Non-shop

En sån där konstig dag som verkar bortslösad, men ändå känns acceptabel. Sov 10 tim kemiskt, och det kändes bra. Klickade runt på datorn en stund, såg klart avsnittet av Medium som jag somnade från igår, plockade upp en bok, Jag är med bandet av Paula Des Barres, om hennes vilda liv som groupie med alla kändisar under 60-70-talen. Hon framstår som en evigt kåt romantiker, låter rätt nöjd med sin historia, ursäktar sig inte. Får se om jag läser ut boken.

Nåväl, sen ville jag ut, kunde ha ringt en kompis som sökte mig i förra veckan, men ibland spyr man på förtroenden och elände (har inget med henne som person att göra, och jag förstår om folk känner så när det gäller mig ibland). Jag åkte till shoppingcentrat istället. Spanade efter något jag visste var svårt, ett par mörkbruna byxor i min storlek, och när jag till slut hittade dem bestämde jag mig för att tänka på saken. Totalt bortkastad tid antar jag, men ibland är det just den bortkastade tiden som är värdefull.

Jag köpte grillat kycklinglår och vindruvor på vägen hem, och kände mig avslappnad och fri från tankar.

Trötter

Har sovit i 12 timmar och känner mig avskärmad från världen. Orkar inte med bloggar och fejjan, så idag tar jag ledigt. ;)

Natti

Nehej, ikväll blir det inte många ord skrivna. Gjort lite småsaker idag, bl.a. varit på stora köpcentrat en timme, och hälsat på världens snällaste vakthund, en bjässe som genast kom fram för att bli klappad och bara skällde när vi åkte därifrån. Nu är jag så där genomträngande trött, bloggar, forum, fb, allt sånt får vänta till en annan dag. Gäsp. Går och lägger mig igen.

Sammankopplat

Lättare idag. Messade en kompis men fick inget svar. Visade sig till slut att hennes mobil är dum i huvudet och inte alltid skickar iväg sms:en. Vi försöker på nytt imorgon, kanske solen är mer trofast då än den varit idag.

Åkte ut med Mannen som fotograferade ett hus. Han samlar på vykort och plåtar husen som de ser ut idag. Det var jag som lyckades identifiera dagens hus, trots ombyggnad. Det är fascinerande vad som bedömts som värdigt ett vykortskap. Sjukhuset (jag antar att det är meningen att man ska kryssa för ett fönster och skriva "här ligger jag med mitt brutna ben"). Hus från miljonprogrammet, skinande nya då. "Parkeringen vid Farsta Centrum"

Och här skulle jag ha skrivit något om vilka spår vi lämnar efter oss, och frågetecknet kring om allt vi skapar nu kommer att förgås i cyberrymden, eller tvärtom förevigas. Men jag har inga djupare tankar kvar idag.

Smask

Ibland är det bra att klicka på reklamlänkar. Hittade till http://www.chokladbutiken.se/ och de säljer finsk tjärlakrits. Woohoo!

Handboll

Kompromiss: min "vakt" får kolla på handbollen mot att jag sitter med min laptop i dagrummet (inte för att det är något större regelbrott). Har ÄNTLIGEN min kära lilla dator här. Fick höra av en patient via en patient att det visst gick att koppla upp sig trådlöst här. Man får pröjsa 50 kr för en vecka men det kan det vara värt (det är ju ungefär som patienttelefonerna man kan få ha om man ligger på en somatisk avdelning). Skumt nog har personalen inte fått någon information om hur det funkar. Och funkar förresten, det krockar med säkerhetsinställningar och sånt så man får hålla på och mecka för att få igång det, och går bara med IE. Men men, när man väl är inloggad går det snabbt och bra.

Jag mår rätt bra, peppar peppar (och då inte bara för att jag kan kolla in http://www.bemz.com/ ordentligt nu). Tidigare har jag rasat ner när injektionerna av Cisordinol Acutard slutat verka efter ett par tre dagar, men nu har det hittills hållit i sig. Är inte ens däckad av sömnmedsen (Nitrazepam + Nozinan) vilket jag inte är så säker på är ett bra tecken. Men jag sover mina åtta timmar iallafall och vaknar lagom till tidiga morgonkaffet. Kaffe, mmm....

Party

Jag började med ett glas vin och nu har jag grabbat konjaksflaskan. Eftersom jag är en för stunden ensam medelålders kvinna måste jag ursäkta mig (nej men normalt dricker jag aaaaldrig ensam, och särskilt inte konjak). Äter brieost och kex också, välförsett kylskåp. Jag ska dricka tills jag blir full, spela hög musik och skriva långa inlägg på diverse nätforum. Det känns bra. Min hjärna behöver en atomexplosion.

