Oförbätterlig

Jag håller igång en inre granskande monolog för att inte sväva iväg.

Men ändå. Jag tycker så mycket om när färgerna börjar stråla och allt runtomkring mig sträcker ut försiktiga tentakler som rör vid min hud. Musiken som virvlar som rök runt mina skuldror och täcker mitt huvud med skimrande dis. Kanske är det värt dagsturer till helvetet?

Jag låter som en oförbätterlig knarkare. Kanske är det det jag är, hjärntransmittorknarkare. Leve min inre blondin!