Klåda

Ett sånt kryp i kroppen idag. Vacklar på den tunna gränsen mellan roligt och obehagligt. På något sätt blir det bara värre när jag aktiverar mig, så jag har försjunkit i datorn och i mycket skidåkning på tv. Lite tvätt. Äta rester. Dricka kaffe. Dricka kaffe. Blir tillfälligt lugnare av kaffet.

Jag tycker inte riktigt om den här situationen, när jag mår bra, är väldigt nöjd ena sekunden, tittar på den vackra snön, och nästa sekund vill jag skada mig, det är inte ens ångest, inte alls ångest, kicksökande kanske?

Det är ingen risk, jag har för bra koll för att göra något, det är mer en märklig upplevelse när gamla spöken stiger ur sina gravar utan att man förstår varför.

Har ingen lust att ge mig ut i snöfall på oplogade gångvägar, men imorgon ska jag banne mig baka. Någon antydan till jultradition kan man kosta på sig. Lussekatter som smakar saffran...

Attackhund

Jag går på ett galler med morrande kamphundar under mig. Jag mår inte dåligt för idag, men är orolig för imorgon, eller då sen någon gång i framtiden, när allt rasar igen. För är det någon läxa jag lärt mig grundligt så är det att jag inte kan lita på mig själv. Människor har skrämt mig, men ingen har hotat mig så kraftfullt som jag hotat mig själv, med vapen och kemiska stridsmedel. Jag tror aldrig jag får tillbaka tilliten till att jag vill mitt eget bästa. Det finns helt enkelt för mycket som talar för motsatsen. Och jag kan ju inte ge mig själv besöksförbud...

Leva för dagen, ja. Men det kan man bara göra till en viss gräns, man måste vara lite förberedd också. Ha psykakutens nummer inprogrammerat. Det kan trots allt lindra fallet. Balansgången förutseende-fördomsfri.

Jag kommer nog aldrig att bli charmigt okonventionell när galenskapen slår på, skriver inga mästerverk, pussar inte Keith Richards (eller folkhems-ditot Jay Smith), dansar inte bland blommorna (eller höstlöven, eller snödrivorna). Jag blir mer småvirrig eller vandrar långa grå korridorer. Eller då livsfarlig. Ibland känner jag att om jag åtminstone varit lite genialisk så hade det varit ok.

Äsch vad dyster jag var ikväll då. Fast egentligen är jag inte dyster alls, bara full av tankar och har ingen hemma att dela tankarna med. Tror jag ska dricka sydafrikanskt bubbel och sticka på en halsduk. Det känns som rätt kombination.

Idiotjävel

Jag känner en lätt men behaglig yrsel. Tog lite av Mannens grovsnus, det är överenskommelsen, jag får bara snusa när jag är full (cigaretter tycker jag numera är äckliga oavsett min status). Full är jag också, lite, valde mellan Stesolid och sprit och bestämde mig för att Xanté och Bailey's är godare.

Är besviken på mig själv. Fick återigen ett bevis på att även om jag är bättre så är jag inte bra. Vi har haft Mannens dotter och barnbarn på besök i några dagar. De är underbara allihopa men jag orkar inte med. Och så kom det folk hit till luncher och middagar, jag gillar alla, inga konflikter, ingen skit, men min hjärna packar ihop sina pinaler och rymmer till något dimhöljt träsk. Idag skulle gänget på släktträff men jag var slut imorse efter tio timmars sömn, kunde inte ens föreställa mig hur jag skulle ta mig ur pyjamasen (som jag fortfarande sitter i). De var så förstående för att jag inte orkade. Jag känner mig som skit. Hur ska folk stå ut med mig? Vill inte vara konstig. Vill inte sticka ut på ett sånt patetiskt vis.

Har suttit framför SATC, ätit överbliven pizza och chips och sista biten av en chokladkaka som jag hittade i kylskåpet. Bytte batterier i vågen som ungarna (4-åringar) har använt som pall i badrummet och kört slut på. Men tänker inte ställa mig på den vågen inom överskådlig framtid, jag har bara ätit och ätit i flera dagar och det tänker jag fortsätta med.