Skyskrapa

Malmö över dagen. Mannen hade en jobbgrej. Turning Torso är faktiskt rätt läcker att se på nära håll mot en klarblå himmel. Sedan lite körning genom stan utan annan vägledning än min iphone, gick väl sådär... vi kom fram till slut. Till slut snabbgranskade vi ett hotell som jag funderar på att boka till min son och hans sambo när de kommer neröver, fick gratis kaffe av snäll receptionist. Jag gillar när servicepersonal verkligen tänker på service. Kostade inte dem mer än ett par kronor att ge oss kaffe, men jag fick ett gott intryck och köper kanske deras tjänster för en massa mer pengar. Smart.

Hjälp, det surrar i huvudet nu, ingen märkvärdig dag men ändå action och intryck, det räcker för att trycka på hjärnans startknapp. Måste ha musik i öronen och skriva ord utan att ha så mycket att säga. Det känns som om något vill ut, gnager sig ut som ett Alienmonster. Det bubblar i mina armar, små fina ciderbubblor (javisstja, det står en flaska äppelmust i kylen, det är nog precis vad jag behöver). Hjärtat slår hårt. Kan inte avgöra om jag är trött eller inte. Nu har jag hämtat musten, söt och delikat. Nej, jag ska ge f-n i att skriva på forum ikväll. Det har jag gjort alldeles tillräckligt den senaste tiden. Inget jag vill se på tv, inget jag vill se på dvd, inget jag vill se. Mina ben värker dovt. Många har stressnacke och stresshuvudvärk, jag har stressben. Skit också, nu slängde jag iväg ett foruminlägg iallafall. Vandrar från flik till flik. Nu börjar jag huttra och skaka, är jag kall eller övertrött? Mera must, stesolid och ner under täcket.

Karusellhäst

Ibland har jag svårt med balansen när det gäller mitt nätande. I några dagar har jag skrivit och kommenterat på en massa inlägg på olika forum, framför allt några tunga inlägg på "mitt" gamla stamställe (jävlar vilken bra engelska jag fortfarande kan skriva). Och så fylls inkorgarna (jag har flera parallella mailkonton) med aviseringar om svar, som ska svaras på, o.s.v. Plötsligt tar kraften slut. Ska jag fly undan ännu en gång? Kalla det "hushålla med resurserna"? Jag vill ju. Men kan inte. Det är bara några sabla forumdiskussioner, who cares in the scheme of things, men för mig är det kommunikation med verkliga människor. Jag vill göra något som inte enbart är för mig, men det kanske egentligen bara är själviskt bekräftelsebehov, kasta en smula till mig, allt jag behöver är en smiley. Hur det nu än är måste jag pausa, jag blir stressad och tankarna snurrar på det där ohälsosamma sättet. Bläh.

Barnbidrag

Tänkte titta på något tv-program men har glömt vilket. Mannen jobbar idag och jag tyckte inte att jag hade någon anledning att gå ut (men jag har faktiskt klätt på mig ;)) Istället har jag suttit vid datorn, känt ett behov av att googla saker, och har tagit minsta frågeställning från andra som en ursäkt att googla ännu mer. I mellanstadieåldern ville jag bli bibliotekarie när jag blev stor - sexigt värre! :P Sedan ville jag inte bli något alls. Jag var en given nörd som barn - tjock (ja inte lika tjock som barnen kan vara nu, men lite rund), glasögon, bäst i klassen i allt utom idrott och syslöjd, lyssnade på P1. Ändå blev jag faktiskt inte mobbad, hade alltid några vänner. Ja, sen blev jag punkare och svartklädd och hade fler vänner. Synd att jag blev så deprimerad ibland, men det blir väl många unga. Lyssnade på Joy Division och Tolvskillingsoperan på tyska och åt Bridgeblandning. Det kunde nog ha blivit bra ändå om inte allt blivit så snurrigt sedan...

Retro

Hade tur och fick tid i tvättstugan denna morgon. Det är väldigt långa pass hos oss, 7-14 och 14-22, så man hinner få mycket gjort. Nu får täcken och kuddar en ordentlig genomkörare. Även om det är lite obehagligt att tänka på loppor så är jag lättad. Hann bli så orolig att det var en reaktion på lamotriginet, inte för att det direkt liknade hur en sån reaktion kan se ut men ändå. Vill absolut inte vara utan lamotriginet, det håller mig uppe ur depressionen bättre än något annat.

Finner mig själv styra stegen mot ett forum jag en gång bodde på, ett forum för självskadande personer. Där finns några oldies kvar, en del av dem som slutat skada sig blir kvar. De flesta går vidare. Nu är forumet så stort men jag minns i början, gemenskapen, man grät och skrattade med varandra. Till skillnad från en del andra forum så fanns det gamla tanter och gubbar som jag. Finns ska jag säga. Personer som kämpade hårt för att dölja sin ovana. Några yrkeskategorier jag kommer ihåg: sjuksköterska, tandläkare, psykoterapeut, nästan färdig läkare, veterinär, lärare, speciallärare, jurist, polis, ekonomichef på större företag, doktor i matematik, kemist, designer - jag minns inte alla.

