måndag 13 september 2010

Skyskrapa

Malmö över dagen. Mannen hade en jobbgrej. Turning Torso är faktiskt rätt läcker att se på nära håll mot en klarblå himmel. Sedan lite körning genom stan utan annan vägledning än min iphone, gick väl sådär... vi kom fram till slut. Till slut snabbgranskade vi ett hotell som jag funderar på att boka till min son och hans sambo när de kommer neröver, fick gratis kaffe av snäll receptionist. Jag gillar när servicepersonal verkligen tänker på service. Kostade inte dem mer än ett par kronor att ge oss kaffe, men jag fick ett gott intryck och köper kanske deras tjänster för en massa mer pengar. Smart.

Hjälp, det surrar i huvudet nu, ingen märkvärdig dag men ändå action och intryck, det räcker för att trycka på hjärnans startknapp. Måste ha musik i öronen och skriva ord utan att ha så mycket att säga. Det känns som om något vill ut, gnager sig ut som ett Alienmonster. Det bubblar i mina armar, små fina ciderbubblor (javisstja, det står en flaska äppelmust i kylen, det är nog precis vad jag behöver). Hjärtat slår hårt. Kan inte avgöra om jag är trött eller inte. Nu har jag hämtat musten, söt och delikat. Nej, jag ska ge f-n i att skriva på forum ikväll. Det har jag gjort alldeles tillräckligt den senaste tiden. Inget jag vill se på tv, inget jag vill se på dvd, inget jag vill se. Mina ben värker dovt. Många har stressnacke och stresshuvudvärk, jag har stressben. Skit också, nu slängde jag iväg ett foruminlägg iallafall. Vandrar från flik till flik. Nu börjar jag huttra och skaka, är jag kall eller övertrött? Mera must, stesolid och ner under täcket.

5 kommentarer:

  1. Sv: Ha ha, jag anade faktiskt det, men jag ville välja att ge dig en ändå. Man får ha sina principer, tur är väl det.

    Hoppas din kropp lugnar ner sig lite snart, så du får en god natt i alla fall. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Hoppas att du fick en god natts sömn och att idag blir lugnare!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. My, Charlyene - Tack, med lite kemisk hjälp så somnade jag och idag känner jag mig nästan lugn igen. Det blir nog bra.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Du beskriver något som kunde vara jag. Det är så tydligt bekant. Det där darrande elektriska bubblet i kroppen. Att fly riktiga världen till forum och bloggvärlden. Att vara någon som finns på riktigt med som får gömma sig.

    Hoppas du får lite stillhet!

    SvaraRadera
  5. Osynliga - tack för dina ord. Nu känner jag det där dubbla: det är skönt att någon känner igen, samtidigt som det är sorgligt att andra ska behöva uppleva detta.

    Idag känns det halvlugnt så det ordnar sig. Jag försöker hålla nere min bensokonsumtion men ibland är de små rackarna gudasända.

    SvaraRadera