söndag 31 oktober 2010

Lövsång

Den här dagen känns nästan som minnesförlust. Antagligen för att jag tillbringat större delen av den i bilburen koma med P1 i bakgrunden. Tur att jag inte har körkort, jag blir så otroligt sömnig av att åka bil.

Förutom tidsomställningen så kändes det som en vändpunkt idag. Hälften av trädens löv har fallit av. Senhösten sträcker fram sina armar. I somras var jag väldigt orolig för hur det skulle bli när sommaren var slut, men nu när jag står här så känns det inte så mycket. Vinterstövlar är inte vad jag helst skulle valt, men det går.

lördag 30 oktober 2010

Rödfärg

Varning: grafiskt om självskadande


Nu är jag på markplan igen. Har sovit ordentligt. Undrar lite varför det den senaste månaden blivit en bebisversion av berg-och-dalbana. Kan det helt enkelt vara årstiden?

Fundering. Såg senaste avsnittet av Inferno på Kunskapskanalen. Det handlade om en tjej med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning. Min omedelbara reaktion var "men herregud, letade de seriöst upp den mest stereotypa de kunde hitta?" Tjej i tidiga 20-årsåldern med lilafärgat hår, pluggar psykologi, skär sig och visar upp såren med blodet rinnande, drömmer om att skriva en självbiografi (att döma av utdraget som visades en Berny Pålsson-wannabe) och är en smått hysterisk flickvän. Jag ryser inombords vid tanken att "folk i allmänhet" ska tro att alla med borderline är sådana. Men samtidigt... dessa stereotypa brudar existerar ju. Varför skulle de egentligen inte få mediautrymme, de också? Fast hade det varit mitt program så hade jag kontrasterat henne med en person som inte skär sig, är lite äldre, har familj och barn, jobbar på ett vanligt jobb. De existerar ju också. Och det hade varit tidsmässigt genomförbart om man skippat mannen som snurrar runt på stan, och alla närbilder på huvudpersonens högklackade skor.

Fundering 2. När jag såg sekvensen med självskadandet dök den gamla tävlingsdemonen upp. "Haha, jag skadar mig mycket värre!" Jag har uppenbarligen inte kommit längre än så. Varför är det så viktigt? Min rädsla och låga självkänsla tror jag. Jag måste vara hård och hänsynslös, härda mig själv inför livets fasor. Kan fortfarande känna irritation över att jag aldrig kapat någon större artär (jag behöver inga pekpinnar om hur korkat det är). Hoppas jag växer ifrån det.

Alla människor, inte minst jag själv, är rätt patetiska.

torsdag 28 oktober 2010

Tuggben

Jag cirklar runt stackars Mannen som en hungrig varg och vill bli underhållen. Han kastar till slut åt mig ett ben, att vi kan åka till Malmö imorgon. Som jag vill åka, även om det bara är ett sketet Öresundståg. :)

Feststämning

Bestämde mig imorse för att inte städa, även fast jag tänkte igår att jag borde. Ska bara tvätta några skjortor. Och laga mat, siktar in mig på en smärre festmåltid ikväll. Jag har klätt upp mig i svart festblåsa och pärlhalsband, sminkat mig och haft en rödpigments-inpackning i håret. Allt matchar min sinnesstämning. Det är bara för Mannen och mig.

Stackars Mannen ska på bio i jobbet imorgon, brukaren vill se Saw i 3D, med sittplats på 3:e raden. Verkligen inget för mig.

Tänk att regnet på fönsterblecket kan låta så tryggt. Man har hört det tusen gånger förr. Varaktighet, förutsägbarhet. Att trots att vi försöker så kommer vi inte helt undan naturen.

Frågelåda

Jag kanske inte alls är bipolär. Eller något alls. Kanske fastnade jag bara i dåliga vanor som jag nu mestadels har kommit ifrån. Och lite trauma och sånt. Och blir lite ledsen ibland och glad ibland men vem blir inte det? Tänk om det bara är ett rent sammanträffande att jag blivit bättre på senare år och att jag har ätit mediciner, kanske hade det blivit ännu bättre utan dem? Tanken på att jag förgiftar mig. Det behöver ju inte märkas genast. Tanken på att jag inte är mig själv så länge jag tar personlighetsförändrande kemikalier. Tanken på att hur vet man att man är sig själv?

Och hur vet man om man snackar skit?

Kvällsgärning

Ett plötsligt energiflöde ikväll. Tyckte att jag behövde planera för att åka till Lund på onsdag på forskningens dag, först tänkte vi åka på tisdagen till Malmö men så kom jag på att Mannen har jobbat natten innan och knappast känner för att dra iväg direkt. Fast onsdag går lika bra. Eftersom Mannen har ett ärende i Malmö också så har jag noggrant vänt ut och in på Skånetrafikens reseplanerare och vet nu precis hur och när vi ska ta oss till olika ställen, avståndet emellan och hur gatuvyerna ser ut på hitta.se - jag skrattar åt mig själv men kan inte låta bli.

