tisdag 14 september 2010

Nu-då

Har inte gått utanför dörren idag. Det var nog ganska bra.

Imorgon är det läkarbesök till slut. Det känns lite nervöst. Jag har ju helt kommit ur vanan att gå in i psykbyggnaden nu när jag inte har terapi längre. Är inte direkt rädd för vad dr B ska säga eller göra, mer för mina egna reaktioner. Kommer jag att frysa över av skräckminnena, stelna och tystna. Kommer jag att bli sentimental och längta efter den trygga (nåja) landstingsfamnen ("tänk när vi lade pussel i dagrummet")? Eller blir det tomt, inget igenkännande, som om inget någonsin hade hänt? Det känns värst. Som ett svek mot mig själv, den jag var då och den jag är nu. Det är en ego-plikt att minnas.

4 kommentarer:

  1. Hoppas att läkarbesöket går bra!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Charlyene - tack. Klart det går bra, bara jag kommer innanför dörrarna utan att börja gråta eller nåt så ordnar det sig. Äh, även om jag börjar gråta så ordnar det sig, de är ju rätt vana vid hysteriska personer där... ;)

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Förstår att du är nervös. Mest för dina reaktioner förstår jag. Ibland tänker man att det ska bli så här eller så här och så reagerar kroppen på ett helt oväntat sätt. Man blir vansinnigt arg, besviken, ledsen, glad, uppgiven. Det är inte lätt. Har du lust att börja gå i terapi igen?

    SvaraRadera
  4. Miriam - nej man har ju faktiskt inte total kontroll över sina känslor. Men nu ska jag snart åka iväg och känner mig inte så nervös längre.

    Nej, just nu känner jag inte alls för mer terapi. Det är skönt att slippa att hela tiden ifrågasätta sig själv. Jag kan ju fortfarande älta mina tankar och beteenden på egen hand om jag vill, men behöver inte göra det på schemalagda tider. Klart jag saknar ibland att ha någon som känner mig men som ändå är utomstående att komma med synpunkter och nya vinklar. Kanske går jag tillbaka till terapi någon gång i framtiden. Har tänkt ibland att jag skulle vilja testa KBT. Men just nu är jag inte särskilt intresserad.

    SvaraRadera