Soppa

**** spoiler: en jävla massa gnäll, läs på egen risk


Det milda men ganska ihållande illamåendet i magen har gjort att jag gått ner två kg sedan i onsdags. Hurra, tänk vilka väsentligheter man har att glädja sig åt. Bara femton kvar då. Nej, jag skämtar, jag är ointresserad av viktfrågor nu, undrar mer över exakt hur smärttålig jag är nuförtiden och om det är något att utmana, vilket det naturligtvis inte är, är du knäpp eller, S? Javisstja, det är du ju...

Tog mig ut på promenaden igår, längs ån, ner till stan. Köpte bananer och varma koppen på Ica. Kolla i affärer verkade helt poänglöst, så jag tog andra vägen hem. Solsken och kall vind, men jag var beredd med jacka och sjal. Mannen jobbade en stund, jag satte på "Hundraåringen" när jag kom hem, han hade sett den redan häromkvällen. Skrattade ett par gånger. Mannen kom hem och gjorde mig sällskap i soffan den sista biten. Han är min klippa. Alltid, men kanske lite extra när det är som nu.

Bra saker:

• vår Volvo årsmodell 1988 gick igenom besiktningen utan problem
• Mannen har redan skickat in deklarationen, trots att det var bilagor och grejer som skulle med, vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men om man vet hur han hatar pappersarbete så är det faktiskt jäkligt bra gjort! (Han är inte på något sätt inkompetent, han har haft flera kvalificerade administrativa jobb, men det är tydligen egna papper som skapar motstånd. Kanske som att jag som jobbat en hel del som städerska inte alls gillar att städa hemma...)
• av min svägerska fick jag en fin rymdbok och en påse "astronautmat" som matchar min mest älskade barndomspryl, Månlandningsmuggen, i bokhyllan

Borde hålla mig aktiv och hålla tankarna borta, men jag är så vansinnigt trött. Sover mycket, men oroligt, vilda drömmar. Träffa folk går bort helt. Jag orkar inte vara empatisk och lyssnande, jag vill inte vara för tydlig med hur jag mår (annat än här i bloggen, som är frivillig att läsa och frivillig att kommentera, och de flesta jag känner irl inte läser). Så... det blir mycket skräp-tv och skräp-googling. Musiken är platt och död. Jag provade nyss Kents senaste album men det var en grå massa. Och jag vet att jag borde aktivera mig och tänka positivt och inte gräva ner mig, men jag ORKAR inte. Och jag vet mycket väl att jag låter som en bortskämd unge. Och det är hur pinsamt som helst, men inte ens det orkar jag göra något åt.

Det enda som rör sig i mitt huvud med kraft och färg är sånt som jag har lärt mig inte ska delas för mycket med andra, det kan skrämma och trigga och anses osunt. Vissa saker får man helt enkelt ta hand om själv.