Försökte varva ner lite med tv. Uppdrag granskning - såna inkompetenta puckon det finns. Halvsåg på Grey's fast jag minns inte så mycket annat än att de skulle plocka ut en killes ben ur benet. Sedan Hung som är i lagom format för mig, en halvtimme. Det är ganska mycket tv i ett streck för mig.

Dricker kaffe just nu fast det är midnatt. Har ett sånt oemotståndligt sug efter kaffe. Ännu mer än Toblerone.

onsdag 27 oktober 2010

Långtidsåtagande

Blir ingen tandhygienist imorgon för hon är sjuk, får vänta en månad. Det är lika bra, jag känner att jag behöver smyga in detta i mitt liv. Jag är iallafall fast besluten att gå dit. Ska bara droga ner mig först. Sökte dr B och han ringde upp strax efter 12 - trots att han precis skulle iväg på semester efter lunch enligt sekreteraren - och jag fick utan krångel recept på Stesolid när jag berättade om min nya karriär som skräckslagen men dock beslutsam tandpatient. Skönt att känna sig betrodd. Ibland misstror jag mig själv... men faktum är att jag kan hantera benso, tar det verkligen bara emellanåt vid behov.

Nu ska jag iallafall sikta in mig på att sköta tänderna, ja borstat har jag förstås gjort förut men nu har vi elektrisk tandborste som enligt tandhygienisten är mycket mer effektiv, och jag ska gå loss med tandtråd och mellanrumsborste, inte slarva! Det sägs att det tar sex veckor att skapa en ny vana. Vi får väl se.

Tänk, igår var det klarblå himmel och jag promenerade ner till havet. Idag har jag varit ute två gånger i regnrusket - blodprov och skicka födelsedagskort - och inte blev det roligare andra gången. Precis som majoriteten svenskar excellerar jag i att klaga på vädret.

Jag har varit trött och matt sedan jag kom hem från Göteborg. Inte ledsen, bara utsugen på kraft. Sover mycket, kroppen är tung, vill mest äta mini-Toblerone på soffan. Men det får vara ok i några dagar. Nästa vecka är det fullt pådrag igen.

tisdag 26 oktober 2010

Efter

Tack snälla alla ni för peppning. Jag kom iväg till tandläkaren, med liten marginal. Mannen var som tur var ledig och följde med och höll handen.

Väldigt snäll tandläkare, iransk tror jag. Jag fick ingen åthutning för att jag inte varit hos tandläkaren på så länge, bara förståelse. Han gjorde en undersökning, vilken jag klarade av med försök till djupandning, och så hade jag tagit Stesolid före. Eftersom jag innan hade föreställt mig att hälften av tänderna skulle behöva dras ut så var det faktiskt en lättnad att det bara var tre som skulle lagas. Tandläkaren sa också att om det absolut inte funkar när lagningarna ska göras så kunde han skicka mig till sjukhustandläkeriet där de har fler bedövningsmöjligheter typ lustgas tror jag. Bara att det finns alternativ gör mig lite lugnare.

Först skulle jag till tandhygienisten och bli lite städad i käften. När jag skulle boka tid hade de fått ett återbud samma eftermiddag. Jag var alltså hos tandläkaren på förmiddagen och tandhygienisten på eftermiddagen, hur jävla modig är inte jag! Men det var liksom lika bra att försöka trotsa rädslan så mycket som möjligt. Nuförtiden har de bedövningsgel på tandköttet när de tar bort tandsten, det var inte riktigt lika läskigt som jag mindes det. Jag ska tillbaka redan på torsdag och fortsätta!

Efteråt var jag helt slut. Hela kroppen värkte. Behövde mycket uppmärksamhet från Mannen för att varva ner.

Fick ett kostnadsförslag på vad alltihop ska gå på, givetvis väldigt preliminärt, kan ju dyka upp saker. Men runt 6000 kr. Hemskt mycket pengar, men jag var mentalt förberedd på det dubbla så det kändes ändå inte så hemskt. Om inte Mannen försörjt mig hade det ju inte gått, eller så hade jag fått låna. Usch att det ska vara så, är inte tänderna en del av kroppen? Visst, om man sköter tänderna blir det mindre att fixa så man kan resonera som så att man får skylla sig själv. Men man använder inte samma logik när det gäller en person med hjärtinfarkt, "betala för din operation själv för du borde inte ha ätit de där pizzorna".

söndag 24 oktober 2010

Fasa

Imorgon ska jag till tandläkaren. Framgår det hur hemskt det är? Jag har inte varit hos tandläkaren på 12-13 år! Jag har bara inte orkat med det också, ovanpå allt psyktjafs, plus den ekonomiska aspekten. Men nu står jag här med lossnade fyllningar och antagligen en massa hål. Att man ätit ett antal psykmeds med muntorrhet som biverkning underlättar inte. Skulle säkert haft ont om inte de värsta två tänderna redan är rotfyllda. Det känns extremt pinsamt att överhuvudtaget visa upp min mun, förutom att jag tycker det är rent vidrigt att ha någon som rotar i käften. Men nu måste jag. Tänk om framtänderna blir angripna också!