Jag är så ledsen. Ser verkligen fram emot att åka till Stockholm i slutet av månaden, helt ärligt, men jag är så orolig för att återigen inte orka och vara den tråkiga som bara sitter i ett hörn helt vimmelkantig.

Förstår inte. Jag mår ju i stort sett bra. Något har gått så jävla snett med min hjärnkemi. Jag som brukade orka det mesta. Jobb, småbarn, hårt plugg, engagemang. Vart har jag tagit vägen?

Fyllde min dosett och kände mig så hatisk. Kanske är det alla piller som sänker mig? Jag vill ha en enkel lösning. Jag vill veta att bara jag slänger tabletterna åt helvete så blir jag normal. Vill inte vara sjuk och störd och handikappad.

Letar kemisk tröst i nikotin och etanol och socker. Drömmer om ork och kompetens och gnista. Vet att jag inte finner det på detta sätt, självklart vet jag det, jag är för smart för mitt eget bästa, men hittar ingen kämpaglöd i mig själv ikväll.

Längtar efter tiden då jag faktiskt trodde att kniven skulle hjälpa. Men jag har ju slutat, det är off-limits. Några av mina mest aggressiva attacker mal i huvudet i fyrfärgsbilder. Att se ut som jag känner mig. Men nej, det är helt enkelt nej.

Borde försöka att åtminstone ta mig in i duschen innan Mannen kommer hem, han har haft en lång dag. Min dag har inte ens börjat.

Larvfötter

Inte riktigt ångest, men någon sorts intellektuell rädsla för att jag ska hitta på något destruktivt. Att sköta mig känns som en kliande tvångströja. Så förrädiskt lätt det skulle vara att börja om på ny kula med kniven, jag känner det, vet att jag skulle kunna. Att maxa kreditkorten, jag har aldrig gjort just det förr, inte fullt ut, men någon gång ska vara den första. Dricka upp barskåpet, t.o.m. ginflaskan. Låta bli att fylla dosetten, känna utsättningssymtomen, transformeras till den galning jag är tills skuggorna omger mig. Hämta ut mer litium som backup, alltid redo. Sätta mig vid kanten av stupet och dingla med benen.

Jag är inte ens deprimerad eller panikslagen, mest bara trött.

Morgonljus

När jag skriver i min lägesrapport till dr B att jag inte självskadat sedan sist (4,5 månader) känner jag plötsligt en stor befrielse. Att jag slipper smärtan och blodet som var så heligt för mig. Jag behöver inte tvångsmässigt räkna piller. Det känns som att undslippa tortyr. Jag vill aldrig bli så farlig igen, aldrig.

---------------------

Det handlar inte om att vara duktig, allt prestationstänkande flyger bort som vissna löv. Bara en fysisk känsla av tacksamhet.

Frihetskrig

Lite lossryckt blev jag kanske av tre dagar med intensivt umgänge, hur enormt trevligt det än var... Har gått i en dimma idag. Är glad för den nya blanka tv:n som hållit mig sällskap och min hjärna lagom bortdomnad.

Ja, nästan då. En del vingliga tankar seglar förbi. Jag förstår mig inte på mig själv. Det hat-kärlek-förhållande jag har till medicinerna. De har betytt enormt mycket för att hålla ihop mig och rädda mig från galenskap och livsfara, jag vet det på ett tankemässigt plan och säger det ofta. Ändå... ändå... sirensången i fjärran, "du kan bli fri, du är starkare än kemikalierna, var ditt sanna jag" och jag står där och suktar som ett barn vid godishyllan på Ica, "ett annat liv, bli en bättre människa" och jag tittar mer och mer skeptiskt på dosetten. Glömmer att matchställningen mellan Medicin och Medicinfri ligger någonstans runt 5-0. Jag vet inte om det t.o.m. handlar om maskerad självdestruktivitet. Att gå ut och balansera på den slaka linan trots att benbrottet knappt har läkt från förra gången. Det fascinerande i att jag kan beskriva och argumentera emot och förefalla fantastiskt förnuftig i samma ögonblick som jag kastar mig ut utan skyddsnät.

Ibland är min tankeförmåga min största fiende. Jag verbaliserar och tappar hands on-kontakten med mina känslostyrda impulser, som skrattande tar över medan jag är upptagen med att predika.