Varför ens gå tillbaka? Är stegen tunga eller lätta? Avgrunden som lockar, eller lockar ljuset mer? Inget svetsar samman folk som motgångar, är det så? Jag lärde mig mycket om livet, inte tillräckligt mycket, många frågetecken följer mig. Jag skriver inget, läser bara, men varför? Är det något med att så fort jag slutar skada mig under en viss tid så börjar jag tro att det är över? Ett slag mot mig själv, mot den jag var, "hördu din idiot, det var väl bara att lägga av, jävla drama queen". Varför är det så svårt att hitta balansen mellan att uppfostra sig själv och bekräfta sig själv? Varför så lätt att landa i självförakt?

Sssssch

Känner redan lite effekt av att jag tagit full dos, tankarna har slutat skutta som kängurur och musklerna slappnar långsamt av. Märkligt att man kan märka skillnad så snabbt, men så kan det vara med neuroleptika.

Däremot känner jag att jag har pratat för mycket på nätet på sistone, bloggen och andras bloggar och div. forum och mail. Jag vet inte, det känns bara obekvämt nu. Tar ett par dagars andningspaus.

Sakfråga

Är lite lätt aktiv på nätet idag trots sommarvädret. Det är så lagom tempererat inne hos mig. Jo, jag har varit ute i solen och det var också bra, men här inne är det perfekt. Jag sitter fem minuter vid datorn, diskar lite, äter vindruvor, vattnar blommor, kollar mailen igen. Nästa steg är att borsta bort spindelväv från taket. Vi har gott om spindlar här.

Prylar jag tycker om:
Digital kökstimer (äntligen kommer jag ihåg kaffet som ska dra i 4 minuter).
Elektrisk tandborste (den ger mig åtminstone illusionen av att vara skötsam, och så går det fort!)
Mobil (men det känns lite slätstruket att nämna här).
Champagnekork (som sitter tätt och gör att jag kan spara flaskan till nästa dag)
Tvättmaskin, egen (kommentar överflödig)
Multiverktyg (perfekt på resor, kan ex. användas för att öppna champagneflaskor ;))
Lamineringsmaskin (vilket påminner mig om att jag har saker att laminera)
och sist men inte minst:
Galltvål (naturlig fläckborttagning)

Guldkorn

Trots mitt förra ångestiga inlägg så mår jag i stort sett rätt bra. Som vanligt lite dåligt samvete för att jag inte aktiverar mig som man ska, men oftast kan jag slå bort det och ägna mig åt nuet. Glädjer mig åt nya balkongblommor, vi har äntligen fått tillbaka vår nyreparerade bil så vi kunde fara till Blomsterlandet. Glädjer mig åt att ha den semestrande Mannen i närheten, att prata med mina barn, gröna träd och gula rapsfält, nya vinglas, bloggkommentarer och att få lov att följa andras liv på nätet. Fixar inte riktigt att umgås med folk irl eller läsa böcker, men försöker tänka att det nog kommer tillbaka.

Går fortfarande omkring med en lättnadens suck efter den senaste påminnelsen om hur skruvat det kan bli i min skalle. Efter så många år känns det fantastiskt varje dag jag vaknar upp och inte tänker på självmord, jag önskar jag kunde uttrycka hur enormt det är, det som är mer eller mindre en självklarhet för de flesta människor. Jag är ännu inte i det stadiet att jag kan rycka på axlarna och ta det för givet.

När det blir soligt ska vi åka till Sofiero med en picknick-korg och titta på hundratals blommande rhododendronbuskar. Dunkers kulturhus någon dag. En tur till Helsingör. Kanske den dramatiska klippstranden vid Hovs hallar. Galleriet/caféet Nivå 125 högt uppe på en höjd i Båstad med milsvid utsikt. Njuta av att jag faktiskt har tiden och utrymmet att göra sådana saker, även om jag förstås blir utmattad av det, men lite hjärnsnurr kan det vara värt att komma ut och få nya intryck.

Så småningom, om jag får vara stabil, så kommer jag kanske inte längre mäta dagsformen mot en dag på psyket, men än så länge är mina hjärnspöken en påtaglig del av mitt liv, varje dag utan skräck och smärta något att vårda. Trots allt är jag en person med tur.

Hemvändande

Har tuffat hem med tåget. Skönt att vara tillbaka i sin vardag, men jag har verkligen haft det roligt och träffat underbara människor. Är visserligen lite trött på att prata så några längre utläggningar blir det nog inte här på bloggen och jag låter bloggläsandet vila lite till, men jag är inte sådär totalutmattad som jag kan bli av resor.

Hade telefontid med dr B i fredags och han ringde först hem, Mannen svarade. De pratade lite helt kort och dr B sa att han googlat mig och Mannen, vad jag förstår sa han det inte på ett aggressivt utan mer vänligt nyfiket sätt. Jag tycker det var rätt kul att han alls berättade att han gjort det.