Mannen får följa med och hålla handen. Nu är jag så rädd att jag börjar känna mig bedövad, vilket kanske är bra.

lördag 23 oktober 2010

Val

Tittade på Shutter Island. Jag är rätt förtjust i sådana twistade filmer. Många stereotypa galningar förstås, en förutsättning för genren. Men rätt bra gjord. Tankeväckande slut där han hellre blev lobotomerad än levde med verkligheten. Skulle det kunna finnas minnen och skuldkänslor jag velat slippa så starkt att vad som helst skulle vara bättre? Klart det skulle kunna. Fast det är rätt tunt med lobotomier numera så man får väl ta livet av sig.

Ångesten som bara var en tankevilla i morse har krupit inpå mig. Eftersom jag envist försöker hålla mig undan från Stesolidförrådet så har jag ätit en massa för att lugna mig. Bättre än ingenting, sämre än piller, fast det beror på hur man ser det.

Nu tittar jag på klockan och ser att Coop fortfarande har öppet. Leker med tanken att gå dit och proviantera med saltlakrits och en kniv. Ser själv hur löjlig jag är, men det kryper så under huden. Istället klär jag av mig, kommer inte gå till Coop i morgonrock.

Kanske läsa en stund. Jag har faktiskt kommit halvvägs genom Stolthet och fördom och zombier. På något sätt är den underhållande och lättläst, och väldigt korta kapitel. Får väl se om jag tar mig igenom hela. Om inte annat kan jag somna med boken över näsan.

Rävsax

Lite socker- och kaffeterapi på stan, bärpaj på fiket. Shoppingterapi också, passar på medan det är inne med spetskläder, tunna långärmade spetstoppar är perfekta att ha under kortärmade kläder när jag inte vill skylta med ärren, och det blev inte särskilt dyrt, det där med att tömma kortkontona tar jag en annan dag...

Mycket är nog att stressnivån är på väg upp. Det gör mig fruktansvärt förbannad. Jag vill att folk ska komma hit och hälsa på. Jag vill åka på en weekendresa utan att det är jordens undergång. Jag behöver stimulans. Hur blev allt så bakvänt? Nu har jag två veckor att bara slappa på innan nästa evenemang, men det börjar redan flyga i skallen, "vad behöver städas, vad ska ställas undan så inte barnen når det, vad ska vi äta, hur ska vi få plats vid bordet", allt sånt som brukar lösa sig. Det är ju inte jag ensam som ska sköta allt heller. En anledning till att jag är rädd för att planerna ska braka ihop är för att jag är rädd att braka ihop själv.

Det är så kluvet. Jag ser verkligen fram emot de två besök vi ska få och de två besök vi ska avlägga fram till jul. Min själ måste ha. Och samtidigt kan jag inte lita på mig själv för en sekund, jag måste barnvakta mig varje steg jag tar.

Tomboll

ctrl+alt+del  Sov ett par timmar och börjar om på ny kula. Huvudet är ett tomt anteckningsblock. Mår inte dåligt, vet inte vad jag mår. Jag har ätit kikärtsgryta och två plommon. Det är gråtungt ute men kanske, kanske går jag ut en stund.

Larvfötter

Inte riktigt ångest, men någon sorts intellektuell rädsla för att jag ska hitta på något destruktivt. Att sköta mig känns som en kliande tvångströja. Så förrädiskt lätt det skulle vara att börja om på ny kula med kniven, jag känner det, vet att jag skulle kunna. Att maxa kreditkorten, jag har aldrig gjort just det förr, inte fullt ut, men någon gång ska vara den första. Dricka upp barskåpet, t.o.m. ginflaskan. Låta bli att fylla dosetten, känna utsättningssymtomen, transformeras till den galning jag är tills skuggorna omger mig. Hämta ut mer litium som backup, alltid redo. Sätta mig vid kanten av stupet och dingla med benen.

Jag är inte ens deprimerad eller panikslagen, mest bara trött.

fredag 22 oktober 2010

Sövd

Kom hem från Göteborg tidigt igår kväll, hysteriskt trött. Somnade före 21 och sov hela natten, men trots det satt det kvar en trötthet in i märgen, surrande elektriska tankar, myrkryp i kroppen. Till slut tog jag en sömntablett och sov 10.30-15.00. Har aldrig tagit nitrazepam på dagen förut men det funkade som det var tänkt, de mest irriterande flugorna till känslor har lagt sig. Det enda märkliga var att när jag vaknade var jag övertygad om att min mamma var död, inte på ett känslomässigt utan ett mer praktiskt plan. Hon är inte ens sjuk så jag vet inte varifrån det kom.

