Efter

Tack snälla alla ni för peppning. Jag kom iväg till tandläkaren, med liten marginal. Mannen var som tur var ledig och följde med och höll handen.

Väldigt snäll tandläkare, iransk tror jag. Jag fick ingen åthutning för att jag inte varit hos tandläkaren på så länge, bara förståelse. Han gjorde en undersökning, vilken jag klarade av med försök till djupandning, och så hade jag tagit Stesolid före. Eftersom jag innan hade föreställt mig att hälften av tänderna skulle behöva dras ut så var det faktiskt en lättnad att det bara var tre som skulle lagas. Tandläkaren sa också att om det absolut inte funkar när lagningarna ska göras så kunde han skicka mig till sjukhustandläkeriet där de har fler bedövningsmöjligheter typ lustgas tror jag. Bara att det finns alternativ gör mig lite lugnare.

Först skulle jag till tandhygienisten och bli lite städad i käften. När jag skulle boka tid hade de fått ett återbud samma eftermiddag. Jag var alltså hos tandläkaren på förmiddagen och tandhygienisten på eftermiddagen, hur jävla modig är inte jag! Men det var liksom lika bra att försöka trotsa rädslan så mycket som möjligt. Nuförtiden har de bedövningsgel på tandköttet när de tar bort tandsten, det var inte riktigt lika läskigt som jag mindes det. Jag ska tillbaka redan på torsdag och fortsätta!

Efteråt var jag helt slut. Hela kroppen värkte. Behövde mycket uppmärksamhet från Mannen för att varva ner.

Fick ett kostnadsförslag på vad alltihop ska gå på, givetvis väldigt preliminärt, kan ju dyka upp saker. Men runt 6000 kr. Hemskt mycket pengar, men jag var mentalt förberedd på det dubbla så det kändes ändå inte så hemskt. Om inte Mannen försörjt mig hade det ju inte gått, eller så hade jag fått låna. Usch att det ska vara så, är inte tänderna en del av kroppen? Visst, om man sköter tänderna blir det mindre att fixa så man kan resonera som så att man får skylla sig själv. Men man använder inte samma logik när det gäller en person med hjärtinfarkt, "betala för din operation själv för du borde inte ha ätit de där pizzorna".