Jag lät förnuftet styra, tog en Stesolid och bad Mannen att ligga bredvid mig i sängen en stund. Vilade kanske en timme, sov en. Var piggare sen, so far so good. Lagade mat, följde med Mannen på läkarbesök. Planerade Göteborg på tisdag. Pyssel pyssel.
Men i skrivandes stund strömmar sorgen in som klorin i mina ådror. Sorg över att jag är så värdelös. Sorg över att regeringen är så värdelös. Sorg över att den internationella finansmarknaden är så värdelös. Sorg över den värdelösa mänskligheten. Sorg över att universum är så stort och jag är så liten. Det vill säga nonsenssorg som inte beror på något särskilt annat än att någonting tyckte att nu är det dags för lågperiod och tryckte på den blå knappen.
Det är inte illa, inte illa alls jämfört med hur det kan vara, mer ädelt svårmod än en akutmottagning i lysrörsbelysning. Inget som inte går att hantera med kaffe och en stor kram.
Du är inte värdelös. Men sorgen kan få en att tro de mest konstiga saker.
SvaraRaderaKram!
En blues. I ordets rätta bemärkelse.
SvaraRaderaLättare att hantera än mycket annat dock. Men ibland tycker jag att det är orättvist och taskigt att det måste vara så. Att de dära dipparna ska komma. Och vara såpass kännbara.
Pigga på dig.
En kram kan du få av mig. Eller. Hur många du vill!
Vad skönt du fått vila lita. En omfamning av mannen kan göra undervärk ibland.
SvaraRaderaEn stor kram från mig.
Bamsekram värdefulla du!
SvaraRaderaCharlyene, Osynliga, My, Paperclip - Tack snälla allihopa för kramar och vänliga ord. Det värmer. Fick lite tröst av Mannen också, det börjar kännas bättre.
SvaraRadera