Som vanligt sörjer jag att jag blir så överstimulerad av att träffa folk. Som vanligt tycker jag ändå att det var värt det.

onsdag 20 oktober 2010

Expedition

Tack allihopa för kommentarer, jag svarar så här, har bara min iphone, orkar inte skriva så mycket. Mår ok men det känns som bakfylla av trötthet. Tur att jag inte ska göra något före tre.

Tänker mycket. Drömmer mycket. Hjärnan vill hela tiden mera.

tisdag 19 oktober 2010

Pust

Mycket slut efter aktiviteter, blir inte mycket bloggat nu, men jag mår bra.

måndag 18 oktober 2010

Vardagsflykt

Med en desperat lättnadens suck återvänder jag till det normala, till det banala. Fokuserar om hjärnan på Expedition Ullared, på höstlöv och julklappar. Det var segt att vakna i morse, väckarklockor är inte min grej (tänk förr i tiden när det inte fanns snooze-funktion), men nu får min tankeverksamhet hålla sig på the straight and narrow och när den vandrar tillbaka till förbjuden mark ska jag känna, riktigt känna, hur mina händer och fötter är levande och varma.

söndag 17 oktober 2010

Verklighet

Varning: självmord, våld och äckel.

Känner mig som en asgam. Impulsen tog överhanden och jag tittade på videon man absolut inte borde titta på. Jag är inte helt empatilös, jag känner in i märgen sorg. Men man är så snabb att dra paralleller till sig själv, det är ju däråt mina fantasier har rört sig, "Det där skulle du klara."

Det lagras på annat. De döda kroppar jag sett nedmonterade och deltagit i att montera ner. Den gången då jag var 14 och min mamma dejtade en polis, vi fick gå in på polismuseet efter stängningsdags, även in på avdelningen med 18-årsgräns som bl.a. innehöll bilder från brottsplatser, människor som med hjälp av andra eller på egen hand mött döden med pistol, yxa, frätande syra, dynamit... Trots allt är det helt annorlunda att veta att det här är på riktigt, ingen reser sig upp och torkar av sminket.

Jag minns inte att jag drömt om det efteråt. Det kommer i mina dagdrömmar istället.

Efterverkningar

Sömntablett och sov tio timmar. Blytung kropp. Ståltung själ. Långt ifrån spindelväv med daggdroppar på, men det är väl för det bästa. Kanske.

Ska tänka på praktiska saker. Boka flyg och tåg. För några dagar sedan var jag otålig, iväg, komma bort, andra väggar runtomkring mig. Nu börjar jag undra om det kommer att gå. Jag vill fortfarande, men oroar mig. Blir förbannad också, att jag ens ska behöva tveka inför en weekendresa till Göteborg hit eller dit. Det är ju inte tre veckor i Vietnam. Men jo, jag vill verkligen.

lördag 16 oktober 2010

Tillbaka

Jag sov som jag sade att jag skulle, och sen lite till när jag ändå höll på. Vaknade normaliserad men det känns ändå tungt och tråkigt. Gick i 1.5 timme på stan utan att handla något annat än en glass på rea, så det är väl tydligt att jag inte är uppåt nu. När jag inte har varit det på ett tag kan jag känna mig rätt nöjd med tillvaron (trots alla saker som jag inte är nöjd med att inte klara av). När jag nyss har påmints om hur det kan kännas när det är som bäst, milt euforiskt, de klara överjordiskt vackra färgerna, inte så mycket trasseltankar och bara en ansats till tvångsmässighet, då känns det tomt. Som att bli avdragen balklänningen och stå där i ett grått underställ från Ica Maxi.

Men jag ska försöka sköta mig nu. Se de här senaste veckorna som undantag och återgå till den smala vägen.

fredag 15 oktober 2010

Råttbalett

Fick lägesrapport från äldsta sonen som lustigt nog råkar befinna sig i Ullared idag. Han rådde mig att ta stabila skor, han hade redan blivit påkörd av fem kundvagnar. Hjälp!

Jag har ätit bönröra till lunch, mums. Och extremt snabblagat.

Känner mig aningens skyldigt uppåt. I förhandlingarna med mig själv angående sömnpiller ikväll så landar kulan på etanol istället för benso, för det är j-t mycket roligare och jag vill ha kul!  Jag vet att jag smiter undan. Det där med sömnpiller är symboliskt för viljan att göra något konkret åt för lite sömn och för mycket ballongflygning, och den viljan saknas allt som oftast. När jag varit inlagd har de fått truga på mig dessa piller (liksom de sprungit efter en med Stesolid. Vill man ha så får man inte. Vill man inte ha så ska man absolut ha.) Jag tror jag sover hellre än att jag tar sömnpiller.