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Blodspår

Jag skrattar åt självskadetankarna som bara fortsätter. Särskilt på kvällarna. Så löjligt. Okej, det måste erkännas, det är lite besvärande också. Jag är duktig, jag gör inget, varför får jag inte vara ifred då?

Just det kan jag ha svårt att förlika mig med, att det inte räcker med att vara skötsam på olika områden. Ibland är det ångesten, ibland den krypande rastlösheten, ibland bara någon stark känsla vilken som helst, känslans intensitet mer än dess valör. Jag har inte den bilden av mig själv som någon som inte vågar känna, men kanske är det så ändå. Undrar ändå vad jag gjorde förr, innan jag tog till knivar och överdoser. Dissocierade mer antar jag. Det gör jag väldigt sällan nu, på det där extrema sättet (inga ord, ingen rörelse, ingen reaktion), minns inte när det hände senast. Svårt dock att acceptera att det kan vara en sådan lång sträcka mellan ansträngning och resultat när det gäller ens psykiska fungerande, det är lätt att tappa motivationen. Jo, det är bra att jag inte skadar mig, men ibland känns det som att det är mer för omgivningens skull, jag blir ju sittandes här med känslorna iallafall.

Nej, nu måste jag hitta någon positiv vinkling. Det är bra att jag inte skadar mig för jag känner mig inte lika rädd för mig själv, förutom tillfällen då det dämpar känslor så är det lika mycket en fråga om hot och våld. Jag förtränger ofta det för det är så obehagligt att tänka på, att man kan vara farlig. Men så är det. Det är bättre så här, jag är allmänt snällare mot mig själv, inte lika mycket fiende, mer kompis. Sakta girar jag i riktning mot självacceptans. Det tar bara lång tid.

Helt över den här psykfallstiden är jag inte, inte alls. En särskild twist är att det är så oacceptabelt att prata om det i "civiliserade" sammanhang. Antagligen är det därför jag mest umgås med personer som på något sätt har närbesläktade erfarenheter. Det kan kännas som att jag själv utesluter delar av mänskligheten, men vad gör man inte för att överleva?

Sammanbrott

Jag åt imponerande mängder fett och socker igår och känner mig expanderad idag, men bryr mig måttligt. Får ta en promenad. Det är halvsoligt ute. Har fått ett myggbett, wheee sommar.

För att vagt fortsätta på föregående inlägg, hur blev det så här? När jag blev officiellt psykfall var livet för mycket kaos för att jag till slut skulle reda upp det. Totalt misslyckats med studierna, jagad av traumatiska minnen, en separation - jag sov knappt och måste gå upp vid 4 för att hinna till jobbet. Blev förvirrad, fick minnesluckor, en dag vaknade jag till framför spegeln med en kniv mot halsen. Hela tiden kände jag mig som en skådespelare som fejkade ett sammanbrott, det här var inte jag, bara jag tryckte på knappen skulle allt sluta. Men jag hittade aldrig knappen.

Så har jag känt det senare också, att det är jag som styr över allt som händer. Kanske är det ett sätt att inbilla mig att jag har kontrollen, makten. Hellre orsak och ond än ett offer. Så jag kämpar för att trycka på knappen och det lyckas inte, och självförebråelser följer. Jag är ond och dessutom misslyckad. Det som sker i mitt eget huvud borde jag ha koll på. Skammen får mig att sjunka ner i svagheten, jag fixar ingenting. Ibland blir jag kataton, kan inte tala, röra mig, vara någonting. Ibland straffar jag mig via min kropp, smärta, fara. Plötsligt blir jag sprudlande glad och tror att jag har hittat knappen, bara för att bli grymt besviken.

Med myrsteg har ändå någon sorts början till acceptans infunnit sig. Nej, det här var inte vad jag ville med mitt liv. Tidigare såg jag ju inget samband, varje gång jag mådde dåligt trodde jag att det var en enskild händelse och inte del av ett mönster. Nu ser jag bättre att jag helt enkelt får inkorporera mediciner med allt vad det innebär och en lugn takt i min livsstil. Sluta famla efter allt-eller-inget-knappen, finns den så är det ju fantastiskt men jag kan inte gå år ut och år in och vänta på att hitta den. Du har mental diabetes, tanten, deal with it!

