Lite socker- och kaffeterapi på stan, bärpaj på fiket. Shoppingterapi också, passar på medan det är inne med spetskläder, tunna långärmade spetstoppar är perfekta att ha under kortärmade kläder när jag inte vill skylta med ärren, och det blev inte särskilt dyrt, det där med att tömma kortkontona tar jag en annan dag...
Mycket är nog att stressnivån är på väg upp. Det gör mig fruktansvärt förbannad. Jag vill att folk ska komma hit och hälsa på. Jag vill åka på en weekendresa utan att det är jordens undergång. Jag behöver stimulans. Hur blev allt så bakvänt? Nu har jag två veckor att bara slappa på innan nästa evenemang, men det börjar redan flyga i skallen, "vad behöver städas, vad ska ställas undan så inte barnen når det, vad ska vi äta, hur ska vi få plats vid bordet", allt sånt som brukar lösa sig. Det är ju inte jag ensam som ska sköta allt heller. En anledning till att jag är rädd för att planerna ska braka ihop är för att jag är rädd att braka ihop själv.
Det är så kluvet. Jag ser verkligen fram emot de två besök vi ska få och de två besök vi ska avlägga fram till jul. Min själ måste ha. Och samtidigt kan jag inte lita på mig själv för en sekund, jag måste barnvakta mig varje steg jag tar.
Oj. Jobbigt. Att det man behöver, tar så mycket av en själv. Förmodligen som du säger att det handlar om en rädsla att braka ihop. Mycket ansträngning krävs för att hålla fasaderna putsade.
SvaraRaderaTramsigt dumt och taskigt.
Osynliga - det är lite komplicerat, för jag blir helt slutkörd av att umgås även med personer jag är bekväm med, inte så mycket puts av fasaden där. Det är förstås tuffare när det gäller folk jag inte känner så väl och man ska vara artig, men det är alltid jobbigt oavsett.
SvaraRaderaSamtidigt har jag starka sociala behov och bara måste få umgås ibland.
Ja, kanske är det ändå ansträngningen för att verka normal men det är mer sånt som att sitta kvar på stolen, lyssna på vad den andre säger, hålla kvar tankegångarna, formulera mig i ord. Och så värja mig för intryck. Väldigt basic.