onsdag 17 februari 2010

Självtillfogat

Har diskat och tvättat och inget annat lockar speciellt, inte ens den där shoppingrundan. Så jag tar och fortsätter med lite mer navelskåderi. Och det verkar ju populärt att jag bloggar om självskadande :P (Nej, jag tar tacksamt emot era kommentarer, kära ni.)

Rebecca frågade om självskadandet blivit ett slags missbruk för mig. Det tror jag, åtminstone sett ur en viss vinkel, även om det går att se med flera par glasögon. Några av ingredienserna i mitt självskadebeteende tror jag att jag kan se, det finns säkert mer som jag inte är medveten om.

Jag har skadat mig för att

  • stänga ner mina känslor, särskilt om jag har haft jobbiga rusande tankar eller ångestfyllda självmordstankar. Det var så det hela började tror jag, när jag blev obehagligt uppskruvad och ångestfylld första gången jag sattes på antidepressiv medicin. Där kan tanken på att skada mig fortfarande komma om jag är väldigt stressad och känner mig översköljd av sinnesintryck, men jag kan i allmänhet distrahera mig ur det och ta det som en signal att jag behöver lugn och ro.
  • få en kick, något sorts adrenalinrus. Det har t.o.m. hänt att jag skadat mig när jag varit hypoman och uppåt, bara för att det var kul. Här ligger det nära till hands att jämföra med missbruk, jag kan ha ett starkt sug efter det även när jag i övrigt mår hyfsat, som nu.
  •  uttrycka mig. Ibland för att kommunicera till omgivningen att jag inte mått bra, eller någon gång inom vården för att jag känt mig överkörd. Ofta för att "tala med mig själv", övertala mig själv att mina känslor som jag försökte nonchalera var på riktigt, och det kändes som om jag måste göra det på ett väldigt konkret sätt.
  • det kändes som ett tvång. Detta utvecklades nog mer och mer med tiden. Jag har haft tankar om att jag måste skada mig vid en viss tidpunkt och på ett visst sätt. Det kunde vara ett särskilt datum flera veckor fram i tiden. Om jag inte gjorde det skulle något hemskt hända. Ibland om jag var lite smått gränspsykotisk upplevde jag att det var mörka andliga krafter inblandade. Det som förefaller logiskt att om jag lät bli ändå och såg att inget farligt inträffade så skulle detta släppa, det funkade liksom inte riktigt för det dök bara upp ett nytt datum. Jag upplevde det som mycket ångestfyllt, kände mig tvungen att fortsätta skada mig tills jag mådde illa och behövde bli sydd, alternativt överdoserade tabletter. Just denna aspekt tycker jag tack och lov har blivit påtagligt mycket bättre av neuroleptika, särskilt Risperdal.
Det jag kan "sakna" på listan är mer utpräglat relationsrelaterade handlingar. Försöker verkligen tänka efter, men jag kommer inte på någon gång då jag skadat mig p.g.a. en konflikt. Mannen har jag i och för sig inte bråkat med på 11 år, men det har varit ett par tre kontroverser med vänner på den tiden och det har inte varit specifikt triggande. Att vara oense med PsykoH kan störa mig, men det får mig inte att ta till kniven, inte ens den gången han tänkte lägga ner terapin för att han inte trodde att han kunde hjälpa mig. Tycker själv att det är lite lustigt att jag kan ta vissa saker som jag tycker är jobbiga - för jag tycker verkligen att konflikter är jobbiga - och inte annat.

Puffan frågade i en kommentar vad skillnaden är mellan "sug" och "tvång", och för mig i min personliga definition, som kanske bara gäller mig, så är ett sug när jag längtar till något, när jag vill ha upplevelsen för att jag tycker om känslan. Tvång är när jag känner det som om jag inte alls vill men måste, att det hela mest är ett utbyte av en ångest mot en annan ångest. Tvångskänslan är absolut mest obehaglig och svår att stå emot, men suget verkar svårast att bli av med i längden.

Just idag så skulle jag säkert kunna ge efter för kick-suget om jag trodde att det gick att hålla sig på den nivån, att det inte skulle väcka allt det andra. Men så är det knappast. Det går ändå att leva med ett sug, det är hanterbart, bara irriterande. På vissa andra punkter tycker jag att jag behöver stöd av mediciner för att hålla mig stabil. Att jag inte har gått ner mig helt beror också till stor del på att jag har haft Mannen vid min sida - inte så att han har kunnat hindra mig från att göra idiotiska grejer, men han har ändå hållit min friska sida under armarna.

Nej, nu ska jag förflytta mig bort från datorn ett tag!

7 kommentarer:

  1. Intressant inlägg. Det fick mig att fundera över mitt eget självskadebeteende. Jag skadar mig dels av samma, men också av helt andra anledningar. Och det är nog bra att fundera över ens anledningar ibland.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Otroligt bra skrivet! Tror nog att jag kan kryssa för det mesta i punktlistan.

    Som Charlyene skriver, det är nog bra att reflektera över!

    Lite tankar om självskadande och om hur jag började går att läsa här:

    http://osynligt.blogspot.com/2007/04/rrad-fr-livet-varning-starkt-knsligt.html

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Charlyene - åtminstone tycker jag att jag behöver bena upp situationen för att komma underfund med hur jag ska bemöta olika typer av självskadetankar, det varierar vad som hjälper.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Puffan - tack för länken till din blogg. Det kan vara ett tungt ämne att skriva om. Visst är det ändå lite skönt när man kan se i det man skrivit att man har kommit en bit framåt i att förstå och konfrontera situationen?

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Vassego! :)

    Mycket tungt ämne, men värt att bearbeta!

    KRAM, godnatt och sov gott!

    SvaraRadera
  6. Jag tycker såna här inlägg är väldigt värdefulla. Det är ju så viktigt att fundera på varför man gör som man gör.

    SvaraRadera
  7. Rebecca - jo, det är lite svårt att ändra på något man inte är medveten om.

    SvaraRadera