Uttryck

Vet inte vad jag ska skriva. Orden drar i mig för att sen bara försvinna.

Har återgått till gamla vanor genom att konsumera, denna gång ett par solglasögon med styrka. Jag är närsynt, och förut har jag fått använda linser för att kunna ha solglasöson, och det funkar inte alltid med linser om ögonen är lite irriterade, förkylda eller bara allmänt torra. Eftersom jag planerar att sommaren ska bli solig för att kompensera för det nuvarande gråvädret, eftersom jag vill vara en vädergud, så planerar jag också för solsken i ögonen.

Nu är det tre gånger kvar på terapin. Till slut börjar jag känna en viss sorg, att det kommer att bli tomt. Även om jag emellanåt har hatat det så har det hjälpt mig att utvecklas som person, att ha perspektiv och distans när det behövs (utom ibland när jag faller platt som en pannkaka). Jag har aldrig ingått i en symbios med min terapeut, som vissa personer verkar göra, men efter några år öppnade jag ändå upp litegrann. Det kan inte vara lätt att terapia mig, jag är så envis angående att bara släppa kontrollen på mina villkor. Kanske är det paradoxalt att jag samtidigt kan älta allt och inget i en blogg som vem som helst kan läsa, men det handlar mer om att jag kan uttrycka det jag känner för utan att bli dirigerad av någon utomstående. Det och maktbalansen, all vårdpersonal har större makt än jag har eftersom de har tolkningsföreträde, så jag känner att jag måste vara på min vakt. Mina bloggläsare betraktar jag mer som jämlikar.

Denna morgon stirrar jag ovanligt ofta på mina ärr. Undrar hur det kunde hända. Jo, jag vet att det är en mindre lyckad strategi för att hantera jobbiga känslor, men hur i h-e kunde det bli så här, liksom? Hur kunde jag springa i skytteltrafik på akuten, hur kunde självmordet ständigt hägra vid horisonten, hur kunde jag utsätta omgivningen för oro? Lite hyckleri är det i dessa tankar, för det är bara några veckor sen jag var där igen, inte lika extremt som tidigare men i samma hjulspår. Men nu när jag är tillbaka på den släta banan känns det så avlägset, det skrämmer mig faktiskt, tanken på att shoppa på Clas Ohlson och känna sig tvungen att utföra blodiga riter. Jag ryser vid minnet av smärtan och äckliga syner, ryser vid tanken att när som helst kan jag hamna där igen. För det finns inga garantier.

Sånt jag borde ta upp i terapin antar jag, men ibland känns klyftan för stor mellan den som har praktisk erfarenhet och den som sitter full av teori. Jag ska göra ett försök men det slutar nog bara i frustration.

Ska försöka ge mig ut i regnet idag (trots att jag igår konstaterade att jag är för fet för att kunna köpa ett regnställ :/ ) Väder distraherar. Får passa på att njuta av regnet för sen blir det ju en massa solsken!

Framsteg

För att spinna vidare på ämnet shopping så är jag väldigt nöjd med min nuvarande relativa återhållsamhet på området. Jo, det blev ett par tröjor för totalt 149 kr på HM i torsdags, men de känns ok, särskilt den vita långärmade tunna som passar utmärkt att dra över ljusa sommarklänningar. Jag är mindre rädd för att visa armarna nu, men ibland vill jag inte skylta med dem. Så den utgiften är godkänd. Men igår gick jag på stan i nästan två timmar i syfte att varva ner från en intensiv terapisession, och det enda jag köpte var jordgubbar och en melon. VG.

Det är skönt att ha lite impulskontroll.

Har inget begär att skada mig heller, när jag någon gång tänker på det känns det faktiskt en aning motbjudande. Märkligt att det kan svänga så på bara några veckor.

Lite mild lössläppthet blir det dock idag, lunch på stan med Mannen (förhoppningsvis på en uteservering) och ikväll bubbelvin och jordgubbar. :D

Jag mår stillsamt bra.

Självtillfogat

Har diskat och tvättat och inget annat lockar speciellt, inte ens den där shoppingrundan. Så jag tar och fortsätter med lite mer navelskåderi. Och det verkar ju populärt att jag bloggar om självskadande :P (Nej, jag tar tacksamt emot era kommentarer, kära ni.)

