där samlad och sammanhängande. Skärpa mig. Låta bli att peka på de svarta jättebläckfisktentaklerna som försöker bryta genom dörren på min lilla ubåt.