Inte riktigt ångest, men någon sorts intellektuell rädsla för att jag ska hitta på något destruktivt. Att sköta mig känns som en kliande tvångströja. Så förrädiskt lätt det skulle vara att börja om på ny kula med kniven, jag känner det, vet att jag skulle kunna. Att maxa kreditkorten, jag har aldrig gjort just det förr, inte fullt ut, men någon gång ska vara den första. Dricka upp barskåpet, t.o.m. ginflaskan. Låta bli att fylla dosetten, känna utsättningssymtomen, transformeras till den galning jag är tills skuggorna omger mig. Hämta ut mer litium som backup, alltid redo. Sätta mig vid kanten av stupet och dingla med benen.
Jag är inte ens deprimerad eller panikslagen, mest bara trött.
Så hamnar man där igen - där det vassa lockar - men inte gör någon nytta egentligen. Jag är inte den rätta att komma med goda råd, men jag gör det i allafall - sår och ärr gör ingen glad.
SvaraRaderaIbland är det så oerhört lockande att bara ge sig hän - följa varje impuls. Jag är inte rätt person att moralisera, jag är rätt bra på att göra det en inte ska göra. Du vet ju själv vad som gäller & tyvärr är det bara du som kan göra valen.
SvaraRaderaKram!
Äh. Lite champagne gör säkert susen!
SvaraRadera:)
sublune i rött
"PRIESSA"
SvaraRadera:D
bonus: (Bon Jovi - It's my life)
http://www.youtube.com/watch?v=vx2u5uUu3DE&ob=av2e
Miriam - jo, det är väl det som är poängen ibland - att medvetet sabotera för sig själv, för fler ärr är det sista jag behöver. Men tack för råd, ibland behöver man höra det självklara.
SvaraRaderaKram!
Charlyene - jag vet verkligen vad som gäller. Inget att skylla på.
SvaraRaderaKram!
Laura - nej du, inget hämningslösande just nu. ;) Men tack för låt.
SvaraRaderaKram!