Antagligen slocknar jag tidigt ikväll, sover tio timmar och vaknar förment normal. Jag som höll på att vänja mig vid normal, och så nu detta. Säkert vore det annorlunda om det inte vore så stillsamt. Om det vore sjövilt och jag inte hade självinsikt. Visst, tankarna svävar iväg och jag får hålla i plånboken, men jag har inte gjort något dumt, och lågvattenstunderna är inte så låga. Jag är så nära nästan-normal som man kan komma. Det enda frågetecknet är åt vilket håll vägen svänger härifrån? Hur hittar man från normal till normal via onormal?

Värdestegring

Kortkort sömn, skuggorna är borta. Fick sms från en kompis som också råkade vara vaken mitt i natten. Hon undrade om jag skulle följa med till Ullared på måndag. Har aldrig varit där, men har sett trailers på tv, det verkar måttligt attraktivt. Men en måndag i oktober borde det väl förhoppningsvis inte vara lika knökat med folk så vad tusan. Får sätta upp det på allmänbildningskontot. Hörde av en person på nätet att det finns ett nätcafé där inne, så nödlösning finnes om jag blir alltför klaustrofobisk.

Försöker konfrontera att det borde bli nitrazepam ikväll. Det går inte så bra. Att så enkla saker kan vara så svåra. Överhuvudtaget det där med mediciner... det är inte tillräckligt med mörker nu för att hålla motivationen på topp. Min hjärna är verkligen enkelspårig på området. Medicin tar man när man mår dåligt. Leka med elden.

En granne hittade Mannen på facebook. Inte någon vi umgås med utan bara hejar på och kanske småsnackar en minut. Jag upphör inte att förvånas över vad folk söker efter i jakt på vänner. Själv har jag valt bort facebook, det är för fragmenterat, och jag intresserar mig inte så mycket för ytlig kommunikation med gamla borttappade bekanta. "Jaha, och vad gör du nuförtiden?" Sen då? "Jag åt havrefras till frukost."

Vilket påminner mig om att jag borde äta frukost. Börjar med kaffe, surprise.

torsdag 14 oktober 2010

Värdelöshetstillägg

Jag lät förnuftet styra, tog en Stesolid och bad Mannen att ligga bredvid mig i sängen en stund. Vilade kanske en timme, sov en. Var piggare sen, so far so good. Lagade mat, följde med Mannen på läkarbesök. Planerade Göteborg på tisdag. Pyssel pyssel.

Men i skrivandes stund strömmar sorgen in som klorin i mina ådror. Sorg över att jag är så värdelös. Sorg över att regeringen är så värdelös. Sorg över att den internationella finansmarknaden är så värdelös. Sorg över den värdelösa mänskligheten. Sorg över att universum är så stort och jag är så liten. Det vill säga nonsenssorg som inte beror på något särskilt annat än att någonting tyckte att nu är det dags för lågperiod och tryckte på den blå knappen.

Det är inte illa, inte illa alls jämfört med hur det kan vara, mer ädelt svårmod än en akutmottagning i lysrörsbelysning. Inget som inte går att hantera med kaffe och en stor kram.

Sabotageuppdrag

Har ätit havregrynsgröt med äppelbitar till frukost. Det känns trevligt, som en "riktig" frukost.

Herregud, jag har halkat in i mitt värsta sömnbristsmissbruk. Har ångest över att jag sov 6,5 timmar, för mycket, får t.o.m. tanken att sätta väckarklockan mitt i natten för att "vinna mark". Jag vet att det är vansinnigt, samtidigt finns det en logik, med lite sömn kan jag trigga fram ett hypomaniskt tillstånd, klart jag vill det rent känslomässigt. Risk kanske för att jag saboterar den goda 9-timmarssömn jag haft regelbundet i flera månader. Men jag klarar bara inte att ta sömntabletter för att bryta trenden. Ibland förbannar jag min förmåga att se förnuftigt på saker och sen handla helt tvärtemot.

Känner jag efter så är kroppen trött, nästan lite sliten efter många korta nätter de senaste 2-3 veckorna. Jag behöver vila, vare sig jag vill eller inte.

onsdag 13 oktober 2010

Lövfällning

Jag reseplanerar och håller på, men nu börjar sockerdrickan försvinna från ryggraden och jag landar, ganska mjukt dock, ena benet efter det andra på gräset. Kanske ska jag t.o.m. sova en stund.

Minnesanteckning

Jag ska lämna en post-it till mig själv här också:

Kära S, nästa gång du är i normal-mode och vill yra om att stabilitet är det du mest av allt vill ha, håll käften och rannsaka din själ och ditt hjärta innan du öppnar käften igen.

Mörkertid

Sovpaus, dvs paus från sovandet. Ett vagt drömobehag växlar över till en känsla av värme och ljus. Ljuset blir desto tydligare i kontrast mot mörkret. yr.no lovar minusgrader lördag morgon. Bara att konstatera att det blev aldrig något bad i år (hoppar i en isvak gör jag icke!) Jag äter Falu rutknäcke.

