lördag 30 oktober 2010

Rödfärg

Varning: grafiskt om självskadande


Nu är jag på markplan igen. Har sovit ordentligt. Undrar lite varför det den senaste månaden blivit en bebisversion av berg-och-dalbana. Kan det helt enkelt vara årstiden?

Fundering. Såg senaste avsnittet av Inferno på Kunskapskanalen. Det handlade om en tjej med borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning. Min omedelbara reaktion var "men herregud, letade de seriöst upp den mest stereotypa de kunde hitta?" Tjej i tidiga 20-årsåldern med lilafärgat hår, pluggar psykologi, skär sig och visar upp såren med blodet rinnande, drömmer om att skriva en självbiografi (att döma av utdraget som visades en Berny Pålsson-wannabe) och är en smått hysterisk flickvän. Jag ryser inombords vid tanken att "folk i allmänhet" ska tro att alla med borderline är sådana. Men samtidigt... dessa stereotypa brudar existerar ju. Varför skulle de egentligen inte få mediautrymme, de också? Fast hade det varit mitt program så hade jag kontrasterat henne med en person som inte skär sig, är lite äldre, har familj och barn, jobbar på ett vanligt jobb. De existerar ju också. Och det hade varit tidsmässigt genomförbart om man skippat mannen som snurrar runt på stan, och alla närbilder på huvudpersonens högklackade skor.

Fundering 2. När jag såg sekvensen med självskadandet dök den gamla tävlingsdemonen upp. "Haha, jag skadar mig mycket värre!" Jag har uppenbarligen inte kommit längre än så. Varför är det så viktigt? Min rädsla och låga självkänsla tror jag. Jag måste vara hård och hänsynslös, härda mig själv inför livets fasor. Kan fortfarande känna irritation över att jag aldrig kapat någon större artär (jag behöver inga pekpinnar om hur korkat det är). Hoppas jag växer ifrån det.

Alla människor, inte minst jag själv, är rätt patetiska.

12 kommentarer:

  1. Usch alltså -- snälla kan du inte modifiera informationen här ? EJ HÄLSOSAMT!!!!!!

    miccu i rött

    PS. Jag skulle aldrig KUNNA skära mig, tävla med det istället ...

    SvaraRadera
  2. Laura - nej, det är inte hälsosamt. Men det är den värld jag lever i, på riktigt. Också. Inte enbart, långt ifrån enbart. Men något jag ännu inte kunnat göra mig helt fri ifrån.

    Kunde jag vara rationell alltid så skulle jag nog välja det. Måttligt kul att kräla runt i känsloträsket. Fast kan man få positiva känslor utan de negativa?

    SvaraRadera
  3. Jag hade samma tankegångar om Inferno. Å andra sidan vet jag att jag i vissas ögon är just den stereotypa borderlinebruden. Men mer djup hade önskats - eller som du skriver: en kontrasterande bild. För när det gäller just borderline är fördomarna så många & programmet spädde bara på det. Önskar de hade visat att Josefin har många fler sidor än just dessa. För jag är säker på att hon har det.


    Kram!

    SvaraRadera
  4. Instämmer med hela texten. Fine om de visar upp stereotypen (jag ogillar men den är ju såpass vanlig ändå) men väg upp det med att visa andra sidan med. Annars har programmet inte gjort ett skit. Bara konstaterat det alla redan tror att de vet.
    Sen känner jag igen tänket kring "det där kan jag göra bätte/värre". Tom den ohälsosamma artärdelen.
    En himla ful sida av ens inre, men likförbannat så är det nåt man känner.
    Hur fan är man funtad egentligen.

    SvaraRadera
  5. Charlyene - just det, jag tror också att Josefin säkert har fler nyanser, och det hade varit mer respektfullt att låta hennes individuella drag lysa igenom.

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Paperclip - kanske är jag lite överkänslig för det där med stereotyper eftersom jag upplevde det under tiden jag hade en borderline-diagnos, att jag ibland behandlades utifrån en förutbestämd bild som inte alls passade in på mig, och det var väldigt obehagligt.

