Biljetter

Kluvenhet. Jag vill så gärna åka till Göteborg nästa helg om vädret tillåter, har radat upp ett smärre fotbollslag av personer som jag absolut vill träffa. Är lite nervös för om min hjärna ska uppföra sig. Oddsen är goda, jag lämnar lite luft i schemat för ensamtid och alla människor är hänsynsfulla, det kan gå hur bra som helst. Men jag vet inte förrän efteråt. Har förlorat förtroendet för mig själv.

Sen åker vi snart till Norge och Stockholm. För mig är det en enorm utmaning. Umgås med ytliga bekanta flera dagar i sträck, bo hemma hos någon och kanske inte kunna sova ordentligt (men tack och lov blir det några hotellnätter i Stockholm). Tusen saker att oroa sig för, alla mina "missa tåg/bussar/plan"-nojjor får fritt spelrum. Känslan jag får när jag förväntas vara social att jag inte riktigt kan gå undan och varva ner, och visst, folk tar väl inte illa upp om man förklarar men då är det det där med att man ska behöva förklara sig, peka ut sig själv som "onormal". Och jag tycker ju om att träffa människor så jag vill inte heller ge mig i första taget, missa det roliga.

Känner den krypande spänningen i kroppen bara av att ha ägnat mig åt reseplanering. Jag är nog överdrivet rädd för känslan eftersom den ibland blommat ut i direkta kristillstånd, vilket inte alls är situationen just nu, men jag har svårt att lära mig att man kan ha det lite jobbigt utan att det leder till jordens undergång.

Bokstäverna fladdrar runt som snöflingor, svarta kristaller mot en vit himmel. Orden smiter hånskrattande undan min yllevanteshand. Skulle ha velat säga något riktigt ikväll.