Jag vänjer mig vid att vara pseudo-dyslektiker, checkar utan att tänka på det efter överhoppade ord och bakvända vokaler. Man får betala för att slippa depressionen, och det är ju rena reapriset.

Mitt i natten/tidig morgon. Det går en slinga där från då- tilll nutid. Fjärilarna i maggropen och den märkliga svävande känslan i huvudet. Känner mig sällan så levande, så mig själv som då. Ensam. Spindeltrådarna till de sovande. Kärleken som sprids som ett duggregn.

Är det värt det? Konstig fråga, som om det fanns ett val. Det handlar snarare om tacksamhet. Jag får oförtjänt något vackert i utbyte för de blod, svett och tårar som livet mestadels är.

tisdag 12 oktober 2010

Oförbätterlig

Jag håller igång en inre granskande monolog för att inte sväva iväg.

Men ändå. Jag tycker så mycket om när färgerna börjar stråla och allt runtomkring mig sträcker ut försiktiga tentakler som rör vid min hud. Musiken som virvlar som rök runt mina skuldror och täcker mitt huvud med skimrande dis. Kanske är det värt dagsturer till helvetet?

Jag låter som en oförbätterlig knarkare. Kanske är det det jag är, hjärntransmittorknarkare. Leve min inre blondin!

Gruskorn

Synd att det är som det är. Jag kan inte oförbehållsamt njuta av detta sköna tillstånd, en mild livsberusningskänsla; tanken "ja men är det inte lite för bra" stör med disharmoniska toner. Önskar att jag inte hade en aning om att jag är sjuk, då skulle jag tro att jag bara mår bra och inte slösa energi på att vara vaksam. Störande att alltid behöva koppla in överjaget.

måndag 11 oktober 2010

Resfeber

Jag har fått reseplaner att sänka tänderna i. Lyckades tränga upp Mannen i ett soffhörn och bestämma hur vi ska ha det. Ganska snart kommer Mannens barnbarn hit, och någon månad senare åker vi upp till dem i största staden. Ett par veckor till så kommer min äldsta och hans sambo hit ner. Sedan sedvanlig förjul i Göteborg. Nu kastar jag mig in i en virvelvind av att ringa folk, leta biljetter, hotell, hyrbil, planera min packning... Så lätt när man kan göra allt på nätet (hurra för att vi är kreditvärdiga!) Förtränger att resor kan vara vägen till fördärvet. Jag har lärt mig, jag ska ta pauser och ensamtid. Det borde väl räcka?

Jag har Kullamust *sha-la-la-la-la*

Asplöv

Allt eftersom söndagskvällen mörknade så ljusnade mitt sinne i riktning mot normal. En av Mannens brukare skulle köpa vinterkläder och jag fick hänga med som smakråd (eller allmänt sällskap). Långkörare som tröttade ut mig men ändå på något sätt rensade hjärnan.

Jag har lämnat mitt lilla bidrag till mänskligheten idag, STANLEY-studien på Karolinska institutet.

I morse låg jag och drog mig, somnade bara om fem minuter i taget men njöt verkligen av den loja, avslappnade känslan. Sedan rann energin till och det kändes absolut tvunget med en långpromenad genom stad och skog till havet. Nu har jag just satt mig vid datorn med iskalla händer, huvudet svävar som en ballong upp till taket, jag slutar skriva för ett ögonblick och det är alldeles tyst. Kroppen är stillsamt elektrisk. Jag är oresonligt lycklig.

söndag 10 oktober 2010

Vingslag

I vintras hade vi oväntat besök. Nyss låg jag och vred mig på sängen när det hördes konstiga ljud vid fönstret som stod på glänt. Plötsligt virvlar det till av vingar, en stackars mer och mer panikslagen talgoxe. Till slut lyckades jag fösa ut den genom balkongdörren.

Nu undrar jag verkligen vad som är så attraktivt med vårt sovrumsfönster?

Fallfrukt

Drygt tio timmar med efterföljande konsekvenser. Kroppen både utvilad och blytung. Själen igelkottstaggig, krympande, med knappt synliga tårar i ögonvrån. Man får inget gratis.

lördag 9 oktober 2010

Retuschering

Det är perfekt. Jag är glad men har inte tappat kontrollen. Jag är trevlig och skämtsam, bara lite charmigt virrig, och kan driva med mig själv, vilket gör mig lite högmodig. Om min starka vilja hade varit viljestyrka skulle jag aldrig vara annorlunda. Jag är skyldig världen det. Notan tack! Sudda ut skuggorna, sudda ut det exponerat fula med hundratusen watt solsken i dricks.

Nu ska jag ägna mig åt min tredje drog.