Rebecca frågade om självskadandet blivit ett slags missbruk för mig. Det tror jag, åtminstone sett ur en viss vinkel, även om det går att se med flera par glasögon. Några av ingredienserna i mitt självskadebeteende tror jag att jag kan se, det finns säkert mer som jag inte är medveten om.

Jag har skadat mig för att

• stänga ner mina känslor, särskilt om jag har haft jobbiga rusande tankar eller ångestfyllda självmordstankar. Det var så det hela började tror jag, när jag blev obehagligt uppskruvad och ångestfylld första gången jag sattes på antidepressiv medicin. Där kan tanken på att skada mig fortfarande komma om jag är väldigt stressad och känner mig översköljd av sinnesintryck, men jag kan i allmänhet distrahera mig ur det och ta det som en signal att jag behöver lugn och ro.
• få en kick, något sorts adrenalinrus. Det har t.o.m. hänt att jag skadat mig när jag varit hypoman och uppåt, bara för att det var kul. Här ligger det nära till hands att jämföra med missbruk, jag kan ha ett starkt sug efter det även när jag i övrigt mår hyfsat, som nu.
•  uttrycka mig. Ibland för att kommunicera till omgivningen att jag inte mått bra, eller någon gång inom vården för att jag känt mig överkörd. Ofta för att "tala med mig själv", övertala mig själv att mina känslor som jag försökte nonchalera var på riktigt, och det kändes som om jag måste göra det på ett väldigt konkret sätt.
• det kändes som ett tvång. Detta utvecklades nog mer och mer med tiden. Jag har haft tankar om att jag måste skada mig vid en viss tidpunkt och på ett visst sätt. Det kunde vara ett särskilt datum flera veckor fram i tiden. Om jag inte gjorde det skulle något hemskt hända. Ibland om jag var lite smått gränspsykotisk upplevde jag att det var mörka andliga krafter inblandade. Det som förefaller logiskt att om jag lät bli ändå och såg att inget farligt inträffade så skulle detta släppa, det funkade liksom inte riktigt för det dök bara upp ett nytt datum. Jag upplevde det som mycket ångestfyllt, kände mig tvungen att fortsätta skada mig tills jag mådde illa och behövde bli sydd, alternativt överdoserade tabletter. Just denna aspekt tycker jag tack och lov har blivit påtagligt mycket bättre av neuroleptika, särskilt Risperdal.

Det jag kan "sakna" på listan är mer utpräglat relationsrelaterade handlingar. Försöker verkligen tänka efter, men jag kommer inte på någon gång då jag skadat mig p.g.a. en konflikt. Mannen har jag i och för sig inte bråkat med på 11 år, men det har varit ett par tre kontroverser med vänner på den tiden och det har inte varit specifikt triggande. Att vara oense med PsykoH kan störa mig, men det får mig inte att ta till kniven, inte ens den gången han tänkte lägga ner terapin för att han inte trodde att han kunde hjälpa mig. Tycker själv att det är lite lustigt att jag kan ta vissa saker som jag tycker är jobbiga - för jag tycker verkligen att konflikter är jobbiga - och inte annat.

Puffan frågade i en kommentar vad skillnaden är mellan "sug" och "tvång", och för mig i min personliga definition, som kanske bara gäller mig, så är ett sug när jag längtar till något, när jag vill ha upplevelsen för att jag tycker om känslan. Tvång är när jag känner det som om jag inte alls vill men måste, att det hela mest är ett utbyte av en ångest mot en annan ångest. Tvångskänslan är absolut mest obehaglig och svår att stå emot, men suget verkar svårast att bli av med i längden.

Just idag så skulle jag säkert kunna ge efter för kick-suget om jag trodde att det gick att hålla sig på den nivån, att det inte skulle väcka allt det andra. Men så är det knappast. Det går ändå att leva med ett sug, det är hanterbart, bara irriterande. På vissa andra punkter tycker jag att jag behöver stöd av mediciner för att hålla mig stabil. Att jag inte har gått ner mig helt beror också till stor del på att jag har haft Mannen vid min sida - inte så att han har kunnat hindra mig från att göra idiotiska grejer, men han har ändå hållit min friska sida under armarna.

Nej, nu ska jag förflytta mig bort från datorn ett tag!