    Jag vill egentligen inte vara elak mot dem som uppfyller den stereotypa bilden, deras lidande är väl lika verkligt för det. Så det är inte personerna som ställer upp och berättar om sitt liv som jag är sur på, absolut inte, utan lata mediaproducenter.

    Ens mörka sidor när det gäller självdestruktivitet är ingen uppbyggande läsning. Ibland känner jag ändå ett behov av att beröra det i min blogg, att jo, så här kan jag faktiskt fungera. Vill ni ha mina bra sidor så får ni ta det här också. Jag kan inte spela en roll in absurdum.

    SvaraRadera
  7. Jag vet, jag borde inte läsa. Jag läser varningen och så läser jag resten fast jag vet att det kommer att göra mig illa.
    Jag är en medelålders kvinna, är inte borderline men skär mig ändå. Så schablonbilden stämmer definitivt inte på mig. Jag gör mig ofta illa, och speciellt efter att jag läst inlägg som detta. Men det är mitt val som sagt. Jag önskar jag kunde sluta, både att läsa inlägg med varningar och att göra mig så illa så att jag skär mig frivilligt. Det är patetiskt. Och jag är patetisk.

    SvaraRadera
  8. Miriam - var inte för hård mot dig själv (kanske konstigt att säga till en som självskadar, men jag menar det ändå). Människan är ofta för nyfiken för sitt eget bästa.

    Det sagt, så även om jag tycker det är jättesynd om du skadar dig så tar jag inget ansvar för det, så länge jag har varnat innan. Jag säger detta inte mest till dig, tror du lastar dig själv nog som det är, utan till eventuella andra som tycker att jag borde undvika jobbiga ämnen och beskrivningar. Det går inte att gå igenom livet och slippa allt obehaget. Det är en konst att lära sig att bara belasta sig själv i proportion till hur mycket man kan bära, en konst man bara kan lära själv, en konst jag långtifrån behärskar, men en konst jag tror på. Jag beskriver mig själv som psykfall och har ofta skrivit om mitt självskadande, den som förväntar sig hitta något annat här förväntar sig fel.

    Nåja, kram på dig Miriam.

    SvaraRadera
  9. Jag menade inte att du skulle dölja dina känslor utan något annat. Men det kan jag ju inte skriva här.

    Själv tänker jag så här: jag säger hellre vad jag tänker i det här fallet just för att jag sett andra som gjort ett och annat. Vilket innebär att jag också vet att det är ganska lönlöst att säga något -- att jag ändå envisas med det är säkert delvis tecken på min egen patetiska ådra: då har jag i alla fall försökt.

    Hoppas i alla fall att det värsta har gått över.

    SvaraRadera
  10. Laura - kan du inte skriva här så är min mailbox och telefon alltid öppen. Om inte annat så för att reda upp osäkerheter.

    Kanske var jag inte tillräckligt tydlig angående att det för mig var just tankar, ingen drivkraft till att handla. Jag mår bra just nu och har lång väg till kniven. Även om programmet retade mig så var det mer på en intellektuell nivå. Jag har fortfarande kvar automatiska reaktioner som att mäta mina sår mot hennes, men det är långt ifrån på en nivå som skulle driva mig till att göra något i praktiken.

    Jag har redan fjärmat mig långt ifrån den intensitet på självskadebeteende jag en gång hade. Det går åt rätt håll.

    Kram!!

    SvaraRadera
  11. Ok. Jag tror det är bättre att lämna ämnet därhän och fokusera på klagomålen visavi dåliga medieproducenter ....

    Kram & skön söndag!!!

    Fjantig referens men jag känner mej fjantig idag :)

    SvaraRadera
  12. Laura - fjantigt får bli ordet för dagen! :D

    Jag ska sitta i en bil fram och tillbaka till Kristianstad. Helt meningslöst, men jag ska göra det för att hålla Mannen sällskap och det är ju egentligen meningsfullt. :)

    Stor kram!

    SvaraRadera