Drömutbildning

Drömde att jag gick psykologutbildningen. Det gick åt helvete förstås som alla andra utbildningar. Blev så svårt när alla böcker bara bestod av tomma vita blad. De övriga studenterna kunde läsa dem ändå, de bara stirrade på mig när jag sa att jag inte såg någon text. Sedan tog alla mina rena kläder och mitt schampo slut så jag kunde ändå inte gå på föreläsningarna.

Varsågod att analysera den, jag kan inte för jag blev aldrig psykolog. ;)

Lite hög på två av mina tre favoritdroger. Natten blev seg, kampen mellan att stänga och att öppna ögonen. Båda vann. Eller förlorade.

fredag 8 oktober 2010

Flyt

Fantastisk känsla av att omslutas av vätska, mitt huvud lyfts uppåt, men jag har fortfarande kontaktpunkter mot golvet. Energiströmmar. Mitt tänkande suddas långsamt ut. Music, maestro, please.

Spökstad

Fyra timmar i natt igen, och jag lyckades pussla ihop ytterligare en timme sömnfragment frampå morgonkvisten. Helt pigg nu. Blir så sugen på Köpenhamn, så lätt, bara sätta sig på tåget och sitta kvar. Ska jag satsa 245 kr på det plus en dyr dansk lunch? Ska jag riskera att spökena hinner ikapp mig när jag är där alldeles själv? Plötsligt blir jag osäker. Jag har ju kommit över det... eller? Sällan nu, men ändå någon gång ibland slår det mig i nacken med ett slagträ.

Jag backar. Ingen exponeringsterapi idag, tack. Jag har redan varit duktig på den fronten, nu får jag slippa.

Är pigg, mår bra, men det samlas skuggor bakom min rygg, jag känner trycket.

Det får bli hemvanda omgivningar idag. Förutsägbarhet.

torsdag 7 oktober 2010

Morgonsvammel

Sovit ca 4 timmar. Precis fel. För lite för att må bra, för mycket för att lätt somna om. Jag gjorde som man inte ska, låg och vred mig i sängen i ett par timmar. Har gått upp nu och fixat kaffe. Kanske blir jag sömnigare igen. Kanske startar jag dagen.

Irriterade och sorgsna tankar om vartannat. Jag som en gång fick MVG i Matte E har tappat mellanstadiematten. Har inte den blekaste aning om hur man dividerar för hand, insåg jag för ett tag sedan. Det svider för mycket för att jag ska ta mig för att googla svaret. Jag är inte strålande vacker eller sportig eller cool, det jag har haft är min hjärna och nu har jag inte den heller.

Funderar på vart jag kan åka över dagen. Göteborg är lite långt bort och dyrt och de flesta där jobbar väl. Äta en glass i Helsingör? Dyr glass, men... Jag behöver något att göra som inte kräver den hjärnkraft jag inte har. Kanske får jag bara ut och gå.

Fast jag skulle vilja låtsas att jag har hjärnkraft och gå på Forskningens dag 2-3 nov i Malmö/Lund. http://www.med.lu.se/forskning/forskningens_dag/program_foer_forskningens_dag_2010 Varje föredrag är bara 10 minuter, kanske går det. Jag saknar så att gå på föreläsningar.

Över tilll skräckfilmen: Igår kände jag något som kittlade i nacken när jag pratade i telefon. Jag viftade till med handen. Såg sedan en jättespindel på golvet! Jag förvandlades raskt till ett fjompigt fruntimmer och Mannen fick bära ut den. Min mer extrema spindelfobi har gått över, men nej, de stora får inte klättra på mig!

onsdag 6 oktober 2010

Hjärtligt

I morgon kväll ska jag på hjärt-lungräddningskurs på brandstationen. Lite läskigt, kommer jag att kunna koncentrera mig och hänga med. Men det känns viktigt. Är nog 15 år sen jag gick en sån kurs. Tänk om man någon gång behöver använda kunskaperna.

Filofax

Beige är färgen för dagen. På kroppen och i knoppen. Har mest häckat framför datorn. Jag är frustrerad över att inte kunna planera en Stockholmsresa. Brorsan har erbjudit lån av deras lägenhet när de är bortresta, men är de som vi vill hälsa på tillgängliga, och får Mannen ledigt, och blir allt sånt utrett innan de billigare flygbiljetterna tagit slut? Jag och Mannen har lite skilda åsikter om hur brådskande det är. ;)

Det är lustigt, jag fick ett sånt sug efter att resa bort under de få dagarna jag var uppåt nyss, nu är jag sansad men suget finns kvar. Inte så mycket att resa till något som att resa iväg från. Jag vet att det är en sorts risk, ynka fyra dagar i Stockholm kanske är tre för mycket *håller händerna för öronen och lallar* men inga dagar i Stockholm kanske är tre för lite. Egentligen borde jag kanske hålla mig till dagsutflykter, det är lagom stimulans, skit också att folk bosätter sig för långt bort. Jag blir stressad, allt tar an för stora proportioner, kontrollbegäret väcks och jag vill PLANERA. Jag kan alla hotell i Göteborg och Malmö och de flesta i Stockholm. Nu håller jag på och spanar in biluthyrningsfirmor. Googlegooglegoogle. Kanske skulle jag behöva klippa mig och skaffa mig ett jobb. Finns det jobb där man har helt fria tider, inga deadlines, väljer sina arbetsuppgifter själv och bara pratar med chefen när man känner för det?