Märkt

Stiltje. Söndagen blev med små medel mysig, jag känner mig priviligierad. Även fast jag på kvällen tittade på dokumentären på SVT om lobotomi. Hade en varit född några årtionden tidigare hade det kanske handlat om en själv *kramar mina mediciner*

Idag har jag verkligen lyckats med att göra ingenting, utom då att laga middag. Inte alls besökt den nedsnöade verkligheten. Sitter mest inknödd bland mina tankar på hjärnkontoret. En del funderingar om självskadandet. Hur kan något vara så inihelvete vanebildande? Jag har inga problem med att låta bli att göra det just nu, men det är just det, jag låter bli, jag avstår, det finns hela tiden som en lockelse som måste avstås från. Det går väl an när tankarna inte är oartigt påträngande och tvångsmässiga - som sagt, just nu är det lugnt. Men där finns alltid ett spöke som inte släpper taget, vetskapen om att ifall det börjar svaja för mycket så är det inte säkert att jag har koll, att jag inte går på det lockande säljsnacket. Bara en gång, bara idag... 

Hur det alls kom upp... såg husköparna på TV8 spana på villor med turkosblåa pooler. Tänkte "vill bada!"  Men känner mig lite tveksam till att uppsöka simhallen iförd den senaste uppsättningen ärr från i höstas. Och det finns återigen en lurighet inbyggd där: för mig tar det närmare två år innan ärren bleknar (ok de syns ju ändå, men blir betydligt mer diskreta, och lättare att se som något man "har gjort" och inte något man "gör"). Det är tillräckligt lång tid för att det ska vara lätt att tänka "skit samma, jag ser ändå förjävlig ut så några till spelar ingen roll".  Jag kan lägga energi på att klä mig och sminka mig, men den där grundläggande fåfängan är liksom körd, min kropp är ju sabbad.

Fast jag klarar av det rätt så bra ändå, tycker jag. Jag menar, det kunde varit värre. Hade nog mer komplex för min kropp när jag var ung, söt, smal och ärrfri än vad jag har nu.

Och så måste jag förstås tillägga hurra vad vi är bra som har vunnit OS-guld! ;)

Sömnkaos

Efter en kommentar:

Jag och min störda sömn

En del av min bipolära sjukdom är påverkat sömnmönster. Mitt normala sömnbehov är runt de klassiska 8 timmarna. Är jag deprimerad känner jag mig trött och seg och kan sova 10-12 timmar och ändå vakna trött och på dåligt humör. Är jag hypoman klarar jag mig plötsligt på 3-5 timmar, skuttar runt tidigt på morgonen och tycker alla är tråkiga som sover. Ibland kan jag vara i någon sorts blandtillstånd där jag är överenergisk men har nattsvarta tankar, då sover jag inte heller så mycket men ligger och vrider mig i ångest.

Samtidigt är jag sömnbrists-missbrukare. Jag vet om att det inte är nyttigt för kropp och själ att slarva. Ibland skiter jag hjärtligt i det. Jag kan nämligen provocera fram ett uppskruvat, ofta lätt euforiskt tillstånd genom att inte sova så mycket. Det har varit ett sätt genom åren att ta sig upp ur deppen, något jag gjort spontant utan att direkt vara medveten om det. Nu när jag är medveten har jag dåligt samvete för det, vilket inte alls hindrar mig från att göra det. 

Problemet är att what goes up must come down. Instabiliteten ökar. Det tar inte många dagar innan korthuset rasar. Och ständiga upp- och nergångar sliter på hjärnan.

Jag har inga problem alls med att somna, bara lägga huvudet på kudden. Däremot vaknar jag några gånger på natten. Ofta skulle jag mycket väl kunna somna om ifall jag försökte, istället för att sätta mig med en kopp kaffe vid datorn och slösurfa.

Jo, jag har fungerande sömnpiller (nitrazepam är bäst, propavan funkar också) men tar dem sällan. Det bär mig så emot. Nästan så att jag har lite fobi mot att sova, jag associerar mycket sömn med att vara låg och trött.

I natt borde jag sova ordentligt. Men jag orkar inte konfrontera sömntabletten. Jag vet vad som är bäst och gör tvärtom. Min inre trotsiga barnunge regerar.