Sorg som jag vill slippa erkänna.

Lite ospecifikt shoppingsug också. Får se till att sova inatt.

tisdag 5 oktober 2010

Ospeciellt

Samlat glad och pigg idag. Fint ute, även om det blåser kraftiga höstvindar. Har följt med Mannen till Vampyrcentralen och allmänt stressat honom med saker han ska göra. Han tar det med ro, som tur är. Ibland är jag lite jobbig. Om en stund ska vi till restaurangen vid havet. Får sluta peta i mig vindruvor så jag orkar äta maten.

Tänkte en del tunga tankar imorse men nu bryr jag mig inte, har ältat färdigt för idag. Nu ska jag se på havet.

måndag 4 oktober 2010

Utgångspunkt

Bättre idag, någon sorts återgång till normaliteten. Det var inte så farligt ändå, jag tappade inte kontrollen helt varken uppåt eller neråt. Borde vara en uppmaning till mig att ta de sabla medicinerna, de gör ju skillnad.

Lite extra introvert blir jag när saker har hänt i min skalle. Funderingar på vad som har varit, vad som skulle ha varit om inte om hade varit. Idag är det inte så destruktivt och bittert, idag är jag mer glad över vad jag klarat av och vad jag sluppit ifrån.

När jag var yngre var jag aldrig suicidal, utom några vaga orealistiska tankar i yngre tonåren. Jag kunde må fruktansvärt, förlamande dåligt, men jag tog inte nästa steg ens i tankarna. Det kom runt 35, och plötsligt var allting möjligt. Ospecifika tankar blev mer fokuserade planer blev halvdana försök blev planer för mer än halvdana försök. Jag balanserade på kanten med ena foten utanför. Jag satte tillbaka foten på marken. Mörkret dök upp ett par gånger till när jag kollapsat mig själv, men då bad jag om hjälp innan något hade hänt. Visst, hjälpen var mest att vara instängd och förvarad, men det hjälpte ju.

Att jag skriver om det ändå så här efteråt är att jag inte är fri från upplevelsen. Ett stråk av PTSD kanske - jag har ju trots allt upprepat befunnit mig i en livshotande situation. Har flashbacks ibland, men att jag pratat och skrivit om det gör ändå att det känns uthärdligt.

Kanske hamnar jag aldrig där igen, kanske gör jag det. Den som lever får se.

söndag 3 oktober 2010

Mos

Känslan av att ha blivit överkörd av ångvält sitter i. Det var rätt trevligt igår, fast jag blir så fruktansvärt utmattad av att umgås med folk jag egentligen inte känner så väl. Till slut kändes det som om jag skulle somna vilken sekund som helst. Tack och lov behövde ena gästen gå hem till sin hund vid 11.

Jag är så ledsen. Ingen anledning alls. Bara ledsen.

lördag 2 oktober 2010

Fall

Tog de förbaskade sömntabletterna som jag ska ta när jag börjar flyga. Tretton timmars sömn. Ont i hela kroppen. Tyngd. Vill bara gå och gräva ner mig djupt i jorden. Hatar.

Födelsedag i familjen så jag måste vara åtminstone ett spår av produktiv. Känner mig skamsen för att jag inte är normal.

fredag 1 oktober 2010

Bravo

Jag har tagit mina mediciner, givit kreditkorten till Mannen och är i det stora hela väldigt skötsam.
(vad jag drömmer om är en annan femma)

Hopp

Fan, jag når högre höjder än Stefan Holm! På högskoleprovet. Undrar om han vill byta liv med mig? :P

Bråkräkning

Jag glömmer bort mellan varven hur mycket jag tycker om att sitta upp tidigt, tidigt på morgonen. Höra Mannen sömnandas eller musik i lurarna. Sockerdrickan längs ryggraden. Kontrollkänslan. Haha, Mr Sandman, I'll beat you hands down.

Dock är jag höggradigt förnuftig och reser ingenstans. Fast jag suktar över Reseguiden. Men vi grävde lite i vår buffert när vi köpte fina tv:n så vi borde spara ihop en del igen (om jag nu inte lockar Mannen att bara köpa trevliga saker till mig för pengarna ;)) Jag ska inte ens till Göteborg, även fast det finns människor där jag längtar efter.

Känner mig som en yin-yang-symbol. Ge mig mer, det här är jag van vid, ge mig kaoskänslor. Bort dumma vanilj-piller. Mer av allt! (fast mest yin då)

Men förnuftet hänger kvar som en igel och tråkförmanar mig.